• Huvudsponsorer

SHL-ikonen: Pär Djoos

21 februari 2020 11:00
SHL-ikonerna

Med ett spelsinne utöver det vanliga var Pär Djoos under några år en av SHL:s bästa backar – och höjdpunkten var SM-guldet 1999. För SHL.se berättar 51-åringen om sina minnen från guldåret, hur han övertalade Tom Bissett att flytta till Gävle och tröjbesvikelsen när han kom till Detroit Red Wings.


Brynäs avslutade 1900-talet på absolut bästa sätt, genom att vinna guld – och det blev en klassisk finalserie mot Modo. Övikslaget, med bland andra bröderna Sedin i laget, hade 2-1 i matcher, men Brynäs vann match fyra med 6-5 och säkrade sedan SM-titeln tack vare 4-2 i den avgörande matchen.

– Jag tror vi mådde bra av tidningsskriverierna, att Modo var favoriter. Det passade oss bra att slå lite underifrån och jag tror att det alltid har varit bra för Brynäs, säger den förre storbacken Pär Djoos och fortsätter:

– Det var jätteroligt. Gävle är en sådan stad att det inte blir riktigt bra förrän man vinner. Att få vara med om det är häftigt, säger Djoos.

"Ove kom som en krydda"

Den spelskicklige backen har hunnit bli 51 år och i maj fyller han 52. Säsongen 1998/99 hade Brynäs några tongivande spelare och Djoos var definitivt en av dem. Morasonen gjorde 48 poäng på 50 grundseriematcher och med sina 13 poäng (1+12) vann han slutspelets poängliga för backar, men om det var hans bästa säsong i karriären låter han vara osagt.

– En av dem. Mitt sista år i Rangers farmarlag (1992/93) gjorde jag 69 poäng på 70 matcher eller vad det var. Året i Schweiz (1993/94) låg jag på nästan en poäng per match också. Under guldsäsongen hittade vi varandra bra. Jag och Janne (Larsson) har spelat i samma lag i tio säsonger. Sedan kom Ove (Molin) som en krydda, och vi får inte glömma Tom som gjorde mål på allt, säger Djoos, och syftar på amerikanen Tom Bissett, som på sina fyra säsonger i Brynäs gjorde 243 poäng på 280 matcher.

Faktum är att Djoos hade ett stort finger med i spelet bakom värvningen av Tom Bissett.

– Under mitt första år i Detroit (1990/91) blev jag nedskickad och då träffade jag Tom i farmarlaget. Jag ville hem, men blev trejdad till Rangers och då fick jag inte åka hem. Då hade jag redan lurat iväg Tom till Gävle, haha. Han var med och vann guld redan -93, men jag var kvar där borta, säger Djoos.

Bor i Gävle

Vi ska återkomma till både tiden i Nordamerika och resten av Djoos karriär, men numera bor 51-åringen i Gävle, något han gjort ”till och från sedan 1986”.

– Det är väl så bra det kan vara. Jag åkte på en stroke för några år sedan, men det är inget jag vill prata om, säger Djoos, och genom telefonen hörs fotsteg och vindsus.

– Jag är ute och promenerar. Jag försöker göra det så ofta jag kan. Det är bra att få röra lite på sig, säger Brynäsikonen.

Han berättar att han ser en hel del hockey i dag, men att han inte är mer involverad än att han hjälper en kompis att träna ett pojklag.

– Nu är grabbarna 15 år. Jag hoppade på för ett par år sedan och jag hjälper till när jag kan och det passar. Jag tycker det är jätteroligt att vara med, säger han.

Vad tycker du om hockeyns utveckling de senaste åren?

– Både och. Man ska inte vara rädd för utveckling, men vi har kanske glömt av spelet och att man behöver hjälpas åt, att göra saker för varandra. I SHL verkar det vara de tränare som törs driva lagfrågan konsekvent och på en daglig basis som får mest framgång, säger Djoos.

Saknar du att vara tränare på seniornivå (något Djoos var under knappt tio säsonger)?

– Nej, ska man vara med som ledare på elitnivå…. Det är ingen hälsosam miljö. Det ser man här i Gävle framförallt där de har bytt många tränare de senaste åren. Vi får se hur det blir när de ska rekrytera, om någon vill komma, säger Djoos.

Nio säsonger som tränare

Att han blev tränare efter karriären var egentligen en tillfällighet. Planen var att han skulle jobba med ungdomar, men så blev det inte och i stället hoppade han på ett jobb som assisterande tränare i Mora och sedan var han ”fast”. Av bara farten blev det nio säsonger som tränare (Mora, Sundsvall, Mörrum, danska Herlev och en kort sejour i Valbo). Lägg till knappt 19 år som spelare på elitnivå och ni förstår att mycket av Pär Djoos vuxna liv har kretsat kring hockey. Som ung höll han även på med fotboll, men det var aldrig något snack om att det var hockey han skulle satsa på – och det är inget han ångrar. Som 18-åring lämnade han Mora för spel i Brynäs.

– Det var många klubbar som hörde av sig. Jag hade gått ut gymnasiet och bestämde mig tidigt. Brynäs var favoritlaget och sedan är det nära till Mora, dels för att komma hem och hälsa på och dels för föräldrarna att komma till våra hemmamatcher. Farsan och jag tittade lite var det fanns mest chans att spela och få istid. Jag hade ett ordentligt anbud från Färjestad, men de satt på tre landslagsbackar och värvade Roger Johansson. Där fanns det ingen chans att jag skulle få spela. Därför valde jag Brynäs, säger han.

