• Huvudsponsorer

Lördag Lör 7 Mars Mar
Tisdag Tis 10 Mars Mar
Torsdag Tor 12 Mars Mar
Lördag Lör 19 September Sep
Tisdag Tis 22 September Sep
Torsdag Tor 24 September Sep

Möt människan: Ted Brithén

4 mars 2020 11:00

Han har vunnit SM-guld med HV71, men banden till Rögle BK finns nedärvda i hans DNA. Ted Brithén har vänt hem till Ängelholm för att leda sitt – ja hela familjen Brithéns – Rögle till SM-guld. I veckans Möt människan berättar han om sin dialekt, hur han pressade sig själv för hårt som lagkapten och det självklara i att han, som aldrig spelade TV-pucken eller blev uttagen till juniorlandslag, skulle bli ishockeyspelare.


Familjen Brithéns historia i klubben började på 1950-talet. Inte långt efter att bandyklubben från lilla Rögle utanför Ängelholm hade tagit upp ishockey på programmet blev Teds farfar Hilmer karismatisk ordförande i föreningen. Rent procentuellt har den lilla byn Rögle avfolkats dramatiskt sen farfar Hilmers dagar, men sett till faktiskt invånarantal blir skillnaden relativt obetydlig. Från knappt trehundra personer på 1960-talet till drygt tvåhundra idag. Då går det nog att argumentera för att förlusten av ortens bandyklubb har varit desto mer betydande. Och den skedde redan 1963 när Gösta ”Pollenkungen” Carlsson byggde en islada i Vegeholm några välriktade Ulf Sterner-skott bort och värvade ihop ett lag som tog sig hela vägen upp till division 1, landets då högsta serie. I svallvågorna efter den storsatsningen följde en identitetskris för bandyklubben som inte längre spelade bandy. Först när en stark generation egna produkter slog igenom under mitten och slutet av 1970-talet fick Rögle-skutan en tydlig färdriktning igen. En av talangerna var Teds pappa Jim.

– Både pappa och farfar brinner för hockey, men när jag var liten förstod jag inte hur viktig min farfar hade varit i Rögles historia, konstaterar Ted. Det har jag fått berättat för mig i efterhand.

Skåning som pratar östgötska?

Pappa Jims betydelse för klubben är omvittnad, precis som hans passion för sporten. När den egna spelarkarriären – som nästan uteslutande avverkades i Rögle – var över satsade han på en tränarkarriär som tog honom och familjen till Östergötland och Linköping.

– Mina fem första år bodde vi i Linköping och jag sprang runt i omklädningsrummet där bland spelare som Mike Helber, Magnus Johansson och Ulf Söderström. Men egentligen minns jag bara hur jag stod och gjorde fistbumps med spelarna när de skulle ut på isen och tyckte att de var så stora och imponerande.

Några bestående minnen fick han kanske inte med sig från Linköping, men väl en dialekt. Eller ja, åtminstone inslag av en dialekt.

– Haha, jag tror att det beror på vem jag pratar med, skrattar Ted. När vi flyttade från Linköping pratade jag riktigt grov östgötska, sen bodde vi ett och ett halvt år i Örnsköldsvik och då fick jag vissa inslag av norrländska. Från resten av uppväxten och vuxenlivet har jag väl anammat vissa skånska element, även om jag ofta får höra att jag inte har någon dialekt alls.

Riktig hockeyfamilj

Någonstans i de där omklädningsrummen föddes en dröm om att en dag själv bli hockeyspelare. Via pappa Jim lärde sig Ted tidigt vad som krävs för att bli en elithockeyspelare.

– Med en pappa som är coach förstår man väl kanske lite tidigare än andra vad man behöver göra ute på isen för att vara en pålitlig spelare i ett lag. Och så blev hockeylivsstilen något väldigt naturligt för mig och vår familj.

Teds tolv år äldre storebror Tim sadlade relativt tidigt om från spelare till tränare, och har via olika uppdrag på såväl klubb- som landslagsnivå hamnat i skånska Jonstorp. Och även han har haft stor betydelse för Ted.

