SHL-minnet: "Jag älskade att spela i Cloetta Center"

17 januari 2021 09:30

Efter några oroliga etableringssäsonger hade Linköping HC börjat ta kliv mot att bli ett topplag i svensk ishockey några år in på det innevarande milleniet. En som hade en viktig del i den resan var Märstafostrade Tony Mårtensson, som här minns tillbaka på den struliga säsongen som blev hans genombrott och slutade med klubbens första SM-final någonsin.


Den 12 oktober 1999 förlorade Linköping HC borta mot Djurgården med 9-3. Efter matchen tyckte Tre Kronors dåvarande manager Peter Wallin att nykomlingen var ”en skam för svensk hockey”, vilket fick Linköpings dåvarande ordförande Christer Mård att kontra med: ”Inom fem år är vi bättre än Djurgården”. Drygt sex år senare slog Linköping ut seriesegrande Färjestad i SM-semifinalen och kvalificerade sig för sin första SM-final någonsin.

Någonstans däremellan återvände en ung kille från Märsta till svensk ishockey efter ett par år i Nordamerika. Återvändarens namn var Tony Mårtensson och han kom att få en instrumental betydelse för Linköpings utveckling till ett topplag i ligan.

– Johan Hemlin var sportchef i Linköping och kontaktade mig tidigt borta i USA och visade stort intresse, berättar Tony per telefon när shl.se når honom strax efter att han betat av veckans storhandling.

– Efter säsongen blev jag inbjuden till Linköping och blev jätteimponerad av staden och organisationen. Dessutom skulle Cloetta Center stå klar till kommande säsong och Linköping byggde ett riktigt starkt lag som siktade på att etablera sig topp fyra.

Förutsättningarna förändrades

Tony Mårtensson skrev på för Linköping och var tänkt för en stor roll i laget, men under sommaren stod det klart att en NHL-lockout drastiskt skulle förändra förutsättningar för den svenska ligan.

– Det blev så klart en helt annan konkurrenssituation i laget, tillstår Tony, som plötsligt hade världsstjärnor som Brendan Morrison, Mike Knuble och Kristian Huselius framför sig i forwardshierarkin.

– Men bara att få vara nära sådana spelare var otroligt lärorikt, tillägger Tony.

Även om Tony Mårtensson hade två habila säsonger i Brynäs bakom sig var det inte någon etablerad superstjärna som landade på östgötaslätten sommaren 2004. Få kunde nog just då ana var det skulle sluta – för Tony och för Linköping.

– Efter åren i USA kom jag hem till Sverige som en medelgod spelare, men tack vare träningen och stöttningen i Linköping växte jag ut till…

Tony tystnar en kort stund medan han letar efter rätt ord.

– … en spelare som åtminstone var något bättre än medel.

”Magiskt att åka ut på isen inför publiken”

Några överord tar han inte till, Guldhjälmenvinnaren, VM-guldmedaljören och dubble Gagarin Cup-mästaren Tony Mårtensson som än idag är den spelare som gjort näst flest assist under en säsong i Sveriges högsta serie (50 stycken säsongen 2007/08). Men när han pratar om Linköping är det lätt att förstå hans känslor för staden och klubben.

– Jag trivdes superbra i staden och älskade att spela i Cloetta Center. Fansen var helt fantastiska och det var alltid magiskt att åka ut på isen inför publiken. Det var ett jäkla drag och vi spelade rolig hockey också med många sevärda spelare. Jag har Linköping HC att tacka för otroligt mycket i min karriär, konstaterar han.

Efter lockoutsäsongen var Tony Mårtensson redo för en större roll säsongen 2005/06, en roll han både tilldelades och axlade under säsongen. Linköping slutade på tredje plats i Elitserien, klubbens dittills bästa placering någonsin, och såg ut att gå mot en SM-final när allt plötsligt vände i semifinalen mot Frölunda.

– Vi ledde med 3-1 i matcher och även om det kan låta konstigt tror jag att vi blev lite nöjda. Är man det vinner man inte och på det sättet var det inte konstigt att Frölunda vände och slog ut oss med 4-3 i matcher, förklarar Tony.

– Linköping var ganska nya på den nivån och det var första gången vi var framme i en semifinal. Det tar tid att lära sig att gå långt i slutspel och även om det gjorde ont just då drog vi mycket lärdom av vad som krävdes för att nå ända fram vilket vi hade nytta av de kommande åren.

”Kände att jag stod inför ett genombrott”

När säsongen 2006/07 stod för dörren var det med Linköping HC som ett tippat topplag, där känslan i truppen var god och den interna målsättningen högt ställd.

