• Huvudsponsorer

Lör 18 Nov  (6 matcher)
Tis 21 Nov  (5 matcher)
Tor 23 Nov  (7 matcher)
Idag  (7 matcher)
Tis 28 Nov  (2 matcher)
Ons 29 Nov  (1 match)
Tor 30 Nov  (5 matcher)

En spelarkarriär: Fabian Brunnström

21 juni 2017 10:00
Dokument

Fabian Brunnström var spelaren vars karriär accelererade uppåt i sådan hög fart att det till slut blev ohållbart. I ett dokument med SHL.se berättar skåningen om den magiska NHL-debuten, framgångarna, motgångarna och ögonblicket som förändrade hans karriär.


På eftermiddagen den 15 oktober 2008 lämnade Fabian Brunnström sin lägenhet och vandrade ut i Texashettan. Han vandrade med raska steg mot American Airlines Center, Dallas Stars hemmaarena. Brunnströms karriär hade tagit en otrolig fart, nu var han där - vid drömmen - och skulle få göra sin NHL-debut. Han minns att han under de där stegen mot arenan tänkte att det hade varit roligt att få göra ett mål. Några timmar senare hade hans önskan slagit in, men det skulle bli mer än så.

– Jag trodde knappt själv att det var sant. Det var ett ögonblick när tiden stod stilla, berättar Fabian Brunnström.

Berättelsen om hans karriär tar dock sin början ett antal år tidigare.

– När jag spelade med Jonstorps A-lag som 17-åring pratade de om en ny ryss som kommit till Helsingborg, alla snackade om honom. Jag satt på läktaren i Jonstorp när vi mötte Helsingborg och visste inte vilket nummer den här spelaren hade, men han stack ut och jag såg direkt vem han var. Jag såg upp mycket till A-lagsspelarna på den tiden, men den här ryska spelaren körde slalom matchen igenom mellan killarna jag såg upp till och det var en wow-känsla utan dess like. Än idag är det en av de häftigaste matcherna jag har sett. Det blev en gnista för mig.

Bad om lektioner

Fabian Brunnström pratar om den ryska spelaren Sergei Marchkov som kom till Sverige vid sekelskiftet. Kort efter den där matchen kontaktade han Marchkov för att få privatlektioner, unge Brunnström hade bestämt sig - han skulle bli som sin idol.

– Det var nog ovanligt på den tiden. Vi tränade ett antal tidiga morgnar och det som slog mig först var att hans kunskaper var ingenting man lär sig över en natt, men jag fick övningar och saker att arbeta på. Det slog mig hur hårt jag skulle behöva jobba. Det var i den vevan som jag började att träna sytematiskt och väldigt hårt, berättar han.

Under två säsonger mellan 2003 och 2005 spelade Fabian Brunnström och Sergei Marchkov tillsammans. En tid han minns som mycket speciell. Under andra säsongen i Helsingborg behövde Brunnström få in pengar och hittade ett jobb.

– Jag tränade ensam på morgonen i Helsingborg och jobbade sedan tre timmar på Burger King varje dag. Det var väldigt bra för jag ville ha ett jobb där jag kunde ha möjlighet att träna också. Det handlade inte om att tjäna pengar utan för att överleva och samtidigt träna upp mig för att nå dit jag ville.

Lockade med nyckel till hallen

Den hårda träningen, som egentligen hade inletts under tiden i moderklubben Jonstorp, började sakta men säkert att ge resultat. Efter den andra säsongen i Helsingborg fick han ett tryout-kontrakt med den allsvenska klubben Rögle, ett försök som varade i tre matcher. Sedan stod det klart att han skulle lånas ut och flera klubbar aviserade sitt intresse. Moderklubben Jonstorp lockade dock med en sak som ingen annan klubb gjorde.

– Det var lite andra klubbarna jag kunde välja mellan, men då sade Jonstorp att jag skulle få en egen nyckel till ishallen. Den stod tom hela dagarna så jag brukade komma dit tidigt på morgonen, ta ut mål, puckar och köra fram till lunch. Sedan var det bara åka hem, käka lunch och sedan åka tillbaka och träna med A-laget på kvällen.