– Ja, det är klart. Jag har sett hur han brinner för sporten och kunnat prata med honom och få tips och stöd. Ju äldre jag blivit och ju mer erfarenhet jag samlat på mig desto mer har vi kunnat hjälpa varandra. Vi har en stor ömsesidig respekt för varandras ishockeykunnande, säger Ted, som skyndar sig att tillägga:

– Även min två år äldre bror Charlie har ett bra hockeyöga, och även om han inte ägnar sig åt ishockey till professionen är han duktig på att analysera och ett bra bollplank att diskutera hockey med.

Att ha hockeyn så nära inpå kanske också förde något annat med sig. En slags självklar övertygelse om var det skulle sluta.

– Jag var absolut ingen talang under uppväxten, berättar Ted. Jag hade spelsinne men var väldigt liten, alltid två huvuden kortare än de flesta andra i min ålder. Det tvingade mig att utveckla andra verktyg, gjorde mig smartare och gav mig en förståelse för vilka närkamper jag behövde gå in i och vilka jag kunde undvika.

– Jag var inte nära att bli uttagen i TV-pucken, kom aldrig med i något juniorlandslag, men det var nog inget jag ens tänkte på. Jag visste ju att jag skulle spela hockey när jag blev stor och tänkte väl mest på vad jag behövde göra för att lyckas med det. Om jag bara la ner tiden som krävdes visste jag att jag skulle komma ikapp och hitta min väg.

"Kanske uppfattades som tråkig"

– Men det är klart att det krävde uppoffringar. Jag var inte den som var ute och lekte rövare var och varannan kväll under tonåren och jag kanske uppfattades som lite tråkig. Och så har jag fått lägga ner många timmar på fysträning för att komma ikapp mina jämnåriga.

När Ted kom in i puberteten började han få betalt för sitt slit. Efter en stark säsong i Rögles J20-lag fick han vara med och känna på A-lagsspel i dåvarande Elitserien.

– Då kände jag ändå att jag hade långt kvar rent fysiskt, minns Ted.

La grunden i Allsvenskan

Den säsongen åkte Rögle ur Elitserien och kanske var det Teds smala lycka. För säsongen efter tog han en ordinarie plats i moderklubbens A-lag i Hockeyallsvenskan.

– Jag hade Björn Hellkvist som tränare och han pushade mig att bli starkare och tyngre. Där la jag en väldigt bra grund rent fysiskt. Sen flöt jag liksom bara med. Framförallt andra säsongen i Allsvenskan kände jag att jag klarade av att spela på den nivån, och det hade jag stor nytta av i Elitserien.

Ja, för den där andra säsongen slutade med avancemang till Elitserien för Ted och Rögle. Men även om det var en dröm att få spela i Elitserien med moderklubben var det en dröm med sprickor i fasaden. Rögle slutade tvärsist och degraderades via kvalserien, som Ted då spelade för fjärde säsongen i rad.

– Även det kanske var bra tajming för mig personligen, funderar Ted. Det blev naturligt för mig att flytta och därmed få chansen att komma till en klubb som HV71. På många sätt fanns samma element där som jag hade trivts så bra med i Rögle. Det var en familjär klubb med en kärna av starka spelare som fick alla runtomkring sig att må bra: Johan Davidsson, David Petrasek, Johan Lindström, Marcus Nilsson.

Ung kapten

Redan under Teds andra säsong i HV71 blev han utsedd till lagkapten, blott 24 år gammal.

– Jag hade inga problem med att vara kapten, men med facit i hand tog jag kanske på mig för mycket ansvar på grund av det. Jag kände att jag behövde tro på allt tränaren sa eftersom jag var kapten och sedan göra det för att det skulle bli rätt för laget. Jag köpte träningsidén och kulturen rakt av och ville föregå med gott exempel, men min kropp klarade inte av det sättet att träna och spela matcher på. Det blev för mycket.

Det blev dessutom en orolig tid utanför isen där huvudtränaren Andreas Johansson och sportcheferna Johan Davidsson och Johan Hult inte drog jämnt. Andreas Johansson lämnade klubben efter säsongen, men för Ted Brithén fortsatte den struliga tiden.

– Min tredje säsong i HV71 spelade jag bara 24 matcher och hade ett läderskydd runt handleden för att ens klara av dem. Jag hade en stressfraktur och kunde knappt röra handen.

