"Ingenting bakom AIK och Djurgården"

22 december 2011 14:55

På 1950-talet gick ishockeyn förbi bandyn och blev vår största och populäraste vintersport. Från början av 1950-talet och fram till 1963 var en period som dominerades stort av Djurgården.


Med spelare som Sven Tumba, Lasse Björn, Roland, Stoltz, Hans "Tjalle" Mildh, Carl-Göran "Lill-Stöveln" Öberg, Gösta "Lill-Lulle" Johansson, Kurre Thulin, Gösta "Knivsta" Sandberg, Hans och Stig Tvilling, Yngve "Rappan" Karlsson, Gösta Westerlund, Kurre Svensson, Ove Malmberg, Eddie Wingren, Yngve Johansson och Tommy Björkman vann Djurgården SM år efter år.

På senvintern 1963 vann Djurgården sitt sjätte raka SM-guld och det nionde på 14 säsonger. Djurgården tog över efter Hammarby, som var 1940-talets lag, med att köra över "Bamsingarna" i finalen 1954/1955 med 6-3 och 11-2 och tronskiftet i svensk hockey var ett faktum. Djurgården spelade en mycket tuff, hård och aggressiv hockey och när Tumba, Björn & Co tryckte gasen i botten var motståndarna chanslösa.

– Matcherna mot AIK såg man alltid fram emot, säger Lasse Björn, som fyllde 80 år för en vecka sedan (16 december) och hockeysverige säger grattis till vår tuffaste back genom tiderna!

– Vi var för det mesta så bra och överlägsna att utgången var given på förhand. Jag kan i alla fall inte minnas att jag var med och förlorade någon match mot AIK i serien och slutspelet under alla mina år i Djurgården. När vi tog vårt sjätte raka guld 1963 slog vi AIK med 9-4 i slutspelet. Året före vann vi med 13-4. Det hade varit roligt om vi fått möta AIK lite oftare.

Bragd av AIK att ta sig tillbaka

Sedan vi fick Elitserien i mitten av 1970-talet har Djurgården haft flera mycket fina perioder. Det har blivit totalt sex SM-guld (1983, 1989, 1990, 1991, 2000, 2001) i Elitserien. Djurgården har dessutom vunnit Europacupen för klubblag två gånger (1991, 1992).

Djurgården är enda laget som vunnit tre raka mästerskap och är de enda som försvarat sitt guld sedan 1999. Även AIK har varit framgångsrika några gånger under sina år i Elitserien.

AIK har vunnit två SM-guld på fyra finaler, 1982 och 1984. Det sistnämnda året slog AIK Djurgården med 3-0 i matcher (5-2, 2-0, 4-1) i finalserien. Sedan dess har det varit tunnsått med framgångar för de svartgula.

Att AIK klarat av att ta sig tilbaka till Elitserien igen efter att ha varit borta i åtta säsonger - var ett år nere i Allettan - och varit nära att kasta in "handduken" några gånger måste betecknas som en bragd. På försommaren 2005 hade AIK bara fyra spelare under kontrakt, två av dessa var målvakterna Jonas Gustavsson och Gustaf Wesslau (nu i Djurgården).

Nu senast var AIK som nykomlingar uppe i semifinal, sedan man skrällt och slagit ut seriemästarna och de regerande svenska mästarna HV 71 med 4-0 i kvartsfinal. AIK vann efter att ha kämpat ner HV och målvakten Viktor Fasth var rena väggen. Fasth gick sedan av bara farten och tog Tre Kronor till VM-final och utågs till turneringens bäste målvakt och fick även priset som mest värdefulla spelare.

Ingenting bakom AIK och Djurgården

Men ser vi på hockeyn i stort i Stockholm på seniorsidan är det mycket tunt bakom AIK och Djurgården. Trots alla framgångar som Stockholm haft på ungdoms- och juniorsidan under de senaste sex-sju säsongerna har vi inga andra lag än tvillingklubbarna i landets två högsta serier. För andra året på raken finns inget lag från Stockholm i Allsvenskan.

En miljonstad som Stockholm borde åtminstone kunna klara av att ha två lag i Allsvenskan. Men man kan också se detta som ett kvitto på att det finns inga garantier för att nå sportsliga framgångar bara för att det finns mycket folk att ta av. Vi kan helt klart konstatera att samhällsutvecklingen de senaste 10-12 åren inte varit till gagn för idrotten,
definitivt inte i Stockholm.

För att vi ska kunna nå samma resultat som tidigare måste vi vara beredda att på alla nivåer arbeta dubbelt så hårt som vi gjorde under 1970-talet, 1980-talet och de första åren under 1990-talet. Det ser inte ut som vi gör det.

Idrottsanläggningarna i Stockholm och runt om i landet gapar ofta tomma när det inte spelas matcher eller bedrivs organiserad träning. Jag har under hösten vid ett flertal tillfällen sett unga grabbar sitta eller bara stå och vänta på att tränaren ska komma för att man ska köra igång träningen (gäller inte bara i hockey).

Så ser den krassa verkligheten ut på många ställen i vårt land 2011.