Valet på Jonstorp skulle visa sig vara en riktig lyckoträff, men hans 44 poäng på 38 matcher räckte inte för ett allsvenskt kontrakt.

– Jag hoppades på ett och jag hade egentligen gått till vilket lag som helst, men inga klubbar från Allsvenskan hörde av sig. Det var Borås och ett antal andra klubbar från division ett som hörde av sig. Jag kände att jag behövde röra mig från Skåne och Per Ljusteräng, tränaren i Borås, ringde mycket och ville verkligen ha mig dit. Jag hamnade sedan där och det visade sig vara ett väldigt bra val. Jag kände att all träning som jag lagt ner verkligen föll på plats och i Borås var det som om något exploderade.

Enorm utväxling

Säsongen i Borås var Brunnströms första riktigt stora genombrott. Eller vad sägs om 37 mål, 36 assist, 73 poäng och plus 51 (!) i plus/minus-statistiken. Säsongen gick, föga förvånande, inte obemärkt förbi och när Borås spelade mot Skåre i Löfbergs Arena fanns ögon som iakktog honom på läktaren.

– Runt jul blev jag inbjuden till Färjestad av Håkan Loob att provträna med dem, de ville till och med att jag skulle stanna och spela ett antal matcher redan då. Jag tackade nej till det, det kändes som ett för stort steg att ta direkt och jag hade även förpliktelser till Borås och ville göra det bra. Vi enades om att det skulle ske säsongen därpå.

Sagt och gjort. Brunnström skrev på för Färjestad och skulle alltså gå från division ett till SHL. Personer i hans närhet pratade hela tiden om vilken klubb han skulle lånas ut till - men Brunnström - han ville annat.

– Det var stort för mig. Jag kommer ihåg första gången jag kom dit och var i samma omklädningsrum där Jörgen Jönsson, Peter Nordström och hela gänget satt. Att sedan hoppa ut i en stor arena med plats för 7000 personer på en träning, det var häftigt.

Någon utlåning blev det inte tal om för Fabian Brunnström som ganska tidigt sattes i en anfallkombination med Per Åslund och Mikael Johansson. De fann varandra direkt och Brunnström noterades för 37 poäng, fick landslagsdebutera och nominerades till årets rookie.

– Jag var fullt beslutsam om att ta en plats. Jag kände mig ännu bättre på isen, flög fram och samma finter jag hade gjort i division ett fungerade lika bra i SHL. Det var bara att följa med och det bara flöt på. Vi fick mycket istid av Roger Melin och vi spelade powerplay, berättar han och utvecklar:

– Säsongen med Färjestad var den när jag slog igenom och klarade av att spela på SHL-nivå. Allt var overkligt och jag fick landslagsdebutera, blev nominerad till årets rookie och hade nått SHL. Jag var framme vid att ha ishockey som yrke, jag hade blivit hockeyspelare och nått en del av drömmen.

"Var helt sinnessjukt"

Brunnströms stora dröm, den om NHL, den närmade sig också med stormsteg och två säsonger efter spel i division ett slogs NHL-klubbarna om free agent-spelarens signatur.

– Under säsongen med Färjestad började lag att höra av sig till min agent. Det var också helt sinnesjukt, han ringde en dag och sade att Vancouver hade hört av sig och ville träffas. Det var helt surrealistiskt.

Vancouvers sportchef Dave Nonis var väldigt angelägen om att kontraktera Brunnström som efter en tids betänktetid tackade nej till New York Rangers, Anaheim och Detroit för att skriva på för den kanadensiska klubben. Det var bara ett problem, plötsligt fick Dave Nonis sparken och övergången gick i spillror.

