von Konow: Vägen från krislag till topplag

6 november 2012 14:04

Skellefteå är nästa lag ut när hockeyoraklet Gregor von Konow skriver om elitserieklubbarna ur ett historiskt perspektiv. Skellefteå som hade en 16 år lång väntan på att åter vara i Elitserien och nu har spelat två raka SM-finaler.


Den 5 mars 2006 blev Skellefteå ett elitserielag igen. Skellefteå slog då Bofors borta med 7-4 i näst sista omgången i Kvalserien och var i det läget fyra poäng före svåraste konkurrenten Södertälje i tabellen. Äntligen var den 16 år långa väntan på en elitserieplats över.

Efter de framgångsrika åren för Skellefteå i slutet av 1970 - och i början av 1980-talet, då man vann SM-guld (1978) och blev seriemästare (1981) i Elitserien, gick det allt sämre för laget. På vårkanten 1985 åkte Skellefteå ur Elitserien, men tog sig omgående upp igen. Det gick dock inget vidare för västerbottningarna efter återkomsten. Laget tillhörde bottenlagen i ligan i några år innan man försvann från Elitserien 1989/1990 och inledde sin långa ökenvandring. Skellefteå var avsågat i ett tidigt skede av säsongen och var särklassig jumbo i tabellen inför juluppehållet 1989, och skickades ner i Allsvenskan tillsammans med nästjumbon MODO.

I Allsvenskan hamnade Skellefteå på tredjeplats efter Malmö och MODO innan de åkte ut mot Vita Hästen i kvalet till Kvalserien i Playoff 3 med 2-1 i matcher. Den bistra sanningen var väl att detta var den klass laget höll. Skellefteås tidigare styrka, med den snabba skridskoåkningen, aggressiviteten, viljan och förmågan att kämpa till det yttersta, var som bortblåst och den ena svaga insatsen följdes av den andra.

- När många i laget inte var bereddda på att fightas och betala priset för att vinna går det inte bättre än så här, sa tränaren Roland Stoltz, en av klubbens guldhjältar fran 1978.

- Våra spelare är för snälla helt enkelt. De ställer inga krav på varandra och det saknas självkritik på många håll. Spelarna har inte tagit sitt
ansvar vilket jag tycker är anmärkningsvärt.

Botten nåddes 1996

Det var ord och inga visor från Stoltz men Skellefteå hade körts i botten, såväl sportsligt som ekonomiskt och framtiden för klubben såg allt annat än ljus ut. De kommande åren blev besvärliga och det gamla storlaget klarade inte ens av att ta sig till Allsvenskan från Div I Norra, utan fick spela vidare i fortsättningsserien. Det verkliga bottennappet kom 1996, då Skellefteå bara blev sexa i grundserien och femma i fortsättningsserien.

- Vi kunde i alla fall glädje oss åt att vi kom före Husum och Antjärn i tabellen, konstaterade Roland Stoltz.

Ekonomiskt var klubben också riktigt illa ute. Skellefteå hade i stort sett inget eget kapital och under vintern 1997 såg det ut som om loppet var kört. Kassan var helt tom, skulderna var många, fordringsägarna ville ha sina pengar och klubbdirektören Per-Anders "Pea" Israelsson var på väg att lämna in konkursansökan till kronofogden. Men i sista stund lyckades klubben sälja sin bäste spelare, ryske backen Igor Matusjkin, och på så vis fick man fram pengar till att betala av några av sina skulder och rädda Skellefteå från att gå omkull och försvinna.

- Närmare konkurs än så går det inte att komma, säger "Pea" Israelsson och fortsätter:

- Helt klart är detta vår viktigaste spelarförsäljning någonsin. När den affären var slutförd och vi hade pengarna på kontot kunde vi pusta ut. Den värsta krisen var över.

På väg uppåt igen

Nästan samtidigt som detta skedde tog sig Skellefteå samman och blev ett vinnande lag igen. För första gången sedan laget åkte ur Elitserien hade SAIK kvalificerat sig för spel i Allsvenskan under vårsäsongen 1997, där man blev sensationellt trea efter Troja/Ljungby och Björklöven. Därefter tog sig norrgänget fram till Playoff 3, där det blev respass mot Mora med uddamålet i tredje och avgörande matchen på bortaplan.

