Möt människan: Andrew Gordon

16 april 2021 13:00
#intervju

Han kom till Linköping som en oprövad transatlant 2015. Sex säsonger senare har han för evigt en plats i LHC-fansens hjärtan. Själv säger han att han har ett starkare band till Linköping än någon annan plats på jorden. Det har blivit dags att möta Andrew Gordon.


Det har varit en på alla sätt tuff säsong för Andrew Gordon och Linköping HC. Det har varit corona-uppehåll, sparkad tränare, bottenstrid och för Gordons egen del minskad poängskörd och två olika skador som hållit honom borta från ett femtontal matcher samtidigt som han sitter på ett utgående kontrakt. Ändå går det inte att ta miste på Andrew Gordons kärlek till Linköping och LHC.

– Jag känner ett starkare band till Linköping än till någon annan plats på jorden. Visst, min hemstad är min hemstad och jag älskar den av den anledningen, men att älska en stad så naturligt som jag älskar Linköping… jag valde att komma till Linköping, men det känns som att staden också valde mig.

Andrew Gordon blir tyst en stund innan han fortsätter.

– Från dag ett blev jag välkomnad med öppna armar här, och det speciella är att det aldrig har handlat om hur jag presterat på isen. Linköpingsborna har gjort mig till en av sina egna för hur jag uppträder, att jag visar passion, blockar skott och är glad. Det är märkligt att känna så starkt att jag hör hemma på en plats där jag egentligen inte borde höra hemma.

#StannaGordon

Andrew Gordons kontrakt med Linköping går ut under våren. Senast hans kontrakt med Linköping gick ut kraftsamlade fansen för att få till en förlängning under hashtaggen #StannaGordon.

– Jag kunde knappt tro det, skrattar Andrew när det kommer på tal.

– Jag åt middag med en kompis ett par dagar innan jag skulle lämna stan och åka hem till Kanada, och han frågade mig om jag visste vad som pågick. Vadå, svarade jag och så visade han mig. Att känna den kärleken och det stödet var otroligt speciellt då och är det fortfarande. Jag har gråtit mer de senaste tio dagarna än de senaste tio åren vid tanken på att kanske behöva lämna det här laget och den här staden.

Tillhörde ett av historiens bästa AHL-lag

Baserat på retoriken är det lätt att tro att Andrew Gordon alltid tillhört Linköping HC, men så är ju inte fallet. Efter tre år på St Cloud State University och en ofärdig marknadsföringsutbildning (”mina föräldrar skäms men min flickvän har tre examina så jag tycker familjesnittet är helt okej ändå”) blev Andrew Gordon del av ett av de bästa lagen någonsin i AHL. Hershey Bears vann Calder Cup två år i rad, 2009 och 2010.

– Vi hade ett löjligt bra lag, vi slog alla rekord 2009 och så slog vi våra egna rekord 2010, minns Andrew.

Trots att Gordon tillhörde de poängstarkaste spelarna i laget fick han inte speciellt många chanser i Washington Capitals, men NHL-debuten minns han väl.

– Det var ett par dagar innan jul, och vi hade spelat sista matchen innan julledigheten med Hershey. Nästan alla hade åkt hem men jag var kvar, och jag tror att det var största anledningen till att just jag blev uppkallad, skrattar Andrew.

Själva matchen gick inte av för hackor. Capitals mötte New York Rangers i Madison Square Garden, och efter att ha hamnat i underläge 0-4 vände Capitals tillbaka och vann efter övertid.

– Det var nästan overkligt. Jag spelade väl 6-7 minuter men kände mig så otroligt involverad i matchen. Att få uppleva hur hela Madison Square Garden blev knäpptyst var häftigt, haha.

Speciell historik med Bodreau

Bortsett från NHL-debuten lyfter Andrew Gordon fram mötet med sin stora barndomsidol Teemu Selänne som sitt största minne från tiden i NHL. Det kom under säsongen 2011/12 när Gordon spelade i Anaheim Ducks.

– Det är sällan man träffar sin idol och mötet överträffar ens förväntningar, men det gjorde det när jag träffade Teemu, säger Andrew. Han är en fantastisk människa och älskad av alla i Anaheim.

Samtidigt finns en annan, kanske mindre rolig, historia från Andrew Gordons NHL-karriär.

– Det började redan i Hershey, konstaterar Andrew och lägger ut texten.

– Mitt första proffsår i Hershey hade jag Bruce Bodreau som coach, och han petade mig ner till ECHL. Sen blev han headcoach i Capitals och där var han med och skickade ner mig till Hershey gång efter gång. När jag skrivit på för Anaheim fick jag Randy Carlisle som tränare och fick spela mycket, men så fick han sparken och vem anställer Anaheim? Bruce Bodreau så klart. Först tänkte jag att det var toppen för mig, eftersom vi hade en relation sedan tidigare och jag kände till hans spelsystem. Sen hade vi ett möte och genomgång av vem som spelar powerplay, boxplay och så vidare, och sen tog det inte lång tid innan jag blev borttrejdad.

