von Konow: 50 år sedan Hovet fick tak

Publicerad: 2012-12-05 14:20

1962 - inför hockey-VM 1963 på hemmaplan - satte man dit taket på Johanneshovs Isstadion. Äntligen hade Stockholm fått en egen ishall. Men det hade inte gått utan förbundsbasen Helge Berglunds stora och idoga arbete.

Stockholm kunde faktiskt fått en inomhushall för ishockey långt mycket tidigare. Redan i början av 1940-talet kunde vi haft ett ispalats på plats i stan. Men det hela rann ut i sanden, eftersom Svenska Ishockeyförbundet backade ur. Sedan isladan och den gamla flyghangaren bakom Borgen på Gärdet slagit igen portarna och smällt ner isen för sista gången på vårvintern 1938 fanns det bara naturis att spela på. Året efter fick man ställa in hela SM-slutspelet på grund av den milda vintern.

Förbundet tyckte då att det inte var någon idé att sända något lag till VM-turneringen  i Zürich och Basel. På senhösten 1939 blev det i alla fall klart att Stadion skulle få en konstfrusen isbana, den första i landet. Det räckte förstås inte med bara en. För att råda bot på situationen började några penningstarka personer i näringslivet att planera att bygga ett ispalats med plats för 10 000 åskådare i Stockholm. Man ville att arenan skulle ligga centralt någonstans i innerstan, antingen längst bort på Sveavägen, där Vennergrenskrapan ligger nu, den platsen var ledig, eller på Djurgården i området mellan Skansen och Djurgårdsbron. Planerna var såpass långt framskridna att man den 28 januari 1942 kunde informera pressen om vad som var på gång.

- Ja, det här var ju verkligen en fin födelsedagspresent, sa förbundsbasen Anton Johansson, som passade på att fylla 65 år samma dag som nyheten presenteras i tidningarna.

- Den bästa jag kunde önska mig. Ingen skulle bli gladare än jag om vi fick ett ispalats här i stan. Det önskemålet har jag haft ända sedan 1919, då jag började att intressera mig och arbeta inom ishockeyn.

Förbundet backade ur

Enligt beräkningarna skulle byggnadskostnaderna uppgå till tre-fyra miljoner kronor (motvararar ungefär 15 miljoner kronor i dagens penningvärde). Nu gällde det bara att övertyga politikerna i Stadshuset och få deras godkännande, så att man kunde sätta igång och börja bygga. I en motion i ärendet på Stockholms stadsfullmäktiges sammanträde den 19 juli 1944 togs den upp och bifölls. Det innebar att det inte fanns något hinder i vägen för att bygga ispalatset. Men vad händå då? Jo, i det läget meddelade Svenska Ishockeyförbundets styrelse att de tagit beslut i frågan och bestämt sig för att avstyrka byggandet av ett ispalats. Förbundet stödde inte projektet längre.

Svenska Ishockeyförbundets styrelse har ägnat denna fråga en ingående prövning och vill som sin mening och önskan avstyra byggandet av ett ispalats, meddelade förbundet i sin skrivelse till stadsfullmäktige. I stället vågar förbundet föreslå en konstfrusen isbana med tillräckligt antal åskådarplatser på lämplig plats i Stockholm. För ishockeyn är det mer angeläget att få konstfrusna banor utomhus. Med de vintrar som vi i allmänhet har i Stockholm lämnas ju dock tillfälle till skridskoåkning och ishockey. Skridskoåkning och ishockey i ett ispalats kan aldrig jämföras med åkning och spel utomhus.

1955 blev Isstadion klar

Det blev inget ispalats och konstfrusna isbanor - förutom den på Stadion - fick stockholmarna vänta länge på. Det var bara att fortsätta att spela på Stadion och Östermalms Idrottsplats. Några andra platser i stan med väl tilltagna åskådarplatser fanns inte. Ändå klarade Stockholm av att arrangera två VM-turneringar (1949, 1954). Först 1955 tillkom Johanneshovs Isstadion vid Galgbacken vid Sandstuvägen, bredvid Johanneshovs Idrottsplats (nuvarande Söderstadion).

Det lär ha gått till på följande sätt: Helge Berglund, socialdemokratisk kommunpolitiker, var en mycket inflyteserik person och hade mycket att säga till om i Stockholm genom alla sina uppdrag från slutet av 1940 - till mitten av 1970-talet. Han var ordförande i Svenska Ishockeyförbundet i 23 år (!), borgarråd i Stockholm, ordförande i Stockholms Arbetarekommun, sekreterare i Stockholms Stads finansutskott, ordförande i SL och högste chef för Gatukontoret. Helge, som hade en "räv" bakom varje öra, hade i över tio års tid sagt till sina gubbar på Gatukontoret att hämta sand och grus för stadens behov i åsen vid Galgbacken (Stockholms gamla avrättningsplats, där folk hängdes på 1600 - och 1700-talet) vid Sandstuvägen i Johanneshov.Det blev med tiden en ganska stor grop. När gropen blivit tillräckligt stor samlade Helge ihop sina borgarråd och ledamöter i Gatukontoret och Byggnadsstyrelsen och åkte dit ut.

- Titta på gropen, så här kan vi inte ha det, sa Helge Berglund.

- Jag har ett förslag. Vi bygger en isstadion på denna plats. Det har man motionerat om i stadsfullmäktige i många år, så det är på tiden vi sätter planerna i verket.

Hovet Helges verk

Det tyckte alla andra var en strålande idé. Några år senare hade gropen fyllts igen och ersatts av en ishockeystadio. Den 4 november 1955 invigdes Isstadion av Carl-Albert Andersson, ordförande i Stockholms stadsfullmäktige, i samband med landskampen Sverige-Norge (7-2). Första målet på Isstadion tillverkades av Norges Einar Andersen när han gav laget ledningen med 1-0 i första perioden, medan Sveriges första gjordes av Hans "Stor-Stöveln" Öberg, då han kvitterade till 1-1 en stund senare.

- Den historien är väl inte alldeles korrekt beskriven, konstaterade Helge Berglund senare.

Hur det gick till kan vi lämna därhän. Man måste ha klart för sig att Isstadion tillkom i en tid av penningbrist och arbetskraftsrestriktioner. Skulle man på rak arm ha lagt fram ett förslag om att bygga en ishockeyanläggning i Johanneshov för 8-10 miljoner kronor hade det blivit avslag direkt. Då hade det nog dröjt åtskilliga år innan man kunde komma tillbaka med ett nytt förslag till stadsfullmäktige och få dem att svälja det paketet.

Helge Berglund såg sedan med sin starka och ledande ställning i Stockholm till att det även blev tak på Isstadion, vilket skedde 1962, inför VM året därpå. Det förslaget som man fastnade för var det med ett hängande tak av proffessor och akrkitekten Paul Hedqvist. 1960 startade takbygget och två år senare var det klart. Stockholm hade äntligen fått en inomhusarena för ishockey. VM-turneringen 1963 på Hovet blev såväl sportsligt som ekonomiskt en mycket stor framgång och bidrog till att hockeyintresset exploderade i Sverige. När Tre Kronor mötte Sovjet, Canada och Tjeckoslovakien i kampen om VM-guldet stod landet i stort sett stilla.

 
Gregor von Konow
Hockeyorakel
red@hockeyligan.se
 

Copyright © 2011-2014 SHL AB

E-post: info@shl.se

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB

Design/grafik: A45 Design AB