– Då fick jag och min agent ta upp allting igen och då var det helt plötsligt Dallas som var på ordentligt. Det slutade med att jag blev överbjuden på en resa där jag fick hälsa på lag. Jag träffade Detroit, Dallas och Montreal. Jag fick ett riktigt bra intryck av Dallas och framförallt deras general manager Les Jackson, han gav ett väldigt bra intryck som jag fastnade för. De hade lite svenskar också, Joel Lundqvist, Loui Eriksson och Niklas Grossmann. Men det var främst Les Jackson som gjorde att jag skrev på.

"Fanns många idioter i det Dallas-laget"

Nu är vi tillbaka där vi började. Efter två raka matcher utanför laget skulle den dåvarande 23-åringen få göra sin NHL-debut för Dallas Stars - en match han aldrig lär glömma. Tanken om att göra ett mål skulle snabbt förvekligas, sedan kom mål två och till sist kom det tredje målet. Ett hattrick i sin NHL-debut mot Nashville på hemmaplan, något som få spelare innan honom hade lyckats med.

– Jag kommer ihåg att jag innan jag gick hemifrån tänkte att, det skulle vara roligt att få göra ett mål första matchen. Sedan kom ett mål, ett till och sedan ett tredje. Det tredje målet var helt otroligt och jag trodde knappt själv att det var sant. Det var ett ögonblick när tiden stod stilla, helt otroligt, verkligen, berättar en märkbart rörd Brunnström.

Under årets NHL-säsong lyckades unge amerikanen Auston Matthews med bedriften att göra fyra mål i sin debut i världens bästa liga. Samma kväll twittrade Brunnströms gamla lagkamrat Mike Modano följande:

– Först och främst blev jag förvånad. Det fanns många idioter i det Dallaslaget jag spelade i, men Mike Modano var en av killarna jag tyckte om, han var en schysst kille. Jag vet inte vad han tänkte eller menade. Jag tycker den tweeten säger mer om Mike Modano än om mig. Jag bryr mig egentligen inte så mycket.

"Det fanns inget stopp"

På två år hade Fabian Brunnström gått från att spela för Borås i division ett till att göra ett hattrick i sin NHL-debut. En osannolik resa, men en resa som sakta men säkert började ta en ny sväng.

– Det bara snurrade på och fanns inget stopp. Allt gick upp, upp, upp hela tiden. Det fanns lite småstopp här och där också, några dåliga matcher och lite motgångar ibland. Men i det stora hela snurrade det liksom på. Först kom en nivå, sedan landslaget och sedan nästa nivå och jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Efter succén i debuten fortsatte Brunnström att göra en stark första säsong i NHL och noterades för 17 mål och 29 poäng på 55 matcher. För klubbens del missades slutspel och det skulle få konsekvenser - både för klubben och för Brunnström.

– Det var definivit en nivå upp, det kändes. Det var under den säsongen jag kände att jag var lite rookie, vissa stunder gick det upp och ner, men man kände att det fanns mycket att lära. Med facit i hand så var det bra med 17 mål och efter säsongen hade jag utveckingssamtal med Les Jackson och de var jättenöjda och såg stor potential i mig.

Vändpunkten i karriären

Under sommaren hände sedan det som senare skulle visa sig bli startpunkten på vändningen i Brunnströms karriär. General managern Les Jackson och tränaren Dave Tippett sparkades och in på tränarbänken trädde Mark Crawford.

– Det visade sig inte vara speciellt lyckosamt för mig. Säsongen började med att jag tacklades i ryggen och fick en spricka i nyckelbenet och missade hela försäsongen. Hela det året blev katastrof och tränarbytet var inte bra för mig. Att få en skrikig kanadensare som mer eller mindre ville att jag skulle tackla, spela tufft och dumpa puck. Ett spel som jag överhuvudtaget inte var bra på, förklarar han och utvecklar:

– Jag fick chansen en del i början, men han hade en annan hockeysyn och ville spela en tuffare hockey. Jag befann mig plötsligt i en situation där jag inte var bra och jag kände mig förvirrad. Spelade jag som jag var bra på fick jag inte spela och försökte jag spela som han ville fungerade det inte alls, det var jag inget bra på helt enkelt.