– Vi var ett jäkligt härligt gäng som trodde mycket på oss själva och det var inget snack om att vi spelade för att vinna guld, konstaterar Tony som själv växt in ordentligt i rollen som en av lagets ledande offensiva spelare och var på god väg att bli… åtminstone något bättre än medel.

– För egen del hade jag haft två bra säsonger, fått prova på spel i landslaget och kände att jag stod inför ett genombrott. Men det kom att bli en strulig säsong för Linköping.

– Vi började dåligt och det blev en massa skriverier, minns Tony.

– När man torskar så mycket som vi gjorde drar man sig nästan för att gå ut för att man skäms och folk hela tiden undrar varför man spelar så dåligt.

– Vi hade ett jäkligt bra lag på pappret men det var några pusselbitar som saknades, vi fick det inte riktigt att funka.

Likheter nu och då

När man blickar tillbaka på säsongen 2006/07 är det svårt att inte dra paralleller till den situation Linköping befinner sig i precis just nu. Då, den 20 januari 2007, fick Linköpings tränare Gunnar Persson sparken efter en poäng på fem matcher. Nu, den 5 januari 2021, gick Bert Robertsson samma öde till mötes efter noll poäng på fem matcher. Då lät Linköping assisterande tränaren Janne Karlsson ta över huvudansvaret på bänken, nu har man låtit de assisterande tränarna Daniel Eriksson och Johan Åkerman överta ansvaret. Då dröjde det en vecka så var dessutom en ny målvakt, slovaken Rastislav Staña, på plats för att förstärka laget, återstår att se om en ny målvakt presenteras av Linköping även nu.

Att göra förändringar i ledarstab och spelartrupp får långtifrån alltid en positiv effekt på prestationen på isen och utdelningen i form av poäng. Men Linköping anno 2006/07 är ett lysande exempel på att så trots allt kan bli fallet.

– Janne hade en lite annan ledarstil än Gunnar och när vi gjorde bytet blev det en jäkla energiboost för hela laget, minns Tony. Vi hade släppt in alldeles för mycket mål hela säsongen och så kom Staña in och släppte inte ens in två mål i snitt per match.

Linköping avslutade grundserien med tre vinster och en oavgjord, och bara tre insläppta mål. Det räckte till en fjärdeplats i den extremt jämna tabellen och i kvartsfinalen ställdes man mot tabellsjuan Luleå.

– Vilka ska slå oss? Det var så vi kände när vi gick in i slutspelet, menar Tony.

– Vi hade en duktig målvakt, fyra kedjor som kunde göra mål, Majesky på backen och ja, ett i min mening perfekt komponerat lag egentligen.

”Fick mycket skit”

Luleå blev en munsbit för Linköping som seglade fram till semifinal via 4-0 i matcher. Väl där ställdes man mot (relativt överlägsna) seriesegraren Färjestad, som också vann match ett i sudden. Sedan var det inget snack. Fyra raka Linköpingssegrar och plötsligt var man i final.

– Vad jag minns spelade vi dessutom en väldigt offensiv och underhållande ishockey, säger Tony.

I finalen ställdes man mot Modo som på sin väg mot finalen slagit ut i tur och ordning Timrå och HV71 i rafflande sjumatchersholmgångar.

– I ett slutspel blir man satt under ännu mer press från motståndarna, och det här var min första final. Modo hade flera gamla NHL-spelare och de var helt enkelt för bra för att man skulle åka runt och göra en massa poäng. Jag tyckte ändå att jag hanterade det bra, men fick mycket skit från bland andra Mats Wennerholm om att jag inte presterade när det gällde som mest.

”Gjorde allt för att vinna”

– Jag har sett matcherna i efterhand och vi skapar många chanser, tillräckligt för att vinna, fortsätter Tony. Framförallt i match fem i Örnsköldsvik som gick till sudden där vi vann skotten med 16-4 men där de avgjorde och sedan vann en tight match sex i Linköping.

– Som jag känner i efterhand gjorde vi precis allt vi kunde för att vinna det året. Vi hade lärt oss från året innan och var inte nöjda med att bara vara i final, men till slut förlorade vi mot ett bättre lag. För mig som aldrig vann SM-guld är det ändå svårt att komma över besvikelsen.

Hur mycket finalförlusten än svider kan Tony Mårtensson minnas tillbaka på säsongen 2006/07 som en genombrottssäsong som la grunden till en lång och framgångsrik karriär.

– Ja, det var väl där jag växte ut till en riktigt bra hockeyspelare och visade att jag höll för internationellt spel, instämmer han. Efter det rullade det på bra i flera år och när jag senare vann finalerna i Gagarin Cup hade jag väldigt stor nytta av att ha upplevt SM-finalerna med Linköping, avslutar Tony Mårtensson - för evigt en ikon i Linköping.