När vetenskapen flyttade in i båset

När Elitserien såg dagens ljus 1975 tog svensk ishockey steget in i en ny era. Ekonomin och organisationen började professionaliseras, men förändringen gick djupare än så – den handlade om hur man tränade, coachade och analyserade spelet.

Brynäs IF, som blev svenska mästare under pionjäråret, symboliserade skiftet. I centrum stod Tommy Sandlin, då 32 år gammal, som parallellt med sitt arbete som ingenjör vid Gävle kommuns fritidsförvaltning ledde klubbens A-lag till guld. Under hans ledning tog Brynäs inte bara hem den första elitseriesäsongen – klubben förde också in vetenskapen i båset. Sandlins arbetssätt byggde på observation, planering och systematisk analys – långt innan begrepp som Corsi och Fenwick blev standardvokabulär inom sporten.

Från Mister Brynäs till den unge ingenjören

Brynäs var redan en storklubb när Elitserien drog i gång. Efter att ha dominerat 1960-talet under Thure Wickbergs ledarskap – en era präglad av laganda, disciplin och hårt arbete – hade klubben tappat mark. Flera veteraner hade lämnat eller stod inför karriärens slut; en ny generation behövde ta över.

Sandlin blev länken mellan epokerna. Han kombinerade Wickbergs grundsyn – att framgång kräver planering, ansvar och lagmoral – med något nytt: en vetenskaplig syn på idrott. Han skrev träningsplaner, delade in säsongen i perioder och analyserade matcher med penna, papper och ingenjörsmässigt tålamod.

För Brynäs var detta delvis ett brott mot traditionen, men också en naturlig fortsättning. Klubben hade länge arbetat metodiskt med ungdomsverksamhet, lagkultur och spelutbildning. Sandlin förde det arbetet vidare i en ny, mer analytisk form.

Transatlantisk inspiration

I dag minns många Sandlin som ”sossehockeyns” fader – en symbol för kollektivets kraft och jämlikhetens ideal. Men när han först gjorde sig ett namn i svensk ishockey var han snarare en pionjär i att föra in nordamerikanska impulser: tempo, fysisk intensitet och ett aggressivt presspel.

Han talade om ”tempo i tanke och handling”, om att träna i matchfart och om vikten av att förstå både fysiologi och psykologi. I en tid när de flesta tränare fortfarande styrde med känsla och erfarenhet, studerade Sandlin forskningsrapporter och samtalade med vetenskapliga experter i både Sverige och Nordamerika. ”Lär av fysiologerna men utveckla dina egna träningsmetoder med hänsyn till spelarnas psykologiska förutsättningar”, skrev han – en uppmaning som lika gärna kunde stå i en modern kursplan i idrottsvetenskap.

Brynäs som modell

Säsongen 1975/76 blev ett bevis på att den nya ishockeyn fungerade. Med spelare som Håkan Wickberg, Tord Lundström, ”Virus” Lindberg och Stefan Canderyd kombinerade laget struktur med kreativitet.

När Canderyd avgjorde kampen om SM-tecknet 16 minuter och 23 sekunder in i förlängningen i den avgörande slutspelsmatchen mot Färjestad BK, var det mer än en sportslig triumf – det var ett systemskifte.

Sandlin var metodisk, nyfiken och orädd för att tänka nytt. Han kallade sig själv ”lagets ingenjör” och menade att varje övning borde kunna förklaras rationellt. Den hållningen satte avtryck i hela svensk ishockey – från juniorverksamhet till landslag.

Efter guldet 1976 vilade Brynäs inte på sina lagrar. Wickbergs devis var att ”det är betydligt lättare att nå en topposition än att behålla den” – något Sandlin tog fasta på. När han konstaterade att de flesta lag numera var lika vältränade fysiskt, sökte han nästa steg: det mentala.

Under Sandlins ledning började Brynäs experimentera med mer systematiska mentala inslag – koncentration, visualisering och gemensam målfokusering. Det var ett tidigt försök att hitta nya vägar till försprång när de fysiska marginalerna var små.

Mellan ideal och praktik

Det finns en särskild symbolik i att just Brynäs blev platsen för denna övergång. Som arbetarklubb rotad i Gävles brukskvarter förkroppsligade laget mycket av den svenska idrottsrörelsens själ – gemenskap, jämlikhet och hårt arbete. När Sandlin började arbeta mer systematiskt och inspirerades av transatlantiska idéer skedde det i samklang med dessa värden. Resultatet blev något unikt – en svensk syntes mellan rationalitet och idealism, mellan lagbygge och ledarskap. 

Tommy Sandlin gick bort 2006, men hans inflytande består. Det märks inte bara i hur svensk ishockey spelas, utan i hur den leds, studeras och förstås.

I dag driver SHL, i samarbete med Linnéuniversitetet, en gemensam ledarutbildning för tränare från SHL och HockeyAllsvenskan. Initiativet är en del av den långsiktiga ambition som genomsyrar svensk ishockey: att vara världsledande på alla nivåer, från gräsrot till elit.

I grunden finns samma övertygelse som en gång formulerades i Brynäs båsparti – att framgång vilar på kunskap, reflektion och en vilja att hela tiden bli lite bättre. Det är i den andan svensk ishockey fortsätter att utvecklas – femtio år efter att vetenskapen flyttade in i båset.