SHL-minnet: ”Det fanns en väldigt speciell beslutsamhet i gruppen”

5 februari 2021 14:00
#intervju

Skellefteå AIK dominerade SHL under 2010-talet och radade upp finaler. I veckans SHL-minnet berättar Erik Andersson om resan mot det förlösande guldet 2013, klubbens andra i historien och första sedan 1978.


Var inleder man egentligen en tillbakablick på Skellefteå AIK:s storhetstid under 2010-talet (där det blev sju finaler, varav sex i rad 2011–2016)? Om huvudpersonen för tillbakablicken är Erik Andersson är frågan lätt att besvara. Umeåsonen, som gjorde det förbjudna bytet till Skellefteå redan 2007, hade ett par fina säsonger bakom sig när SM-slutspelet 2009 inleddes. Skellefteå ställdes mot Linköping och var kraftiga underdogs.

– Vi hade usel statistik mot Linköping den säsongen, minns Erik. Fem raka förluster, bland annat grundseriens sista match. På den tiden var slutspelet upplagt så att det sämre rankade laget började hemma, och på nåt vis lyckades vi vinna den första matchen och fick en tro på det. Sen blev det en holmgång som slutade i ”game seven” i dåvarande Cloetta Center som Kimmo Koskenkorva avgjorde i tredje övertidsperioden.

Skellefteå och Linköping blev frekventa duellanter

Det finns, som sagt, visst fog för att inleda den här återblicken – som ska leda oss fram till den 18 april 2013 – i början av mars 2009. Det var då Skellefteå och Linköping stötte på varandra för första – men långt ifrån sista – gången i slutspelssammanhang. Det var då Skellefteå för första gången sedan 1981 spelade SM-semifinal, en framgång som blev en katalysator mot något mycket större. Det var då Erik Andersson spelade så bra att han gick till – Linköping.

– Det fanns fyra tydliga toppklubbar och det var Färjestad, HV71, Frölunda och Linköping. När jag fick erbjudande att gå till LHC, som byggde ett starkt lag och gick för guld, kände jag att det var en utmaning jag ville ta mig an, berättar Erik.

– Vi hade ett helt galet lag när man tänker efter. Tony Mårtensson hade kommit hem från Ryssland liksom Magnus Johansson och Fredrik Norrena. Vi hade Niclas Hävelid, en ung Patrik Zackrisson och en bit in på säsongen kom Jaroslav Hlinka och Jan Hlavac. Vi förlorade seriesegern i sista omgången men det som sänkte oss den säsongen var att Zackrisson blev skadad i februari och missade slutspelet. Så här i efterhand grämer det mig. Vi hade haft en riktigt bra chans att vinna guld om han hade fått vara hel.

Säsongen därefter upprepade sig historien. Linköping och Skellefteå ställdes mot varandra i kvartsfinal. Det gick till en sjunde och avgörande match – som Skellefteå vann.

– Den säsongen hade vi i Linköping ett klart svagare lag på pappret. Hans Särkijärvi som kom in som tränare lyckades egentligen kräma ut absolut max av det laget och vi kände oss ändå inte så besvikna efter den förlusten, även om det alltid är tufft att förlora på det sättet, resonerar Erik.

Tillbaka till Västerbottten

Vi snabbspolar förbi en säsong och befinner oss nu på sensommaren 2012. Trots att Erik Andersson stod under kontrakt med Linköping var det inte i LHC han kom att spela.

– Jag hamnade i en sits som man som elitidrottare får räkna med att göra ibland, nämligen där jag såg ut att tappa min plats i Linköping och fick se mig om efter alternativ. Jag visste inte själv riktigt var jag skulle hamna men så fort Skellefteå visade intresse kändes det som det bästa alternativet för mig.

