• Huvudsponsorer

Måndag Mån 16 November Nov
Tisdag Tis 17 November Nov
Torsdag Tor 19 November Nov
Lördag Lör 21 November Nov
Söndag Sön 22 November Nov
Idag 24 November Nov
Torsdag Tor 26 November Nov
Lördag Lör 28 November Nov
Tisdag Tis 1 December Dec

Tomi Kallio: ”Mitt mest minnesvärda ögonblick i karriären”

20 oktober 2020 12:58
#SHLMINNET

Efter 38 års väntan vann Frölunda sitt andra SM-guld i historien 2003. I en klassisk finalserie mot Färjestad var det finländaren Tomi Kallio som blev guldhjälte när han avgjorde den längsta finalmatch som spelats i svensk ishockey. För shl.se berättar han själv om den guldkantade våren och målet med stort M.


Västra Frölunda IF är en anrik förening i Göteborgsidrotten. Flera olika sporter har funnits på programmet sedan starten 1930. Fotbolls- och handbollssektionerna har varit dominerande i föreningen, men säger du ”Frölunda” idag tänker nog de flesta trots allt på ishockey. Just ishockeyn kom in på programmet 1944 och blev kvar där i 40 år. Den största framgången under dessa år var naturligtvis det svenska mästerskap man vann 1965 – en unik prestation så till vida att det under lång tid var det enda SM-guldet i ishockey som gått till Göteborg, Sveriges andra stad. Faktum är att det inte räckte med att ishockeysektionen bröt sig loss från Västra Frölunda IF och i stället bildade den autonoma föreningen Västra Frölunda HC 1984 för att ändra på den saken. Det skulle dröja många år till innan ”torkan” var över och Göteborg skulle få fira igen. När det väl var dags var det under dramatiska former och med en finländare i huvudrollen.

Turbulent tid för Tomi

Tomi Kallio växte upp i Åbo och kom – naturligtvis – att spela för stadens stora klubb: TPS. Efter en ganska spikrak juniorkarriär som innehöll landslagsspel på alla nivåer tog Tomi Kallio själv klivet upp i TPS A-lag och blev en del av den dynasti som klubben byggde upp på 1990-talet med totalt fem guld, varav Tomi Kallio var delaktig i två. Efter Kallios andra – och TPS femte – guld på 1990-talet åkte den då 23-årige Tomi Kallio över till Nordamerika och slog sig per omgående in i Atlanta Thrashers där han spenderade två framgångsrika säsonger innan han blev tradad till Columbus Blue Jackets i december 2002. Det blev starten på en turbulent tid i Tomi Kallios karriär.

– Jag hann göra ett antal matcher för Blue Jackets men blev tradad igen en månad senare, berättar Tomi Kallio själv.

– Det var ”Philly” som bytte till sig mina rättigheter och jag insåg ganska snabbt att de inte var så intresserade av att satsa på mig. Jag fick väldigt lite istid och började känna att glädjen med ishockey höll på att försvinna. I samtal med Flyers klubbledning sa jag att jag behövde bryta upp och återvända till Europa för att göra en omstart.

I Europa stod klubbarna på kö. Tomi berättar att han initialt hade kontakt med ”alla toppklubbar” i Sverige och Finland, men att det efter ett tag kokade ner till ett val mellan Frölunda, Färjestad eller Jokerit.

– Till slut var det magkänslan som avgjorde till fördel för Frölunda, konstaterar han. Visst fanns Fredrik Norrena där som en god anledning, liksom att jag kände att det fanns en bra öppning för mig i en kedja med Niklas Andersson och Jonas Johnson, men i grund och botten var det en ingivelse jag fick och som jag vågade lita på.

Skickar en tacksamhetens tanke till Alexander Steen

Frölunda blev Tomi Kallios fjärde klubb under säsongen 2002/03. I samband med flytten till Göteborg gav han inte bara upp sin plats i NHL, utan även sitt nummer.

– Haha, ja Alexander Steen hade nummer 17 i Frölunda då, berättar Tomi. Alex var en trevlig ung kille och jag ville inte komma in och köra över honom och kräva att jag skulle ha nummer 17 till varje pris, men eftersom jag ville ha ettan och sjuan fick det bli nummer 71 i stället.

