Möt människan: Viktor Fasth

28 juli 2021 11:00
INTERVJU

En stor karriär är över. Målvakten Viktor Fasth lägger plockhandsken på hyllan med två SM-guld och ett VM-guld på meritlistan. För shl.se berättar han om det sena genombrottet, vad han ångrar från sin tid i NHL och vad Elias Pettersson och Sidney Crosby har gemensamt.


Den 10 maj vann Växjö Lakers – och Viktor Fasth – SM-guld. En knapp månad senare aviserade Fasth att karriären som elitmålvakt var över.

Det är ändå helt okej att avsluta med SM-guld?

– Ja, det var ett bättre slut än jag någonsin kunnat tänka mig, konstaterar Viktor Fasth när shl.se ringer upp för en pratstund med den dubble SM-guldvinnaren.

– Jag är otroligt glad över att ha varit med och vunnit, det är få förunnat.

Vid båda SM-gulden har du olyckligt nog blivit skadad och inte fått spela finalerna, är det något som grämer dig?

– Det är klart att man alltid vill spela, och det är oturligt att skadorna kommit vid de tidpunkterna. Samtidigt går alla igenom skador och det tillhör spelet. När någon blir skadad får någon annan kliva fram, det är så det funkar.

Kändes det givet att avsluta karriären nu?

– Beslutet har vuxit fram under en längre tid, svarar Viktor. Jag hade problem med kroppen hela säsongen och det började redan under sommarträningen för ett år sedan. Jag har gått på smärtstillande hela säsongen och pratade med en läkare om det skulle bli bättre av en operation. När det inte fanns några garantier för det kände jag att jag hellre nöjer mig nu än försöker kriga mig igenom en säsong till och kanske inte kan leva det liv jag vill efter karriären.

Förutom två SM-guld har Viktor Fasth också hunnit med att vinna VM-guld, spela i NHL och KHL. Detta trots att han slog igenom ovanligt sent. Som 20-åring vaktade han kassen i Tvåstad Cobras i division två.

– Där och då kändes det ganska avlägset att jag skulle kunna leva på hockeyn, skrattar Viktor. Jag var glad att få spela seniorhockey och hade jobb vid sidan om så att jag kunde försörja sig. Man skrev ju inga dunderkontrakt i de divisionerna direkt, haha.

– Att spela hockey var det roligaste jag visste och jag försökte hålla fast vid det så länge som möjligt, men under mitt tredje år i Tingsryd (som då spelade i div. 1, reds. anm.) började jag fundera på om jag var tvungen att skaffa mig en utbildning och göra något vettigt av livet. Jag var 25 år och hankade mig fram på deltidsjobb för att kunna spela hockey.

Det måste ändå ha gett dig ett nyttigt perspektiv under resten av karriären?

– Ja, absolut, jag är oerhört tacksam att jag fått göra den resan och vara med på så många olika nivåer. På ett sätt var det skönt att ha ett jobb att gå till vid sidan av hockeyn, kunna koppla bort den och snacka om helt andra grejer i fikarummet. Samtidigt har jag alltid sagt att de största hockeykrigarna är de som spelar i division ett. De tränar lika mycket som man gör i SHL, men måste dessutom sköta ett hel- eller deltidsjobb vid sidan av det. Jag har grym respekt för alla som kämpar på där och strävar efter att nå uppåt, säger Viktor.

Viktor Fasth växte upp i Vänersborg och tidigt blev hockeyn en del av hans liv.

– Mina första minnen kopplade till hockeyn är när jag fick med mig hockeyutrustning till förskolan och bytte om efter mellanmålet för att jag skulle till hockeyträningen, haha.

Han framhåller ungdomsledare som Peter Sjöstrand och Henrik Alfredsson, och förebilder i Vänersborgs A-lag.

– Jag såg varenda match i isladan, haha. Vänersborg spelade i ettan och tvåan på den tiden, men för mig var målvakterna i A-laget stora förebilder. Stefan Johansson och Mattias Andersson var tillsammans med Pekka Lindmark och Hans ”Blomman” Blomqvist idolerna när jag växte upp, berättar Viktor.

Men själv var du både målvakt och utespelare långt upp i åren?

– Ja, jag kombinerade tills jag var 12–13 år ungefär. Att jag valde målvakt berodde nog på att jag gillade att vara tungan på vågen, att kunna avgöra matcher. Plus att målvakter hade coola skydd, konstaterar Viktor med ett skratt.

