• Huvudsponsorer

Lördag Lör 21 November Nov
Söndag Sön 22 November Nov
Tisdag Tis 24 November Nov
Torsdag Tor 26 November Nov
Lördag Lör 28 November Nov
Tisdag Tis 1 December Dec
Torsdag Tor 3 December Dec
Lördag Lör 5 December Dec

Möt människan: Mikael Nord

13 november 2019 11:00

1 800 kvm isyta. Tolv spelare. Det enda som är säkert är att det kommer att inträffa incidenter, men ingen vet var, när eller vad. Det är vardagen för SHL-domaren Mikael Nord. Och han älskar det. I veckans Möt människan möter vi mannen som vunnit Guldpipan fem gånger i rad, men som också isolerat sig i hemmet i över en månad – på grund av ett enda felbeslut på isen.


Allt började med ett nej tack. Eller rättare sagt ett antal nej tack. Året är 1992. Mikael Nord är 15 år och forward i en ovanligt stark årskull i IFK Arboga. Mikael, liksom de flesta av hans lagkamrater, har sökt till hockeygymnasier runt om i landet. Flera av kompisarna kommer in. Mikael gör det inte.

– Jag lyckades inte riktigt slå mig in i hockeyns värld på den vägen, konstaterar Mikael och drar sig till minnes händelsekedjan som blev katalysator för en av Sveriges mest framgångsrika domarkarriärer på 2010-talet.

– I IFK Arboga fanns en domaransvarig som hette Kurt Olofsson och när han hörde att jag inte kom in på något hockeygymnasium kontaktade han mig och övertalade mig att börja döma lite matcher. Jag fastnade direkt och vi hade en jäkla fin gemenskap bland domarna i föreningen.

– Och så tjänade jag en extra slant och kunde käka pizza på lördagskvällarna, lägger Mikael till med ett skratt.

När kände du att domarkarriären kunde ta dig längre än spelarkarriären?

– Jag tänkte nog aldrig riktigt i de banorna, svarar Mikael eftertänksamt. Jag gjorde det för att det var fruktansvärt kul att hänga med mitt lilla team och med mina domarkompisar.

– Jag har aldrig satt några mål om att jag ska döma där eller där eller nå si eller så långt…

Ishockey är mer än bara spelare

Mikael tystnar. När han tar till orda igen kan en lite allvarsammare ton skönjas bakom orden.

– Frågar du valfri sjuårig ishockeyspelare idag vad de vill bli i framtiden svarar alla NHL-proffs. Frågar du valfri 15-årig hockeydomare varför de dömer hockey svarar de nog bara att de gör det för att de tycker att det är kul. Men idag kan du vara professionell ishockeydomare i Sverige och ha det som heltidsjobb. Jag tycker att vi alla kan bli bättre på att fånga upp killar och tjejer som är på väg att sluta spela och visa på vilka alternativ som finns. Du kan bli materialare, domare, tränare… Det finns många sätt att utöva den här fantastiska sporten på.

Mikael kom alltså inte in på något hockeygymnasium. I stället valde han ett gymnasieprogram som gjorde honom till verkstadstekniker – ett yrke han aldrig haft.

– Jag var skoltrött efter högstadiet och tog en utbildning med få teoretiska ämnen. Efter studenten började jag jobba som resurslärare till barn med särskilda behov och blev kvar där tills jag blev heltidsanställd av SHL, berättar Mikael.

Har du kunnat använda den erfarenheten i din roll som domare?

– Ja, framförallt sättet att tänka kring och hantera personer i affekt. Ute på isen åker det runt spelare fulla med adrenalin och känslor och så kommer jag fram och säger till någon av dem att de gjort fel. Då kan det gå en propp i huvudet, och det måste det få göra, men då gäller det för mig att kunna hantera det.

Vem dömer du helst, en lite småful hetsporre eller en gentleman?

– Haha… Det jag vill ha av alla spelare jag dömer är engagemang, slår Mikael fast. En tuff powerforward kan visa sitt engagemang på ett sätt, medan en lirare med fina handleder kan visa sitt på ett helt annat sätt.

– Men jag är av den bestämda uppfattningen att vi sysslar med underhållning och då behöver vi många ingredienser. För mig är det positivt om en spelare eller ledare visar känslor.

– Det jag kan tycka blir fel är om någon visar med överdrivet kroppsspråk inför en hel arena att vi som domarteam gjort fel eller missat något. Det känns inte okej.

Hur mycket kommunicerar du med spelarna under matchens gång?

– Jag brukar säga att vi som domare kan ägna oss åt två typer av kommunikation: en där vi själva söker upp spelare och pratar och en där vi reagerar när spelarna kommer till oss. Den uppsökande kommunikationen kan vara bra i vissa fall, men generellt anser jag att vi domare ska hålla oss ifrån det.

– Den viktigaste kommunikationen vi ägnar oss åt är att förklara för spelare och ledare varför vi gjort som vi gjort. Det kan vara för att vi bedömt en situation på ett annat sätt än vad spelaren eller ledaren gjort, eller så kanske vi har missat den. Kan vi få en spelare eller ledare i affekt att förstå varför vi tagit ett beslut som missgynnat dem har vi också skapat en tillit som ger bättre samspel mellan oss.

Och hur agerar du när du inser att du gjort fel?