– Och ärligt talat blev ju 71 mer mitt nummer än nummer 17 hade varit så det får jag tacka Alex för, lägger Tomi till med ett skratt.

Den svenska säsongen var ganska långt gången när Tomi Kallio kom in som grädde på moset i ett redan väloljat Frölunda-maskineri. Där fanns unga, hungriga uppkomlingar som bröderna Lundqvist, Jari Tolsa och Magnus Kahnberg men där fanns också en stomme av äldre ”urfrölundaiter” som Ronnie Sundin, Mikael och Niklas Andersson, Patrik Carnbäck, Jonas Esbjörs och Peter Ström.

– Det var en väldigt bra mix av yngre och äldre spelare och inte minst spelare med väldigt stark känsla för Frölunda, minns Tomi. Jag har haft turen att vinna en del genom karriären och just det, att ha spelare som bryr sig om klubben, har alltid varit en nyckel till framgång.

Klickade direkt

Inte ens den gamle räven Mikael Andersson, som så tidigt som 1985 åkte över till Nordamerika och tog en plats i NHL (där han blev kvar ända till år 2000), var född när Västra Frölunda IF tog Göteborgshockeyns dittills enda SM-guld 1965. Att vinna var något okänt i Frölunda – och kanske fanns inte någon tro eller förväntan på att det här laget heller skulle göra det.

– På pappret var det nog inget guldlag vid ingången på säsongen, medger Tomi Kallio. Det bidrog också till att vi inte hade någon press på oss utifrån och när jag kom in i laget i slutet av januari var det bara ett härligt go i gänget.

Inte undra på. Frölunda ledde serien och nu kompletterades dessutom radarparet Niklas Andersson och Jonas Johnson med skarpskytten Tomi Kallio som visade sig bli den perfekta tredjelänken.

– När jag skrev på för Frölunda var jag medveten om mitt marknadsvärde och var ganska tydlig mot Conny Evensson med att jag ville börja tillsammans med Niklas och Jonas så det var hela tiden planen. Med tanke på vilken turbulent säsong jag haft var det skönt att det klickade direkt mellan oss.

Tomi Kallio debuterade för Frölunda i en bortamatch mot Djurgården på Globen den 25 januari 2003. Det tog vid pass 24 minuter innan han dammade in sitt första mål, framspelad av Peter Ström och Niklas Andersson i ett powerplay. Sen slutade det visserligen med en med Frölundaögon sett snöplig förlust sedan Christian ”Fimpen” Eklund avgjort med sitt 3–2-mål med nio sekunder kvar av tredje perioden, men att få igång den nykomponerade förstakedjan direkt skulle visa sig bli guld värt i förlängningen.

– Vi funkade som sagt bra ihop från början och byggde upp ett bra självförtroende tillsammans på de tio matcher som var kvar av grundserien, berättar Tomi. Vi vann serien och gick in i slutspelet med väldigt bra självförtroende.

Slog ut Modo och Timrå på vägen till final

Tomi själv hann med sex mål (och åtta assist) på de tio matcherna och njöt av att ha återfått glädjen till sporten. Samtidigt fanns det en anspänning inför kvartsfinalserien där Frölunda ställdes mot tabellsjuan Modo.

– Första serien i ett slutspel är nästan alltid värst, menar Tomi. I alla fall när man går in som favorit för då har man allt att förlora. Vi hade ganska lätt för Modo i den matchserien men på många sätt var det ändå den tuffaste serien för oss i det slutspelet.

Det krävdes visserligen sex matcher, men Frölunda avancerade planenligt till semifinal där man ställdes mot säsongens stora överraskningslag Timrå. Medelpadingarna hade slutat på en meriterande tredje plats i grundserien och sedan städat av Luleå i fyra raka matcher i sin kvartsfinal. I laget spelade dessutom flera finska spelare vilket gjorde serien lite speciell för Tomi Kallio.

– I grundserien brukar det vara ganska lugnt och trevligt mellan oss finländare i SHL, men i slutspelet hettar det till och vi hade en del tuffa dueller, finländare mot finländare, i den matchserien, minns Tomi.

