von Konow om Skellefteås SM-guld 1978

11 april 2012 16:30

Skellefteå AIK blev säsongen 1977/1978 det första riktiga norrlandslaget som vann SM-guld i ishockey. Skellefteå slog AIK i finalserien med 2-1 i matcher. Det blev 4-3 till Skellefteå i den tredje och avgörande matchen i Scandinavium, skriver hockeyoraklet Gregor von Konow.


Därefter har det blivit ytterligare fyra SM-tecken för lagen uppe i norr, MODO (1978/1979, 2006/2007), IF Björklöven (1986/1987) och Luleå 1995/1996).

Att det tog så många år för ett riktigt norrlandslag att bli svenska mästare är ett resultat av att lagen blivit av med många av sina toppspelare till storklubbar som Djurgården, AIK, Västra Frölunda, Södertälje, Brynäs och Färjestad genom åren.

Brynäs hade inte vunnit så många SM-guld på 60- och 70-talen om Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Inge Hammarström, bröderna Stig och Börje Salming, Martin Karlsson och Lars-Gunnar "Krobbe" Lundberg stannat kvar uppe i norr och valt att gå till Skellefteå i stället.

Hur bra hade inte Timrå blivit på 60-, 70- och 80-talen om Lennart "Lill-Strimma" Svedberg, Bert-Ola Nordlander, Eje Lindström, Lennart "Tigern" Johansson, Inge Hammarström, Finn Lundström, Bo "Bulla" Berggren, Peter "Pekka" Lindmark, Mats Näslund och Kjell Dahlin blivit kvar i klubben?

MODO hade inte heller fått vänta så länge på sitt första SM-guld om laget fått behålla Anders Hedberg, Björn Palmqvist, Henry "Henna" Svensson, Kent Lindgren, Ulf "Älgen" Torstensson, Kjell-Rune Milton och Nils "Nicke" Johansson. Glöm inte bort att Hedberg klassades som bäste proffsforward i Nordamerika i mitten på 70-talet tillsammans med Guy Lafleur, Bobby Hull, Bobby Clarke och Reggie Leach och någon till.

Att det sett helt annorlunda ut för MODO om Peter Forsberg, Markus Näslund, Samuel Påhlsson och tvillingarna Daniel och Henrik Sedin blivit kvar i klubben är ett som är säkert. Man kan ju fråga sig vad svensk hockey varit utan alla dessa stora och skickliga spelare från Norrland?

Nere och vände

De första åren under 70-talet gick det inget vidare för Skellefteå, som åkte hiss mellan Allsvenskan och Division 2 (som landets högsta serier hette då). Hade någon i det läget sagt att Skellefteå kommer att bli svenska mästare om några år hade man trott att denne blivit skvatt galen.

Brynäs och Leksand dominerade svensk hockey kraftigt och det fanns ingenting som talade för att deras dominans skulle upphöra. Säsongen 1972/1973 blev Skellefteå femma i norrgruppen och var bara en poäng från att gå till slutspel. Men trots det skickades laget ner till Nedflyttningsserien.

Där nere gick det inte bättre än att Skellefteå hamnade på undre halvan av tabellen och blev nedflyttade till Division 2.

– En stor förlust för svensk hockey, menade Brynästränaren Tommy Sandlin.

– Ett lag som Skellefteå som fostrat så många toppspelare genom åren och har en sådan gedigen hockeykultur får vi bara inte tappa.

Skellefteåspelare etta, tvåa trea i poängligan

Men Skellefteå var bara nere i tvåan och vände. Skellefteå var alldeles bra för att spela i Division 2 och vann match efter match utan att gå för fullt. Det blev 22 vinster på 24 matcher och målskillnaden var 207-63.

Anförda av lagkaptenen, tuffingen och skyttekungen Hardy Nilsson gick Skellefteå direkt från tvåan till SM-slutspelet. Bara Brynäs och Leksand kom före norrgänget i serien. Skellefteå gav sedan de regerande och blivande svenska mästarna Leksand en fight i semifinalen.

Skellefteå förlorade första hemma med 2-4 och åkte sedan ner till Leksand och var mycket nära att vinna. Det blev till slut en uddamålsförlust, 2-3, och Leksand var i SM-final. Skellefteå hade dock visat att man hade ett storlag på gång som skulle bli att räkna med de kommande åren.

Att en av lagets bästa spelare, Lars-Gunnar "Krobbe" Lundberg, försvann till Brynäs var en missräkning, men det förändrade ingenting. Skellefteå gick till slutspel även året efter (1975/1976). Efter att ha missat och blivit sexa i serien 1976/1977 stod det klart för alla att någonting riktigt stort var på gång i Skellefteå inför spelåret 1977/1978.