Lösningen blev att Skellefteå lånade in Erik Andersson i två månader, ett låneavtal som sedan kom att förlängas och då omfatta hela säsongen. Skellefteå hade vid den tidpunkten två raka SM-finaler bakom sig och lagbygget innehöll pjäser som Oscar Möller, Joakim Lindström, Pierre-Edouard Bellemare, Bud Holloway och Jimmie Ericsson.

– Jag kom till ett lag på uppgång och kom fort in i gänget. Hela den säsongen blev en enda lång framgångssaga, konstaterar Erik som fick vara med om en relativt överlägsen serieseger.

Fyra av fem matcher avgjordes på övertid

I kvartsfinalen ställdes Skellefteå mot Brynäs i en repris från SM-finalen säsongen dessförinnan. Västerbottningarna fick revansch och slog ut Brynäs utan pardon, 4–0 i matcher och totalt 20–4 i målskillnad. Redan där började några av de yngre Skellefteåspelarna att smyga igång, så som Oscar Lindberg, Melker Karlsson och – inte minst – Viktor Arvidsson. Men det var i semifinalen de skulle explodera. Och självklart spelades den mot – Linköping.

– Det var ju galet speciellt för mig och en rejäl mental utmaning. Jag kom från Linköping, var bra kompis med många i och runt laget och tillhörde ju faktiskt formellt sett Linköping fortfarande, minns Erik.

Det blev en i princip lika tuff batalj som de två förutvarande kvartsfinalserierna lagen emellan. Match ett gick till förlängning. Match två gick till förlängning. Match tre gick till förlängning. Match fyra gick till förlängning. Match fem var allt över.

– Vi förlorade första på hemmaplan, och det var ju faktiskt den enda matchen vi förlorade på hela slutspelet. Sen vann vi två matcher i förlängning på bortaplan och kunde avgöra i match fem hemma. Men det var hur jämnt som helst och det var väl den matchserien som var tuffast under slutspelet, säger Erik.

Tungan på vågen för Skellefteås del var Oscar Lindberg, som avgjorde två av förlängningarna (match tre och fyra), och Viktor Arvidsson som gjorde två mål, varav bland annat den så betydelsefulla kvitteringen till 2–2 med 59:28 spelat i match två i Cloetta Center.

– Det var väl Skellefteås filosofi över tid att fylla på med unga spelare underifrån, och det var nog en förutsättning för att de skulle bli så framgångsrika, menar Erik Andersson.

– Viktor Arvidsson var helt fantastisk hela slutspelet, och det som gjorde honom så viktig var att han aldrig gnällde över sin roll eller utebliven istid, han gick bara ut och körde allt han hade varje gång han var på isen. Han personifierade attityden ”vad som än krävs” som Skellefteå hade som motto, fortsätter Erik.

”Hade sån extrem fokusering på målet”

Väl framme i final ställdes Skellefteå mot rivalen Luleå, men Erik Andersson menar att motståndet egentligen inte hade så stor betydelse.

– Det blev en liten extra krydda, men vi hade sån extrem fokusering på målet att vi inte la så stor vikt vid vilka som stod i vägen.

– Däremot minns jag att vi hade ett litet övertag på Luleå från grundserien och att vi byggde lite på det inom laget inför finalserien, att vi inte skulle låta dem känna att de hade nåt att hämta. Därför var den första matchen extremt viktig.

Den första finalmatchen spelades i Skellefteå. Efter ordinarie tid stod det fortfarande 0–0, men precis som i semifinalserien var det Skellefteå som gick vinnande ur övertidsdramat när Bud Holloway avgjorde drygt åtta minuter in i förlängningen.

– Det var egentligen perfekt för oss. Att de brände så mycket krut, gjorde en så bra match och ändå inte fick nåt för det. Jag tror att det för deras del nästan hade varit bättre att göra en riktig plattmatch och ändå ha med sig känslan att de kunde göra det bättre nästa match. Nu var det som att inte ens deras maxprestation räckte till, resonerar Erik.