Hur mycket speltid fick du de första säsongerna i Brynäs?

– Jag fick nog exakt vad jag förtjänade, haha. Jag hade ”Stigge” Salming som tränare första året och Tord (Lundström) andra året. Jag fick precis det jag skulle. Jag spelade hälften av matcherna första året och lite fler andra året. Tredje säsongen (1988/89) fick jag kanske ett genombrott, eller vad man ska kalla det. Jag blev ordinarie i alla fall, säger Djoos.

Tre säsonger i Nordamerika

Hans framfart i Brynäs gjorde att Detroit ville ha över honom till NHL 1989, men Djoos kände sig inte redo. I stället blev det en säsong med 18 poäng på 37 matcher i SHL och VM-spel innan han flyttade till USA.

– Den lilla rinken var en stor omställning. Jag var dålig från början. Jättedålig. Jag hade spelat VM året innan och trodde jag skulle få tröjnummer 27 eller något i den stilen. När jag kom dit hängde nummer 72 på min plats, haha.. Det krävs lite huvud att ta sig ur det också, säger Djoos.

Hur lång tid tog det innan du fick en lägre siffra?

– Jag spelade nog någon träningsmatch i 72:an. Men jag tog plats i laget och fick göra NHL-debut i 36:an. Då skrattade materialen och sa: ”Det här passar dig bra. Nu är du dubbelt så bra nu som när du kom”, säger Djoos och skrattar åt minnet.

Under hans tre år i Nordamerika blev det 82 NHL-matcher samt 104 matcher i AHL. Till säsongen 1993/94 skrev han på för schweiziska Lugano och efter ett år där gick flyttlasset till Sverige, men inte Brynäs. I stället blev det Frölunda.

– Brynäs sa att jag kunde ringa om jag var intresserad. Marknaden fungerade inte så då. Då var det Leksand och Frölunda som hörde av sig. Vi väntade tvillingar (Christian och Patricia) och det blev rätt bra med Göteborg. På Östra sjukhuset hade de jättebra förutsättningar för tvillingfödsel och uppbackning för det. Därför blev det Frölunda, säger Djoos

Var du besviken på Brynäs?

– Nej, man vet när man spelar att branschen är sådan, säger han.

"Då var jag dålig"

Tiden i Göteborg blev dock inte alls vad Djoos tänkts sig.

– Då var jag dålig. Jag var nog lite för dåligt tränad från början och sedan gick jag sönder. Jag slet av korsbandet. De hade ingen större nytta av mig i Frölunda, säger han.

Djoos bröt kontraktet med Frölunda 1996 och flyttade istället till Mora. Då ringde Brynäs och det blev sju säsonger till i Brynäs, med SM-guldet som given höjdpunkt, innan han 2003 fick ett ultimatum av läkarna.

– Doktorn sa att ska du spela vidare måste vi ta bort njuren. Men då var jag 32-33 år och jag förstod att jag inte skulle spela något mer VM och jag hade kanske fått ut tre år till. Ungarna var rotade här och då bestämde jag mig för att sluta. I dag är det bra med njuren, säger Djoos.

"Kanske var lite bekväm emellanåt"

Totalt under karriären blev det 225 poäng på 432 SHL-matcher.

När förstod du att du kunde bli riktigt bra i hockey?

– Det tror jag inte att jag förstod någon gång, haha. I hemmiljön har jag fått veta att man ska göra rätt för sig. Klart jag fick beröm när det gick bra och ris när det inte gjorde det. Jag blev inte utnämnd till något speciellt, säger han.

Tror du att du hade kunnat nå ännu högre om du trott mer på dig själv?

– Det tror jag inte var ett problem. Det saknar jag bland föräldrar i dag. Många har väldigt lätt för att tala om för sina barn att de är så bra. Rätt vad det är kommer det en smäll och då får självbilden sig en törn. Hur roligt är det för ungarna att som 14-åring känna att man inte räcker till? Det är inte hälsosamt, säger Djoos.

Hur mycket talang kontra träningsprodukt skulle du säga att du var?

– Träningen under min karriär var upp och ner. Tidigt i karriären behövde jag mycket styrning och mådde bra av hård träning. Emellanåt blev jag kanske lite bekväm. Sedan talang… Jag var duktig att spela och passa. Man har lite gratis när man vet var och hur man ska åka, säger Djoos.

Pär Djoos drömfemma med spelare han har spelat tillsammans med i SHL

Målvakt: Johan ”Honken” Holmqvist (”Han tar jag alla dag i veckan.”)

Backar: Tommy Sjödin, Brynäs, Niclas Wallin, Brynäs (”Sjödin ska vara med och bredvid honom får det bli Wallin. Han kom som ung med ett rykande självförtroende. Han blev tillrättavisad många gånger, men tog sig tack vare sitt huvud och mycket träning till NHL och var med och vann Stanley Cup”)

Forwards: Anders Huss, Brynäs, Janne Larsson, Brynäs, Ove Molin, Brynäs (”Janne är given, men sedan har du Huss, Molin och Tom Bissett som man skulle kunna ha bredvid honom”)