– Det har jag inga problem att erkänna, intygar Mikael. Ibland är det bara att konstatera att man gjort en miss och be om ursäkt.

Många supportrar vill ha en förklaring i direktsändning, i en periodpaus eller efter matchen, hur ställer du dig till det?

– Ja, det ställer jag och mina kollegor självklart upp på, men det jag skulle önska mer av är upplysande samtal, där syftet är att ge gemene man en större kunskap om vad regelverket säger kring en viss situation och på så sätt skapa en förståelse för det beslut vi tagit på isen.

– Nu är det ofta efter att en situation vevats i repris efter repris, zoomats in och bildhastigheten saktats ner som man vill att vi ska ställa oss i direktsändning och medge att vi gjort fel.

Du vann Guldpipan, priset till Sveriges bästa ishockeydomare, fem år i rad mellan 2013 och 2018, vad betydde det för din karriär?

– Det var kvitton på att jag gjort något bra och självklart en boost för självförtroendet. Och det känns att jag blivit mer respekterad i ligan.

Blev du sur när Mikael Sjökvist bröt dominansen förra säsongen?

– Haha, nej, det blev jag inte.

”Skämdes så otroligt mycket”

Utmärkelserna till trots har det funnits mörka stunder i Mikael Nords domarkarriär. I VM 2015 blev Nord hemskickad efter att ha gett Finlands Leo Komarov matchstraff för en knätackling – ett beslut som visade sig vara helt felaktigt.

– När jag satt i omklädningsrummet efteråt och såg att det beslutet var åt helvete fel kände jag mig rätt liten. Jag visste ju att bilderna kablades ut över nästan hela världen och att det felaktiga matchstraffet var huvudrubriken från den matchen.

– Jag åkte i princip raka vägen från arenan hem till Arboga och gick inte utanför dörren på över en månad. Jag skämdes så otroligt mycket och visste att alla jag mötte bara skulle vilja prata om just det där.

Fick du någon mental hjälp under den här perioden?

– På den tiden hade vi inga mentala rådgivare eller idrottspsykologer, men med facit i hand borde jag nog pratat med någon, medger Mikael. Samtidigt var det tur att jag hade min familj som stöttade mig.

– Förra året skulle jag döma Finland mot Ryssland igen för första gången sedan den där incidenten. Då var jag riktigt nervös. Jag kände mig som en gummisnodd uttänjd till max och bara hoppades att jag inte skulle brista. Samtidigt tror jag att det var först då, efter att ha klarat av den utmaningen, som jag äntligen blev hel igen.

Det låter som att det satte ganska djupa spår hos dig?

– Ja, utan tvekan! svarar Mikael. Vi domare investerar så oerhört mycket känslor och engagemang i det vi gör, det är ju vår yrkesstolthet det handlar om! En del verkar tro att vi åker hem och sätter oss i soffan och kollar en repris på en situation där vi gjort fel och tänker att ”jaja, det var ju synd, men det är en ny match i övermorgon”. Så är det absolut inte. Ett enda felbeslut kan sätta ruskigt djupa spår.

Hänger du något på sociala medier?

– Nej, jag tror inte det ger mig något.

Mikael skrattar till.

– I början av min karriär läste jag mycket efter matcherna och tänkte väl att det en vacker dag skulle stå något positivt om domarinsatsen i en match. Nu har jag valt att avstå från det.

– Men det är klart att jag får en del skickat till mig av goda vänner som tycker att det är fantastiskt kul när jag blir uppmärksammad på twitter eller facebook… tillägger Mikael och himlar lite med ögonen.

Vad är det som får dig att utsätta dig för det här då?

– För det första samma som det var för 25 år sedan när jag började döma: Det är fantastiskt roligt! För det andra sammanhållningen oss domare emellan. Om jag frågar dig hur många lag det är i SHL svarar du säkert 14 stycken. Jag vill hävda att det är 15. De 14 klubbarna och så vi domare.

Hur ser en matchdag ut för dig?

– Efter frukost kör jag min tvååring till dagis, åker till gymmet och kör ett pass. Sedan åker jag hem, äter lunch och vilar innan jag åker till arenan. Väl där laddar jag tillsammans med mitt domarteam för match med genomgång och uppvärmning.

Spelar ni gris?

– Ja, herregud, det är livsviktigt! svarar Mikael med ett skratt.

– Vi har till och med en otroligt ful grismössa som Andreas Harnebring har fixat. Den vill man verkligen inte gå runt med.

Till skillnad mot en sjuårig ishockeyspelare trodde du att en 15-årig domare inte drömmer om NHL. Men gör en 42-årig proffsdomare vid namn Mikael Nord det?

– Nej, det gör jag inte. Jag har min tvååring här hemma och har ingen lust att riva upp honom och min fru för att åka till ett annat land och döma ishockey. Jag blir nog kvar i Sverige och SHL ett tag till.

– Men det betyder inte att jag är mätt och saknar ambitioner att utvecklas, snarare tvärtom, understryker Mikael.

– Jag jobbar stenhårt varje dag för att bli bättre och älskar varje minut av det här livet. Jag hoppas få hålla på länge än. Jag brinner så oerhört mycket för det här att jag har svårt att föreställa mig ett liv utan den här vackra idrotten, avslutar Mikael Nord.