Efter säsongen som endast resulterade i 11 poäng på 44 matcher och dessutom mer spel i AHL var Boston intresserade av att byta till sig Brunnströms tjänster. Affären var så gott som klar när Dallas tvärt ändrade sig och skrev ett nytt kontrakt med forwarden.

– Jag ville gentligen bort så det var synd att den gick i stöpet. Det tog inte lång tid innan samma känslor kom upp igen och jag tappade allt självförtroende jag haft. Jag blev nedskickad till AHL-laget och var väldigt glad för det. Jag vantrivdes otroligt mycket i Dallas just då.

Ett sista försök i NHL

Året därpå fick han inte ens chansen i NHL och det blev en halv säsong i Dallas farmarlag innan han avslutade säsongen i Torontos dito, Toronto Marlies.

– Jag blev bortbytt till Toronto och hoppades att något skulle vända. Jag fick börja i AHL, hade fyra poäng på två matcher och det snackades om att jag skulle upp till Maple Leafs, men jag blev kvar i AHL hela säsongen och var missnöjd med egentligen hela tillvaron. Jag kände egentligen med all min tid i AHL att jag inte fick det att lossna.

Inför säsongen 2011/2012 lyckades Brunnström få ett tryout-kontrakt med Detroit, ett Detroit som i laget nu hade nio svenskar, varav en tog speciellt hand om Brunnström och hans stukade självförtroende.

– Jag var riktigt glad över att komma dit. Jag hade varit nära att gå till dem tidigare och det hade varit mitt favoritlag sedan jag var liten. Det var en otrolig skillnad på klubben, en enorm gruppsammanhållning och alla var snälla och hjälpte alla. Om det var armbågar i Dallas var det tvärtom där. Dag ett erbjöd Henrik Zetterberg mig att flytta in hos honom och jag bodde där under hela försäsongen.

– Jag fick lite revansch där och då. Jag hade lite harmoni och lyckades ta ett kontrakt i en tuff konkurrens.

"Jag dog lite grann som spelare"

Det blev ändå främst spel i AHL för Brunnström som dock stod för en poängmässigt stark säsong med 35 poäng på 45 matcher. En hjärnskakning skulle dock sätta stopp för chansen att spela NHL under säsongen.

– Det kändes bra i Rapids, jag spelade i en femma med Gustav Nyqvist och Joakim Andersson och vi fungerade ihop. Tyvärr fick jag en hjärnskakning i mitten på säsongen och i den vevan fick Detroit mycket skador, men jag kunde inte spela. De sade efter säsongen att de var nöjda med mig och ville skriva nytt kontrakt men det rann ut i sanden tyvärr, berättar han och utvecklar:

– Jag var väldigt missnöjd att det inte blev en förlängning för många jag spelade med i Rapids, Brendan Smith, Tomas Tatar, Nyqvist med flera kom alla upp året därpå och blev sedan stjärnor. Det handlar om tajming och det var bittert. Jag har tänkt många gånger att jag efter den säsongen med Red Wings dog lite grann som spelare. Det kändes som ett misslyckande med tanke på hur det började och sedan slutade i NHL.

Med ett än mer stukat självförtroende och NHL-drömmen i kras väntade ett nytt äventyr för Brunnström - spel i Sverige och SHL igen.

– Det var lite ryska och svenska lag som hörde av sig. Till slut föll valet på Frölunda. Jag kände både Joel Lundqvist och Loui Eriksson från tiden i Dallas och hade varit en del i Göteborg på sommaren. Det var också ganska nära hem för mig till Helsingborg och mycket som kändes bra med Frölunda och valet föll till slut på dem.

En bit in på säsongen skulle SHL fyllas på med välkända NHL-spelare då det blev lockout i ligan. Till Frölunda anslöt Matt Duchene och Viktor Stålberg och de båda skulle bli Brunnströms kedjekamrater.

