• Huvudsponsorer

Lördag Lör 7 Mars Mar
Tisdag Tis 10 Mars Mar
Torsdag Tor 12 Mars Mar
Lördag Lör 19 September Sep
Tisdag Tis 22 September Sep
Torsdag Tor 24 September Sep

Möt människan: Sebastian Karlsson

20 mars 2020 14:00

Han är göteborgaren som blivit klubbikon i Linköping HC. Efter elva säsonger och 566 SHL- och slutspelsmatcher för Cluben är nu en era över. Sebastian Karlsson avslutade sin LHC-karriär med att sätta 3–1 i tom kasse mot Oskarshamn när SHL-säsongen 2019/20 fick ett märkligt slut inför tomma läktare. I veckans Möt människan träffar vi den omåttligt populäre glädjespridaren och tvåbarnspappan i ett samtal om karriären, de uppmärksammade smällarna och den ömsesidiga kärleken mellan honom och lagets supportrar.


Det har inte gått många dagar sedan den där sista matchen med ett lejon på bröstet när shl.se når Sebastian Karlsson på telefon. Men i stället för att börja i det nästan poetiska slutet tar vi det i rätt ordning.

Var kommer hockeyintresset ifrån?

– Farsan har alltid varit sportintresserad så det kommer väl därifrån. Han höll på med alla möjliga sporter i korpen, och jag och brorsan fick hänga med på hans matcher när vi var små.

Minns du när du började spela hockey?

– Jag fick hänga med till rinken när brorsan tränade. I Kortedala där jag växte upp fanns en lite mindre rink precis bakom den stora rinken, så där åkte jag skridskor medan han tränade, berättar Sebastian.

Brorsan heter Jens och är fyra år äldre än Sebastian. Han utmärkte sig tidigt och prenumererade på platser i de svenska ungdoms- och juniorlandslagen.

– Han har alltid varit min stora förebild, konstaterar Sebastian. Jag ville så klart uppnå samma saker som han, även om jag inte förstod hur duktig han var förrän jag blev lite äldre. Men det är klart att jag såg upp mycket till honom.

Blev utsedd till tv-puckens bästa forward

Även Sebastian ansågs vara en stor talang och det var främst som lirare och målskytt han gjorde sig ett namn som yngre. När TV-pucken avgjordes 2001 var det han som blev utsedd till turneringens bästa forward, blev fyramålsskytt i finalen där Göteborg kammade hem sin första seger någonsin i den anrika turneringen.

– Ja, det var skithäftigt så klart. Det var väl då jag insåg att jag var rätt duktig och det är klart att självförtroendet fick sig en skjuts.

Att finalen spelades i Linköping, staden som under största delen av hans professionella karriär varit hans hem, är en händelse som liknar en tanke.

– Cirkeln har slutits, konstaterar Sebastian med ett skratt.

Från tv-pucken fortsatte utvecklingen, precis som storebror Jens var Sebastian en go-to-guy när förbundskaptenerna för de olika juniorlandslagen tog ut sina trupper. Det var egentligen bara en tidsfråga innan han skulle bli uppkallad till A-laget.

Hur var det att debutera i Elitserien med Frölunda?

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse, svarar Sebastian. Jag och Anton Axelsson hade följts åt under hela uppväxten och kom upp i A-laget samtidigt, och fick spela mycket ihop den säsongen. Frölunda hade tagit SM-guld under lockouten året innan, och hade ett lika bra lag när vi kom upp. Det var svårt att få speltid, och vi var ärligt talat inte helt och hållet redo för det heller.

– Karriärmässigt var det kanske inte rätt steg, och jag stannade nog upp lite i utvecklingen. Samtidigt var det oerhört lärorikt att träna med spelare som Niklas Andersson, Joel Lundqvist, Tomi Kallio och Jonas Johnsson.

Det blev bara en säsong innan du flyttade till Brynäs och blev en del av ”Boorks Babies”?

– De hade ju Nicklas Bäckström redan och så flyttade jag och Johannes Salmonsson dit. Vi tre hade spelat tillsammans i JVM och det blev väl lite fokus på det i media. Dessutom värvade Brynäs bland andra Richard Gynge samtidigt. Det var en frisk satsning, men de hade väl fått ut mer av oss om de plockat in oss lite senare i karriären, säger Sebastian och garvar till.

Det blev inte så mycket speltid i Brynäs heller, och Sebastian bestämde sig för att ta ett steg bakåt för att kunna ta två framåt. Han skrev på för allsvenska Rögle, men efter att han satt signaturen på kontrakten hände något.

– Rögle krånglade sig igenom ett kval upp i kvalserien, och så rullade det på där. Jag minns att jag satt på Nya Ullevi och såg Blåvitt mot Gais när jag fick ett sms från farsan som skrev att Rögle gått upp i Elitserien.

Men det blev ändå en del spel i Allsvenskan den säsongen?

– Ja, jag blev utlånad till Nybro och fick spela mycket, göra lite poäng och fick självförtroendet och glädjen tillbaka. Sen gjorde jag tillräckligt bra ifrån mig resten av säsongen i Rögle för att Linköping skulle vilja värva mig.