Skellefteå inledde serien bra och blev bara bättre och bättre under säsongen. När grundserien var slutspelad var Skellefteå tvåa i tabellen med 47 poäng på 36 matcher, fyra efter seriesegrarna Brynäs. Skellefteås offensiva och anfallsinriktade hockey parat med snabb skridskoåkning och tufft och aggressivt spel avspeglade sig i statistiken.

Rekord för offensiv trio

Laget gjorde flest mål i serien, 186 stycken. I poängligan tog Skellefteås A-kedja med Hardy Nilsson, Martin Karlsson och Per Johansson hand om de tre första platserna. Martin Karlsson blev poängkung med 33 mål och 24 målpass, totalt 57 poäng på 36 matcher, Hardy Nilsson blev tvåa med 25 mål och 28 målpass, totalt 53 poäng på 36 matcher och Per "Måltjuven" Johansson blev trea med 23 mål och 20 målpass, totalt 43 poäng på 36 matcher.

Trion gjorde totalt 81 mål och tangerade därmed Leksandslinjen med Mats Åhlberg, Dan Söderström och Hans Jax målrekord i Elitserien från föregående säsong. Ett rekord som fortfarande är oöverträffat.

I slutspelet fick Skellefteå ta sig an MODO i semifinal. Skellefteå gav MODO aldrig någon chans och vann med 2-0 i matcher (8-3, 4-2) och var i SM-final för första gången i klubbens historia. I den andra semifinalen slog AIK mycket sensationellt ut de senaste två åren svenska mästare Brynäs med 2-1 i matcher (2-3, 8-0, 3-2). För Brynäs var detta slutet på lagets långa storhetsperiod.

Finalserien mellan Skellefteå och AIK blev jämn och oviss. AIK vann första mötet med 5-1 på Hovet, varpå Skellefteå vann returen hemma med 5-2. Det betydde att det blev en tredje och direkt avgörande match mellan lagen i Scandinavium, neutral mark.

Lagen följdes åt hela tiden och när tio minuter var kvar av matchen var ställningen 3-3. En stund senare kunde Lasse Nyström bryta sig fram och från nära håll skjuta 4-3 till Skellefteå, som också blev slutresultatet. Äntligen hade ett lag från övre Norrland vunnit SM-guld.

– Det känns helt underbart, sa Skellefteås guldtränare Anders Rönnblom som spelade i klubben på 50- och 60-talen.

– Detta är inte bara en stor seger för Skellefteå, utan för hela hockeyn i Norrland. Vi har tränat mycket hårt i flera år och det är det som lagt grunden till guldet. Tack vare vår fina fysik har vi klarat av och orkat att spela en snabb, aggressiv och fartfylld hockey från första till sista matchen.

"Hardy är outstanding"

Det var många som svarade för fina arbetsinsatser i Skellefteå när guldet spelades hem. Lasse Nyström förstås, han sköt inte bara det viktigaste målet i klubbens historia utan kämpade bra i match efter match också. Göran Lindblom på backen var suverän och framstod som hela slutspelets mest värdefulla spelare. Han blev både målkung (5) och poängkung (8) i SM-slutspelet.

Johnny Forsman, Håkan Eriksson, Per Johansson, Martin Karlsson, Hannu Palmu och Pekka Rampa med flera var andra som bidrog på sitt sätt. Sist men inte minst kämpen, pådrivaren, lagkaptenen och playmakern Hardy Nilsson, som slet till sista svettdroppen och personifierade Skellefteå med sin tuffa och hårda spelspel.

– Som lagspelare och pådrivare är Hardy Nilsson outstanding i svensk hockey. Utan Hardy hade vi aldrig vunnit, konstaterade Anders Rönnblom.

Alla var inte lika förtjusta i Hardys tuffa och aggressiva spelstil. Landslagsledningen var det inte och tog inte ut Hardy i Tre Kronors VM-lag i Prag, där bara en spelare från Skellefteå fick vara med, nämligen backen Göran Lindblom. Men det skall Hardy och alla andra spelare i Skellefteå var glada för.

Sverige gjorde i Prag sin sämsta VM-turnering på många år och avslutade med att åka på sex raka nederlag. Vi som såg Tre Kronor bli utspelade och utklassade mot Sovjet (0-10, 1-7) och Kanada (1-5, 0-4) före VM förstod redan då var som var på gång.