– Timrå var bra på det de gjorde, de spelade defensivt, framförallt i Scandinavium, och krigade på hela matchserien. Rent spelmässigt var vi klart bättre och även om de gjorde ett bra försök hade vi för mycket skills så de kunde inte stoppa oss till slut.

Drömfinal mot rivalen

När matchserien stod och vägde visade Frölunda klassen och vann match fem med 5–1 och match sex med 4–0 vilket skickade göteborgarna till klubbens första SM-final sedan 1996. Väl där väntade rivalen, serietvåan och regerande mästaren Färjestad.

– Det var på många sätt en drömfinal, konstaterar Tomi. Vi hade vunnit grundserien och bevisligen varit det bästa laget, men Färjestad hade mycket större erfarenhet av att vinna och hade många äldre, rutinerade killar som visste vad som krävdes.

En av de rutinerade spelarna i Färjestad var målvakten Sinuhe Wallinheimo, som förvisso inte hade vunnit något mästerskap, men som hade erfarenhet av spel i både USA och Tyskland. Den yvige målvakten hade stått i samtliga tio slutspelsmatcher på vägen fram mot drömfinalen.

– Jag hade knäproblem och kunde inte ens åka skridskor mellan matcherna, så under hela slutspelet spelade jag bara matcher och vilade däremellan, avslöjar Sinuhe Wallinheimo själv.

– Men visst hade vi ett väldigt bra lag med många tongivande spelare. Problemet var kanske att just eftersom vi var så bra glömde vi göra de små saker som krävs hela tiden för att vinna. Vi saknade lite disciplin i det defensiva spelet, fortsätter han.

Första finalmatchen, som spelades i Löfbergs Lila Arena den 1 april, gjorde lagen mål om vartannat fram till 4–4 vilket tog matchen till förlängning.

– Peter Ström klev fram och avgjorde första matchen till vår fördel och det var naturligtvis oerhört viktigt, säger Tomi. Den vinsten gav oss ännu mer självförtroende och sen var det som att vi vann match två och tre av bara farten.

Måltorka oroade inte

Frölunda gick med andra ord upp i en 3–0-ledning i matcher och kopplade ett järngrepp om matchserien. Spelmässigt imponerade Frölunda stort, men möjligen fanns en liten oro från Frölundafans kring det faktum att den dynamiska förstakedjan inte varit så produktiv – Niklas Andersson hade gjort ett mål och två assist i finalspelet medan Tomi Kallio hade haft en assist och Jonas Johnson så långt varit poänglös.

– Det bekom oss inte vad jag kan minnas, säger Tomi. Vi bidrog på andra sätt och så länge laget vann spelade det ingen roll.

Reste sig på nio

Match fyra spelades den 7 april. Scandinavium var slutsåld till sista stolen och det låg en förväntan i luften. Publiken började tro på att den 38 år långa väntan på guld äntligen skulle få ett slut.

Men det började inget vidare.

Färjestad gick fram till 3–1 och såg ut att, med kniven mot strupen, släppa loss, spela utan press och hitta en väg tillbaka in i finalserien. En och annan på läktaren hann säkert måla upp ett scenario där slutspelsrutinerade Färjestad skulle ”sno” match fyra i Scandinavium, plocka en planenlig seger hemma i Karlstad för att återvända till Scandinavium med möjlighet att kvittera matchserien.

Då gjorde målskytten Tomi Kallio entré i finalserien. Ur i princip ingenting fick Jonas Johnson fri gata på vänsterkanten och via Tomi Kallios skridsko gick pucken in i mål bakom Sinuhe Wallinheimo.

– När Färjestad gjorde 1–3 var det nästan som att luften gick ur Scandinavium, minns Tomi. Men vi hade ett mentalt starkt lag och fortsatte köra. Efter mitt mål kändes det bara som en tidsfråga innan kvitteringen skulle komma.

Men det skulle dröja. Inte förrän med mindre än fem minuter kvar av ordinarie tid lyckades Jonas Esbjörs forcera in 3–3 i en rörig situation framför målet och ta matchen till förlängning.

– Det var ett otroligt viljemål, säger Tomi och skrattar till. Sen var det ganska lugnt och fokuserat i omklädningsrummet inför förlängningen. Vi var inte så många som hade vunnit innan och det är möjligt att vissa var påverkade av stundens allvar.