– Det var en väldigt rolig tid i Frölunda under lockouten. När jag signade med Frölunda hoppades jag att jag skulle hitta tillbaka till min form. Att jag kunde vända karriären igen och förhoppningsvis åka tillbaka till NHL. När jag tittar tillbaka på karriären nu och försöker att känna hur jag kände med den säsongen med Red Wings, det var ett hårt slag för mig. Men jag hade absolut inte gett upp, jag tränade jättehårt och såg fram emot att spela inför hemmapublik, men mycket saker hade ju ändå hänt.

Säsongen slutade med uttåg i kvartsfinal för Frölunda och Brunnström noterades för endast 18 poäng. Inför säsong två tog Roger Rönnberg över rodret i göteborgsklubben.

– Det ryktades innan säsongen att Frölunda ville göra sig av med mig. Det är lätt att vara efterklok men jag ångrar att jag inte lämnade klubben redan då, jag borde ha förstått signalerna. Det tog inte lång tid under säsongen innan jag fann mig själv på läktaren och inte spelade alls, men jag hamnade i Leksand istället.

Återförenades med Magic Johansson

I Leksand återfanns hans gamla kedjekamrat från tiden i Färjestad, Mikael Johansson. Det var också han som ringde till Brunnström och fick honom att byta klubb.

– Jag kände att det var något jag ville och det tog inte lång tid innan de jobbade fram en lösning. Frölunda var inte sena med att släppa mig heller så jag flyttade dit.

Säsongen med Leksand blev bra lagmässigt och SHL-nykomlingen missade en direktplats till kvartsfinal med minsta möjliga marginal och slutade sjua.

– Det var en väldigt rolig säsong med Leksand, de hade gått upp året innan, men vann massor av matcher och vi klättrade i tabellen. Vi var väldigt nära att nå slutspel direkt men missade i sista matchen och blev sjua, sedan förlorade vi Play in, berättar Brunnström som dock inte var i harmoni hockeymässigt och utvecklar:

– I början av karriären skedde allt bara och det flöt på. Under egentligen alla SHL-åren kände jag att det var helt tvärtom. Ingenting ville fungera längre och allt var stolpe ut, berättar Brunnström, tar ett andetag och fortsätter:

– Det var precis som att jag jobbade i motvind hela tiden. Jag försökte att vända på varenda sten. Jag har varit träningsflitig under hela karriären och testat nya träningsmetoder och sökt nya svar, försökt med allt, men nej. Det var jobbigt mentalt och jag hade nog för höga krav på mig själv, jag gjorde inga poäng och fick prestationsångest. Det var bara jobbigt, jag försökte hitta tillbaka till min gamla form men det gick inte.

Under den andra säsongen i Leksand hade klubben finansiella problem och nedstämda Brunnström var en av spelarna som fick lämna klubben.

– Det var den säsongen som kändes bäst spelmässigt sedan jag hade kommit hem så det kändes tråkigt att lämna.

Valet föll på Malmö och det skulle visa sig att han snart skulle ställas öga mot öga mot sin gamla klubb.

– Vi fick möta Leksand i direktkvalet till SHL. Vi slog ut Leksand med Malmö och gick upp. Det var speciellt att möta sitt gamla lag.

– Alla i min närvaro, familj och vänner sade att snart får vi lägga in oss på rehabilitering för hjärtat har gått upp och ner i två veckors tid, haha. Det var otroligt kul att gå upp med Malmö men inte på grund av Leksand utan för att jag knöt starka band med Malmö. Jag hade inga hard feelings till Leksand förutom en person som jag inte vill nämna med namn, men han beslutade att jag fick lämna.

"Mitt intresse hade svalnat"

Malmö beslutade sig efter avancemanget till SHL att inte förlänga sitt kontrakt med Brunnström som vid det här skedet i karriären var trött på att byta klubb och flytta och valde då att ta ett tufft beslut.

– Jag kände att jag skulle se vad som dök upp, men tiden gick lite grann och till slut gick hela året. Jag hade inte speciellt bråttom heller. Jag behövde landa och reflektera lite över vad som hänt. Det gjorde mig egentligen ingenting att det inte blev spel. Jag kände att jag kunde landa och det var en välbehövlig paus för mig.