Guldkantat avslut

Till slut fick emellertid tiden i HV71 ett guldkantat slut. Under sin fjärde säsong var Ted med om att vinna SM-guld.

– Vi hade en kärna av spelare som presterade väldigt bra, ett spelsystem alla trodde på och spelade vår bästa hockey under slutet av säsongen, anger Ted som huvudskäl till framgången.

– Det hade börjat komma fram lite mer underliggande statistik då och jag minns att vi hade väldigt bra corsi hela säsongen, fortsätter han.

När det omedelbara guldfirandet var över tog Ted god tid på sig att fatta ett beslut om framtiden.

– Jag ville faktiskt inte ha någon klubb över huvud taget de där första veckorna efter guldet, utan bara känna att jag var en vanlig person som njöt av livet, säger Ted med ett skratt.

– Så jag sög på den karamellen rätt länge, men när beslutet väl kom var det nog det mest naturliga beslut jag tagit i karriären.

"Jag ville hem!"

Guldhjälten lämnade Jönköping för att återvända hem. Hem till klubben där hans farfar Hilmer svingat ordförandeklubban på 1950-talet och där pappa Jim var en ikon.

– Det pratades mycket i Ängelholm om att hemvändarna inte ville vända hem, men jag ville ju det. Jag ville hem! Kanske var någon tvungen att vara först.

Ganska snart efter att Ted skrivit på för Rögle kom det där snacket på skam. Hemvändare efter hemvändare gjorde nämligen just det: vände hem. Daniel Zaar, Dennis Everberg, Niklas Hansson.

– Det var jättekul att fler följde efter, säger Ted. Alla hade varit ute och samlat på sig värdefull erfarenhet som vi tog med oss tillbaka till Rögle. Ser man till de flesta lag som är framgångsrika över tid har de en stark kärna av spelare som presterar på hög nivå dag ut och dag in och det är vad vi har fått in i klubben nu.

Blev av med C:et när bröderna Abbott kom

Men det var ingen omedelbar succé i återkomsten. Rögle inledde säsongen 2017/18 svagt, och efter bara några månader meddelade klubben att man gjorde förändringar på ledarsidan. Chris Abbott utsågs till sportchef och brorsan Cam Abbott huvudtränare. En av brödernas första åtgärder? Att plocka bort C:et från Ted Brithén.

– Jag sa direkt att jag tyckte att det var ett felaktigt beslut men att jag respekterade att de ville komma in och göra förändringar och visa att de vågade ta obekväma beslut. Jag accepterade det, gick vidare och tror att jag visat efter det hur jag är som person och ledare.

Under stora delar av förra säsongen bildade Ted en av ligans vassaste kedjor med Leon Bristedt och Daniel Zaar, där Bristedt på senare tid bytts ut mot Dennis Everberg.

– Det är inte så svårt att spela med landslagsspelare, skrockar Ted. Nej, men skämt åsido är det otroligt skickliga spelare alla tre och jag tycker också de är väldigt nyfikna på hur vi som enhet alltid kan göra det bättre och på så sätt är de väldigt anpassningsbara

– Vi har en ömsesidig respekt för varandra och kräver inte att någon ska jobba hårt för någon annan, utan att man först och främst ska jobba hårt för sig själv. Då vet man också att de andra kommer jobba minst lika hårt.

Tränarämne

Han står på toppen av sin karriär, men med både en pappa och en storebror som är tränare är det svårt att inte undra om även Ted har funderat i de banorna när den egna karriären så småningom är över.

– Jo, det är klart att tanken har slagit mig, och det är en och annan som sagt att de tror att jag skulle göra mig bra som tränare, säger Ted lite tvekande. Men att stå där inför en grupp och prata… jag vet inte om det är jag. Man ska aldrig säga aldrig, men det finns också mycket annat i livet som intresserar mig. Entreprenörskap och personlig utveckling, till exempel.

Innan det är dags att ta något beslut i den frågan hoppas nog de flesta i Ängelholm på att Ted och de andra hemvändarna som äntligen vänt hem ska bärga klubbens första SM-guld. Det skulle säkert glädja även de drygt tvåhundra invånarna i Rögle.