Andrew Gordon skrattar gott, och lägger till:

– Och vet du vad? Om jag fick chansen att spela för honom igen skulle jag ta den. Jag gillade sättet han spelade på och jag inbillar mig att det kanske skulle sluta annorlunda om jag bara fick testa igen.

JVM-svenskarna bakom flytten till Linköping

Efter den trejden kom aldrig någon mer ordentlig chans i NHL för Andrew Gordon. Efter ett antal säsonger ytterligare i AHL kände han sig redo för någonting nytt.

– Jag har egentligen alltid varit intresserad och fascinerad av europeisk ishockey. Redan när jag var liten hittade jag klipp på nätet från matcher i schweiziska ligan och tyckte det verkade superhäftigt. Sen vaknade jag faktiskt bokstavligt talat upp en morgon på ett hotellrum i Manchester – för kanske 50:e gången i karriären – och kände att jag var färdig med AHL.

Uppenbarligen är Andrew Gordon och Linköping en perfect match. Men hur kommer det sig att det blev just Linköping HC som landade Andrew Gordons signatur när han väl bestämt sig för att korsa Atlanten?

– Jag spelade i Philadelphia Flyers farmarlag tillsammans med bland andra Jesper Pettersson och Robert Hägg. De båda var med i Sveriges JVM-lag runt nyår och hade Tomas Montén som assisterande coach. Han hade frågat dem om de hade någon lagkompis som de trodde skulle passa bra i Sverige och då hade de nämnt mitt namn, så det är dem jag har att tacka för att jag hamnade i Linköping.

– Och speciellt Jesper Pettersson hade mycket gott att säga om Linköping eftersom han spelat där hela juniortiden, lägger Andrew Gordon till.

”Var nog alltid en 25-30-poängsspelare”

Oaktat den sociala fullträffen blev värvningen av Andrew Gordon en sportslig lyckträff för Linköping. Första säsongen stod han för inte mindre än 18 mål och 44 poäng på 52 matcher.

– Att komma till Linköping blev en nystart för mig. Jag dök rakt in i den svenska kulturen, njöt av livet och erfarenheten. Jag fick spela med Rhett Rakhshani och Garrett Roe, och redan från start var det som om allt gick min väg. Jag spelade sarg ut ur egen zon och så var det nån av dem som åkte upp med pucken i anfallszon, dribblade förbi ett par gubbar och gjorde mål och så hade jag en assist, skrattar Gordon. Allt funkade perfekt och blev så mycket bättre än jag hade kunnat drömma om, och när jag nu ser tillbaka på det är det tveklöst en av mina roligaste och bästa säsonger i karriären.

– Med det sagt så gjorde jag egentligen inte så mycket annorlunda de kommande åren när poängproduktionen gick neråt. Jag tror faktiskt att mitt första år var en anomali och att jag egentligen alltid varit en spelare som gör runt 25-30 poäng över en SHL-säsong.

”Kände mig som en gladiator på väg ut till Coloseum”

Något som kommit att bli synonymt med Andrew Gordon är hans frenetiska, på gränsen till maniska, skridskoåkning i samband med att hans namn ropas upp när laguppställningen presenteras innan nedsläpp i Saab Arena.

– Det kom väldigt naturligt, säger Andrew med ett skratt. Hemifrån hade jag med mig att när man går ut på isen gör man det med kraft. Det är ett sätt att visa för sig själv, motståndarna och fansen att man är redo. Inför min första LHC-match minns jag att jag stod i spelargången och hörde kraften och energin från fansen. Jag hade aldrig upplevt något liknande under alla mina år i AHL och kände mig som en gladiator på väg ut till Coloseum. Det var som om jag var på väg ut i krig och var fullt redo för det som väntade.

– När de väl gjorde presentationen ropade de upp målvakt, backar och både Rhett och Garrett innan det var min tur, så jag cirklade varv på varv och taggade upp mig själv, haha. När de äntligen ropade mitt namn var det som om jag sköts ut ur en kanon och bara flög runt på isen.

Huruvida det blir en återkomst till Linköping för Andrew Gordons del är just nu oklart. Men helt klart är att han tar med sig en del av Linköping och Sverige hem till Porters Lake. En ständig påminnelse om hans tid i Sverige är inte minst hans hund, Fika.

– Haha, ja det var min syster som kom på namnet. Jag ville döpa henne till något typiskt svenskt, och funderade på namn på nordiska gudar. Men alla älskar ju att fika så det var det perfekta namnet. Dessutom är det ett bra samtalsämne när jag träffar folk hemma i Kanada.

Själv föredrar Andrew en slät kopp kaffe och en biskvi när det ska fikas. Men så värst mycket av den varan blir det kanske inte under försäsongsträningen som precis som vanligt genomförs tillsammans med Sidney Crosby, Nathan McKinnon, Brad Marchand och några andra barndomskompisar från skogarna runt Halifax. Sämre förberedelser för en ny säsong kan man nog ha.