Glädjen ska inte underskattas

Och även om det inte rann iväg i varken match två eller tre var inte Luleå riktigt nära att rubba Skellefteå. Inför match fyra i Luleå den 18 april 2013 hade Skellefteå ledningen med 3–0 i matcher och plötsligt stod man där med ena handen på Le Mat-pokalen och kunde bli svenska mästare för första gången sedan 1978.

– Det fanns en väldigt speciell beslutsamhet i gruppen, berättar Erik. Vi hade en väldigt bra stämning bland både spelare och ledare. Jag är lite av den gamla skolan och tycker att man ska ta saker på allvar och göra allting seriöst, men vi hade även såna som Bud Holloway som alltid hade ett leende på läpparna och bidrog med glädje. Det ska inte underskattas.

– Hela vårt spel gick ut på att vi skulle spela hockey, inte kämpa hockey. Vi skulle vårda pucken och ha roligt när vi spelade. Och det hade vi verkligen.

Inte undra på. I den fjärde finalen, som spelades i Luleå, gick Skellefteå ifrån till 3–0 och när Erik Forsell satte fyran i tom bur med knappt fyra minuter kvar måste det väl ha varit klang och jubelstämning i bortabåset?

– Personligen kände jag mig ändå inte säker, invänder Erik med ett skratt. Visst, nån form av lättnad infann sig väl, men det var först med någon minut kvar jag vågade ta ut segern.

Att sätta ord på upplevelsen i det avgörande ögonblicket är som bekant svårt. Men för Eriks del kom det åtminstone i anslutning till segereuforin en sorts nostalgisk och retrospektiv stolthet krypande.

– Ja, jag mindes tillbaka på min egen hockeyresa. Jag var aldrig med i något juniorlandslag, hade inte varit någon talang och kämpat rätt länge för att nå så långt. När jag var 18 år hade nog ingen bettat på att jag skulle vinna ett SM-guld. På det sättet upplevde jag en stor stolthet över det jag hade åstadkommit.

Nöjd med tillvaron

Det blev ett till SM-guld av bara farten och Erik fick en handfull SHL-säsonger till innan han avslutade karriären. Trots att det gått snart åtta år sedan guldet vittnar Erik om att det finns ett band mellan honom och spelarna han delade upplevelsen med.

– När jag spelade i Linköping hade jag hört från spelare som varit med om att vinna hur speciellt det var, och att man bygger ett band med dem man vinner tillsammans med. Och när jag själv fick uppleva det kände jag precis så. Även om John Klingberg och Viktor Arvidsson befinner sig på andra sidan jordklotet och vi inte har någon direkt kontakt idag så delar vi någonting och jag är säker på att det skulle kännas väldigt lätt och naturligt om vi träffades och började snacka nu. Som om tiden stått stilla.

Idag är Erik Andersson vd för företaget Polarcool som tillhandahåller en behandlingsmetod vid hjärnskakningar och upprepade smällar mot huvudet. Företaget samarbetar bland annat med SHL och är en del i arbetet med och mot att minska huvudskador inom svensk ishockey.

– Tyvärr har jag själv erfarenhet av huvudskador och kände att det här var ett väldigt intressant projekt att hoppa på. Glädjande nog visar statistiken att införandet av PolarCap reducerat andelen spelare med långtidsfrånvaro med drygt 70 procent. Tillsammans med SHL och Nollvisionen hoppas vi nu kunna fortsätta med vårt arbete med spelarnas säkerhet. Förhoppningsvis kan vi bidra till att minska problemen med hjärnskakningar inom ishockeyn och SHL.

Många före detta spelare på elitnivå hittar tillbaka till ishockeyn som ledare eller i olika roller inom media, men ska man tro Erik Andersson lockar inget av det.

– Nej, just nu är jag väldigt nöjd med tillvaron och den anknytning jag har till hockeyn genom Polarcool, skrattar han.

– Men det är klart att jag följer SHL på väldigt nära håll och inte minst då mina gamla lag, avslutar den SM-guldvinnande backen från Umeå.