Trots att tankarna fanns på att avsluta karriären redan vid 25 års ålder fortsatte Viktor Fasth jaga drömmen, och efter en fin säsong med Tingsryd i division ett fick han chansen i Växjö, som då huserade i Hockeyallsvenskan.

– När jag signade allsvenskt kontrakt med Växjö kom vändningen, säger Viktor. Jag skulle vara uttalad andramålvakt bakom Tuomo Karjalainen, men jag spelade så pass bra att det slutade med att jag stod merparten av matcherna.

Från den punkten gick karriären egentligen spikrakt uppåt. Efter tre säsonger med Växjö, där den sista slutade i kval till Elitserien, blev han värvad av AIK – som då spelade i Elitserien.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse, konstaterar Viktor inlevelsefullt. Jag fick äran att ha Stefan Persson som målvaktstränare och vi jobbade mycket med små detaljer i mitt spel som gav stora resultat. Att vi fick så bra utdelning på jobbet vi la ner gav ännu mer energi och driv att fortsätta jobba och utvecklas ännu mer.

– De två åren jag hade i AIK var fantastiskt roliga och jag är grymt stolt över dem så här i efterhand.

Vad tror du det var som gjorde att du till slut lyckades på elitnivå?

– Jag tror att jag alltid haft det i mig, det som krävs för att ta sig till den nivån, svarar Viktor. Men jag har nog haft nytta av att ha levt det vanliga livet parallellt med karriären, och verkligen kunde njuta av och utnyttja lyxen att spela hockey på heltid när jag väl nådde Elitserien. Jag kände en tacksamhet över att befinna mig där och få ägna mig åt det jag tycker är allra roligast på heltid.

Efter en succéartad säsong fick Viktor Fasth plötsligt chansen i Tre Kronor till Czech Hockey Games 2011, den sista turneringen inför VM i Bratislava. Det gick så pass bra att han – trots att han helt saknade erfarenhet av landslagsspel sedan tidigare – blev uttagen i VM-truppen.

– Jag har nästan som en blackout från det VM:et, säger han med ett skratt. Jag minns att vi förlorade första matchen mot Norge på straffar, sen fick jag stå i andra matchen som vi vann. När vi mötte Tjeckien i slutspelet minns jag att jag tänkte ”fan, det är Jaromir Jagr som står där på andra sidan”. Det var coolt.

– Vi hade inte det bästa laget på pappret och var väl lite utdömda på förhand men fick ihop gruppen väldigt bra och lyckades gå till final. Det var en häftig resa.

För Viktor själv gick det så bra att han, som 29-åring, fick erbjudanden från NHL – erbjudanden han valde att tacka nej till.

– Jag och agenten förde ett resonemang efter säsongen. Min fru väntade vårt första barn till sommaren och värderade tryggheten hemma högt. Jag hade några tvåvägskontrakt på bordet och visst var det lite gambling att tacka nej till dem men nånstans visste jag ändå vad jag kunde prestera och hoppades få fler chanser.

– Med facit i hand valde jag rätt, lägger Viktor till.

Ja, för efter ytterligare en storartad säsong med AIK i Elitserien kryddad med en VM-turnering signade Viktor Fasth med Anaheim Ducks.

– Det var nästan overkligt, säg Viktor. Två år tidigare hade jag spelat i Hockeyallsvenskan. Jag minns ögonblicket när jag skrev på kontraktet. Det var precis efter VM och jag satt helt ensam på ett hotellrum. Jag hade gått ner till lobbyn och hämtat kontraktet som Anaheim hade faxat till hotellet. När jag väl skrivit på ringde jag först min fru och sen mina föräldrar.

Tror du – med facit i hand – att det kan ha legat dig i fatet att du var 30 år när du åkte över?

– Tja, första året gick jättebra och jag skrev på för två nya år med Anaheim, svarar Viktor. Andra året drogs jag med en efterhängsen skada och det slutade med att jag opererades runt jul. Sen tog det två månader innan jag var tillbaka och kort därefter blev jag tradad till Edmonton. De låg i botten av ligan och hade en tuff period. Då hamnade jag som målvakt i en annan position och är det något som grämer mig idag är det att jag känner att jag kunnat hantera tiden i Edmonton annorlunda. Jag lät omständigheter utanför min kontroll påverka mig för mycket och det gick ut över min prestation.

Det blev tre säsonger i Nordamerika, därefter två i ryska CSKA Moskva innan det var dags för Viktor Fasth att vända hem till Sverige igen.