”Ville bara att matchen skulle ta slut”

Förlängningen bjöd på målchanser till höger och vänster men lagens finländska målvakter, Fredrik Norrena i Frölunda och Sinuhe Wallinheimo i Färjestad, storspelade.

– Målvakterna visade klass, konstaterar Tomi Kallio.

Första övertidsperioden slutade mållös. Andra övertidsperioden slutade mållös.

– Faktum är att jag och Fredrik Norrena är goda vänner, berättar Sinuhe Wallinheimo. I pauserna åkte vi fram till varandra och bara garvade för att det var en så absurd situation.

– Det var en tuff match och inte ens efter ordinarie tid fanns det så mycket energi kvar i kroppen, erkänner Tomi Kallio och skrockar till. Man försökte fylla på med allt ätbart man kunde hitta i pauserna och inför tredje övertidsperioden minns jag att jag bara ville att matchen skulle ta slut.

Svallvågor till Liseberg

Än idag är den matchen den längsta SM-final som spelats. Avgörandet kom efter 101 minuter och 56 sekunder. Som så ofta i såna lägen var det slumpen som avgjorde. Tomi Kallio hade varit på isen länge, fick pucken strax innanför offensiv blå och la den mot mål mest för att kunna åka och byta – men ödet ville annorlunda. Via två Färjestadsspelare studsade pucken i en båge över Sinuhe Wallinheimos axel och in i mål. Scandinavium exploderade och 38 års uppdämt guldjubel skickade svallvågor över Korsvägen och ända in på Lisebergsområdet.

– Det kändes overkligt att den gick in, skrattar Tomi. Känslan när jag förstod att det var mål är svår att beskriva, men trots alla mina år och fem guld är just det mitt mest minnesvärda ögonblick i karriären. Efter en strulig säsong med fyra olika klubbar där jag nästan tappade sugen fick jag äntligen allt att stämma, hittade glädjen och fick avgöra på hemmaplan. Mot värsta rivalen. I sjätte perioden. Och det målet säkrade klubbens första guld på 38 år. Det är nästan för bra för att vara sant, beskriver Tomi och skakar på huvudet.

– Vi hade spelat den längsta finalmatchen någonsin och så styrs en puck in på det sättet. Det blev helt tomt. En konstig känsla, minns Sinuhe Wallinheimo samma ögonblick.

”Kommer aldrig glömma den matchen trots att jag gärna skulle vilja”

Trots att guldet bärgades en söndag väntade en folkfest på spelarna när de framåt småtimmarna lämnade arenan.

– Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av firandet i Göteborg, men när vi kom ner på stan var det massor av glada människor ute och en otroligt fin stämning överallt. Det var likadant dagen efter när vi firade på Götaplatsen. Jag trodde aldrig att det skulle komma så mycket folk men det är ett minne jag bär med mig för alltid, säger Tomi.

För Tomi Kallios del blev firandet emellertid inte alltför utdraget. För femte året i rad blev han nämligen uttagen till det finländska landslagets VM-trupp. Den 26 april inleddes VM-turneringen som för Tomi Kallios och ”Leijonats” del spelades på hemmaplan. Men om SM-slutspelet avslutades som en saga var det raka motsatsen med hemma-VM.

– Vi hade inte spelat speciellt bra men hade ändå tagit oss till kvartsfinal där vi skulle möta Sverige, berättar Tomi.

Sverige gjorde 1–0 men sen sa det bara pang, pang, pang. Finland gjorde fem raka mål, varav Tomi Kallio stod för ett, och Sverige såg ut som ett slaget lag. Då inträffade en av svensk ishockeys mäktigaste vändningar någonsin, där Tre Kronor till slut stod som segrare med 6–5.

– Precis som guldmatchen mot Färjestad kommer jag aldrig glömma den VM-matchen mot Sverige, trots att jag gärna skulle vilja göra det, erkänner Tomi. Det var absolut en mardröm.

Mardrömmen till trots. Våren 2003 väcker varma känslor hos Tomi Kallio – och säkerligen alla Frölundafans. Det guldet blev också startskottet på en framgångsrik tid för föreningen som bland annat lett till ytterligare tre SM-guld (2005, 2016 och 2019) samt tre CHL-titlar (2016, 2017 och 2019).