På sommaren efter hans drygt ett år långa uppehåll ringde han själv till Malmö och frågade sportchefen Patrik Sylvegård om ett tryout-kontrakt - något han fick, men något hade hänt med honom.

– Jag var riktigt taggad först, men jag kände också att någonting hade hänt under karriären, intresset hade dalat. Det var inte samma längre som under Borås- och Färjestadtiden, när jag dygnet runt drömde om hockey och man flög fram på isen. Jag kunde inte motivera mig, jag ville verkligen ge det en chans, men motivationen fanns inte där och jag spelade bara någon match. Vi enades om att avbryta tryouten i förtid.

Men då ringde Björn Hellkvist?

– Ja, då ringde Björn igen. Jag hade tänkt att jag skulle avsluta karriären efter att tryouten avbröts, men då ringde Björn och frågade om jag ville spela för honom i den danska ligan. Jag var kanske inte så sugen direkt, men jag vande mig vid tanken och jag kunde dessutom bo kvar hemma i Helsingborg och pendla till Danmark vilket Björn också gjorde. Jag hoppade på det och jag är glad att jag gjorde det. Det var en lägre nivå vilket passade mig och inte samma press heller som det varit i SHL. När säsongen väl tog slut kände jag att jag inte var sugen på att flytta och framförallt fanns inte motivationen kvar för att fortsätta spela och det blev ett avslut.

Fabian, vad var det egentligen som hände med karriären, gick det för snabbt?

– Jag har funderat massor på detta genom åren. En sak var nog att det snurrade på alldeles för fort i början, även om det var jättekul och jag var glad för allt som hände. Men jag tror det bästa för mig hade varit att få börja i AHL efter året i Färjestad. Många spelare som inte går direkt till NHL är i AHL ett antal år och får utvecklas i lugn och ro innan de är redo att lyftas upp. Det hade nog varit det bästa för mig med, att bollas in lugnt. Pressen blev ohanterbar efter hattricket och alla förväntade sig att jag skulle göra mål och poäng i varje match och när det inte blev så var det lätt att falla ner djupare, berättar han och utvecklar:

– Min andra säsong i Dallas var tung och jag har tänkt massor på hur det hade varit om Les Jackson och tränaren varit kvar i klubben även år två. Hur det hade varit istället, men det kan man inte styra över, men det är oundvikligt att inte tänka tanken när karriären tar en sådan törn som den gjorde det året. Andra året i Dallas var vändpunkten tyvärr, men jag är väldigt glad över vad jag fått uppleva, men också väldigt missnöjd med tanke på hur det började i NHL och att jag inte lyckades göra en bättre NHL-karriär.

Fabian. 104 NHL matcher, med hattrick i debuten, 193 SHL matcher, 126 AHL matcher och 3 Landskamper för Tre Kronor. Du nådde drömmen och hade trots allt en fin karriär?

– Jag känner mig egentligen väldigt glad över vad jag fått uppleva. När jag var 15-16 år och jobbade på Burger King fanns det inte ens på kartan att få ha hockey som yrke. Sedan började saker snurra på och allt hände av sig självt och jag är glad över vad jag har fått uppleva, avslutar han.

Vad ska du göra nu?

Nu jobbar jag med personlig träning och håller i grupper för individuell träning. Jag har även varit med lag på is och kommer att köra en del isrelaterad personlig träning av den typen som jag en gång i tiden tog av Sergej i Helsingborg. Det var egentligen den biten som jag alltid var intresserad av. Den individuella utvecklingen kring hockeyn, den jag jobbat mest med och fortfarande brinner för och vill lära ut till andra. Jag är en sökande människa och var så under hela min karriär. Jag sökte alltid nya vägar att bli bättre, med allt egentligen. Med klubbor, skydd, övningar på is och utanför. Nu har jag egentligen en massa svar på frågorna jag sökte. Det enda problemet är att karriären är slut, men å andra sidan har jag en massa saker att lära ut. En ny era och vi får se vart det leder, avslutar han.