Redo för sin största roll

Linköping ja. Allt dessförinnan är att betrakta som en ouvertyr i föreställningen som är Sebastian Karlssons ishockeykarriär. Hösten 2009 gick ridån upp och strålkastarna slogs på. Sebastian Karlsson var redo för sin största roll.

– Jag hade haft Johan Hemlin som general manager i juniorlandslaget och han hörde av sig på vårkanten när jag spelade med Rögle och sa att han ville värva mig. Jag kände att jag hade flyttat runt mycket, jag hade spelat i fyra klubbar på lika många säsonger, och när Linköping erbjöd mig ett treårskontrakt kände jag att jag skulle må bra av kontinuitet.

– Johan var väldigt tydlig med att jag skulle få ont om speltid första året, men att han såg mig som en framtida kärnspelare i klubben.

Linköping kom från två finaler och en kvartsfinalförlust, hur var känslan i klubben när du kom dit?

– Det fanns ett jäkla engagemang och en framåtanda. Jämfört med Rögle var det som att komma till nästa nivå, och det var mer jämförbart med hur det var i Frölunda, menar Sebastian.

– Vi hade bra spelare, siktade högt och runtom föreningen fanns hela tiden en förväntan om att vinna SM-guld.

Inblandad i uppmärksammade incidenter

En semifinal följdes av en kvartsfinal innan en skridskoskena var det enda som skiljde klubben från kvalserien. Den säsongen var tung för laget – och för Sebastian. I slutet av 2011 avtjänade han en elva matcher lång avstängning till följd av en olycklig tackling på Magnus Kahnberg.

– Det var inte mitt stoltaste hockeyögonblick, säger Sebastian ärligt. Tyvärr går det inte att göra ogjort, men det lärde mig i alla fall att tänka mig för i situationer där det finns risk att en motståndare kan skada sig.

Apropå skador. Sebastian själv drabbades hårt några säsonger senare. Först åkte han på en hjärnskakning i november, sedan fick han en lika otäck som uppmärksammad smäll mot huvudet i en play-in-match mot Modo.

Minns du smällen?

– Nej, får du en sån smäll minns du ingenting. De två huvudskadorna jag fick den säsongen tog tid att komma tillbaka från och jag fick lite att fundera på. Det var inte så att jag åkte runt och var rädd efteråt, men kanske att jag omedvetet blev lite försiktig.

Förra säsongen spolierades till stora delar av en axelskada, känner du att du haft otur med skador?

– Nej, tvärtom! säger Sebastian. Jag känner mig väldigt tacksam över att jag kunnat spela så många år utan fler allvarliga skador, och att jag inte heller drabbats av någon skada som hämmar mig i vardagen.

Åren har gått, spelare har kommit och lämnat, men Sebastian Karlsson har blivit kvar i LHC. Med tiden har en ömsesidig kärlek till klubbens supportrar växt fram. Sebastian har blivit ”Sebbe” med hela Linköping, och han har mottagit White Lions pris som årets spelare vid inte mindre än tre tillfällen.

– Det är klart att man bygger upp en speciell relation till fansen när man är i en klubb så länge. Jag har lärt känna många av dem, och man känner ju igen de som är i hallen i ur och skur. Jag är så otroligt tacksam och ödmjuk för det stöd och den kärlek Linköpings fans visat mig under hela min tid här, och inte minst nu på slutet.

Saga med lyckligt slut

Vi närmar oss klimax. Redan i december stod det klart att den nyss avslutade säsongen skulle bli Sebastian Karlssons sista i LHC. Grundseriens 20 avslutande omgångar skulle ha räckt för att ge laget en direktplats till (det nu inställda) kvartsfinalspelet, men på grund av den svaga inledningen räckte det inte ens till play-in. De sista tre matcherna spelade Linköping endast för hedern – och för Sebastian Karlsson. Hela Linköping laddade för en grande finale där man skulle få tacka av en av klubbens och stadens stora hjältar. Men festen kom av sig.

– Jag hade verkligen sett fram emot att få spela den där sista matchen inför hemmafansen, men på något sätt blev det ändå bra. Det blev ett fint avslut med grabbarna i laget, att vi var de enda som var där och fick uppleva det.

Ett inställt firande är också ett firande, kanske någon gammal rockare skulle hävda, men Linköpingsfansen gav sig inte så lätt. Efter matchen samlades en grupp supportrar utanför arenan och hyllade sin trotjänare.

– Det var surrealistiskt, helt sjukt, säger Sebastian. Jag har aldrig varit mer obekväm i hela mitt liv, men är så sjukt tacksam för kärleken de visade.

Den dramatiska kurvan fick sig ett ordentligt Corona-hack, men liksom 2001, när en segerrusig 15-åring firade efter fyra mål i tv-puckens final i Stångebro ishall, blev det ett närmast osannolikt slut på Sebastian Karlssons LHC-karriär. Vid ledning med 2–1 i slutet av matchen skickade lagkompisen Nichlas Hardt ut pucken ur egen zon, och som skjuten ur en kanon kom – Sebastian Karlsson. Boxplay-specialisten, som täckt fler skott än vad som torde vara hälsosamt, sköt säsongens sista mål i Saab Arena i sin sista match för LHC och på bänken utbröt en nästan tv-puckslik glädje bland lagkamraterna.

Cirkeln var sluten. Ibland överträffar verkligheten dikten.