Hur kommer det sig att valet föll på Växjö när du återvände?

– Vi hade skaffat sommarresidens i Växjö tre år tidigare, under tiden vi bodde utomlands, svarar Viktor. Dessförinnan hade vi bott sex år i Växjö. Vi kände att vi inte ville starta om i en ny svensk stad, så alternativen var Växjö eller AIK, men AIK låg i Allsvenskan.

Du var ändå nyss fyllda 35 år när säsongen 2017/18 drog igång, det fanns inga problem med motivationen?

– Nej, jag var tydlig med att jag inte kom hem för att runda av, utan ville vinna, slår Viktor fast.

– Jag tycker att jag lyckats med det också sen jag kom hem, tillägger han.

Jo, det kan man nog hålla med om. Redan första säsongen tillbaka i svensk ishockey slutade med ett SM-guld. I semifinalspelet gick Viktor Fasth sönder vilket betydde att namnen Andrén fick hoppa in i finalen, en final smålänningarna spelade hem utan problem.

– Det laget och den gruppen människor vi hade då var magisk. Vi kände redan i början av slutspelet att vi var oslagbara, det fanns inget som kunde rubba oss. Den gruppen var unik, konstaterar Viktor.

Och en bidragande orsak var Elias Petterssons genombrott?

– Ja, absolut. Vi hade ju sett hur han spelade på träningarna och de grejerna gör han även på match. Han skiljer ut sig från mängden med sin blick för spelet, han var liksom ett steg före alla andra i tanken. Det bevisade han ganska bra det året, säger Viktor med ett garv.

Med två SM-guld och ett VM-guld har Viktor Fasth nu avslutat karriären – men vad som väntar runt hörnet står fortfarande skrivet i stjärnorna.

– Jag är fortfarande inne i processen att landa och se vad jag vill göra. Nu ska jag ha en lång och skön sommar med familjen och bara njuta så får vi se vad som sker i framtiden, avslutar Viktor.

Snabba frågor:

Vem är den bästa spelaren du spelat med?

– Teemu Selänne, som även var min barndomsidol. Det var mäktigt att plötsligt dela omklädningsrum med honom. Fast han var 40 år stod han kvar längst och nötte skott, det var häftigt att få se hur hårt han jobbade på nära håll. Sen har jag även spelat med väldigt många duktiga spelare i Tre Kronor, till exempel Henrik Zetterberg.

Vem är den bästa spelaren du spelat mot?

– Sidney Crosby. Han är, precis som Elias Pettersson, alltid ett steg före alla andra. Han har en extremt bra tajming i allt han gör, plus att han är otroligt allround.

Vem av alla du stött på under karriären har bäst skott?

– Teemu Selänne. Han hade en förmåga att vänta ut målvaktens rörelse och sen ändra skottet in i det sista. Det var otroligt svårläst för mig som målvakt.

Vilket är karriärens största ögonblick?

– VM-guldet och SM-gulden fightas med varandra.

Vilket är karriärens tyngsta ögonblick?

– Sista säsongen i Edmonton. Vi åkte bara runt och förlorade. Det var svårt att behålla glädjen. Jag borde ha varit världens lyckligaste som fick leva min dröm i NHL men när du inte vinner spelar det ingen roll, då är det tufft att vara hockeyspelare.

Vilken spelare i SHL är svårast att möta?

– Ryan Lasch är svår. Du står bara och väntar på att han ska hitta en passning. Han har också en förmåga att vänta in en rörelse och sen göra sitt drag.

– Jimmie Ericsson är en annan, han är otroligt jobbig att möta. Han var alltid en "pain in the ass" framför kassen och i mina ögon en av de bästa på den positionen som jag mött i karriären.

Vilken annan SHL-målvakt tycker du är bäst?

– Oscar Alsenfelt är en jävel på att stoppa puckarna. Han har en annorlunda målvaktsstil men han är ett typexempel på att det i slutändan går ut på att stoppa pucken från att gå i mål, inte hur det ser ut. Jag kan tycka att vi stöper alla målvakter i samma form i svensk hockey, men Oscar är ett bra exempel på att det handlar mer om hur desperat du är att rädda.

Vilka skulle du ta ut i en drömfemma med spelare du spelat med?

– Backar får blir Arvid Lundberg och Daniel Rahimi, forwards Robert Rosén, Erik Josefsson och Martin Lundberg.