Men vikigaste av allt, förutom att ekonomin var på väg åt rätt håll, var att Skellefteå visat att man var ett lag att räkna med igen. Efter serieomläggningen 2000 i Allsvenskan var Skellefteå ett topplag i vår näst högsta serie.

- Nu var vi såpass bra och hade ekonomin under kontroll att vi så smått började planera för att en dag spela i Elitserien igen, säger "Pea" Israelsson och konstaterat:

- Att vi skulle ta oss dit igen var vi helt inställda på.

Skellefteå gick upp i Elitserien

Efter att ha varit mycket nära att gå upp i Elitserien flera gånger och stupat på sista hindret i Kvalserien lyckades Skellefteå med bedriften 2006. Skellefteå vann sex av sina första sju matcher i Kvalserien och hade skaffat sig ett utomordenligt fint läge inför slutspurten när elitserieplatserna skulle fördelas. Det som kom att avgöra det hela var att Skellefteå vann borta mot svåraste Konkurrenten Södertälje med 4-3 i Scaniarinken i sjunde omgången. Västerbottningarna hade även slagit SSK hemma tidigare i Kvalserien.

Skellefteå var i det läget tvåa i tabellen med 18 poäng, fem före trean Södertälje. En chans laget bara inte kunde missa. Skellefteå säkrade elitserieplatsen definitivt när man slog svårspelade Bofors med 7-4 i Nobelhallen i näst sista omgången.

- Det här ögonblicket var vi många i klubben som väntat mycket länge på, säger Per-Anders Israelsson.

- Just känslan när slutsignalen gick och vi visste att vi var i Elitserien var hur underbar som helst.

Fina förstärkningar

Det var flera saker som gjorde det möjligt för Skellefteå att återta sin plats i Elitserien. För det första hade ekonomin förbättrats och var såpass god att man kunde komplettera laget med nödvändiga förstärkningar. Värvningarna av Magnus Wernblom, Anders Söderberg och Johan Åkerman var mycket lyckade och bidrog i allra högsta grad till uppflyttningen till Elitserien. Wernblom öste in mål och blev bäste målskytt i Allsvenskan med 37 fullträffar på 42 matcher. Trion Magnus Wernblom, Anders Söderberg och Fredrik Öberg antecknades för 67 mål, 93 målpass, totalt 160 poäng på 42 grundseriematcher. Backen Johan Åkerman gick oväntat och vann hela poängligan i Allsvenskan. Han gjorde totalt 61 poäng (15+46) på 40 matcher. Fler poäng har ingen spelare gjort i Skellefteå någon säsong tidigare.

För det andra var Skellefteå även bra defensivt denna gång. Duon Andreas Falk och Fredrik Krekula dödade många utvisningar och var i denna spelformen bäst i serien. För det tredje hade Skellefteå en utmärkt tränare/coach (Tommy Samuelsson) samt en stark ledning och bra organisation bakom laget. Sedan är det så att Skellefteå under alla dessa år som det gick tungt för laget haft ett fint stöd från sina supporters och anhängare hela tiden, liksom från stadens näringsliv, vilket betytt väldigt mycket. Det finns ett grundmurat hockeyintresse i staden och Skellefteå AIK är verkligen folkets lag.

- Få städer i landet kan tävla med Skellefteå vad beträffar hockeyintresset, säger förre klubbdirektören Peo Larsson, som några år tidigare var med och drog upp Timrå i Elitserien.

- Folket i stan är verkligen hockeytokiga. Vi hade 4000-5000 åskådare på vår första träning inför eliseriecomebacken 2006/2007. Helt otroligt!

SM-final två år på raken

Redan i sin andra elitseriesäsong (2007/2008) gick Skellefteå till SM-slutspel. Ett år senare blev laget sexa i Elitserien och gick till semifinal för första gången på 28 säsonger. Det betydde att man etablerat sig som ett stabilt lag i Elitserien. De tre senaste säsongerna har Skellefteå inte varit sämre än fyra i grundserien, varav man varit uppe i SM-final två år på raken.

Om målvakts- och försvarsspelets vässas till, plus att laget spelar tuffare och hårdare kommer Skellefteå att bli en allvarlig utmanare om SM-guldet i april.

- Självklart är målet att vinna guldet, säger coachen Anders Forsberg och avslutar:

- Det känns som vi kommit närmare och närmare för varje säsong. Förhoppningsvis blir det nu tredje gången gillt för klubben.