SHL-minnet: "När skriket tystnar blir det mest tomt"

27 december 2020 13:00

Få genombrott har varit lika absoluta som det Mikael Tellqvist stod för när han ledde Djurgården till dubbla SM-guld runt millenniumskiftet. Det andra guldet vann Djurgården på övertid mot rivalen Färjestad. Så här minns Mikael Tellqvist genombrottet, torpedhockeyn och guldmålet fredagen den 13 april 2001.


– Det svartnar för ögonen. Det är sådan glädje, man skriker rakt ut i ren eufori. Men när skriket tystnar blir det mest tomt och man tänker: ”Fan, vi gjorde det”.

Idag arbetar Mikael Tellqvist som spelarutvecklare på sportagenturen Wesport. Efter mer än 20 år som professionell ishockeymålvakt på absolut toppnivå vet han ett och annat om hockeybranschen som hans adepter kan ha nytta av. Bland annat hur det känns att vinna SM-guld.

Tydligare förstemålvakt på ”dinosaurietiden”

Mikael Tellqvist slog igenom på allvar under säsongen 1999/00. Djurgården hade fått tillbaka Tommy Söderström efter ett antal år i NHL och det var nog ingen som hade en tanke på att någon annan än Söderström skulle stå merparten av matcherna den säsongen.

– Det var lite annorlunda på den tiden och andremålvakten spelade knappt över huvud taget. Det var väl om förstemålvakten gick sönder möjligen, säger Mikael Tellqvist om det han själv refererar till som ”dinosaurietiden”.

– Säsongen dessförinnan hade jag varit backup till Tommy och åkt runt på en "matresa" genom Sverige. Jag bodde på hotell, käkade mat och kollade hockey från avbytarbänken. Några matcher spelade jag inte.

Djurgården hade varit tidigt ute med att anställa en målvaktstränare, och därför fanns Thomas Magnusson i klubben för att drilla såväl Tommy Söderström som stjärnskottet Mikael Tellqvist.

– Det betydde mycket för min utveckling, konstaterar Mikael. Det där året när jag bara åkte runt med laget som backup gnuggade Thomas och jag mycket teknik och det gav mig en grundtrygghet i spelet som jag hade stor nytta av sen när jag faktiskt fick spela.

Banade väg för nästa generation

Om det idag förefaller vara ett ymnighetshorn av unga talanger som kommer upp i SHL som sedermera blir Mikael Tellqvists klienter på vägen mot större utmaningar var det på den här tiden, för tjugo år sedan, en mer konservativ syn på uppslussningen av juniorer.

– Det var tufft för unga spelare att komma upp i Elitserien på den tiden, instämmer Mikael. Inte minst för oss målvakter. Ungefär samtidigt som jag slog igenom gjorde även Johan Holmqvist det i Brynäs, och jag vill tro att vi banade vägen lite för den generation av svenska målvakter som kom efter oss.

Under grundserien delade Mikael Tellqvist och Tommy Söderström någorlunda broderligt på speltiden (30 starter för Tellqvist och 21 för Söderström), men i slutspelet var det Tellqvist för hela slanten.

– Två år tidigare hade Djurgården förlorat finalen mot Färjestad och så fick vi dem i kvarten 2000. Där hackade vårt självförtroende lite och jag minns att de försökte utmåla mig som ”Djurgårdens svaga länk” i media. Det gick till sju matcher men när vi vann den var det som att det släppte, sen förlorade vi inte en match i resten av slutspelet.

Nollade haussad kedja

Det blev guld efter att Djurgården besegrat Modo, med Linje 19 bestående av bröderna Sedin och Mattias Weinhandl i laget, med 3-0 i matcher (semifinal och final spelades i bäst av fem matcher).

– Vi satte våra tuffare backar på dem för att störa dem högt upp och försökte minimera utvisningsminuterna eftersom vi visste att de var bra i powerplay. Vi lyckades rätt bra för de gjorde inte ett enda mål i finalserien. Samtidigt är det små marginaler och man måste ha lite tur och marginalerna med sig i ett slutspel, säger Mikael.

Mikael Tellqvists genombrott var monumentalt. 20 år gammal hade han lett Djurgården till SM-guld och nollat den till synes ostoppbara Linje 19 i finalen. Ett par månader efter guldet draftades han av Toronto.

– Det var lite snack om att jag kanske skulle åka över direkt efter draften men till slut kom vi överens om att jag skulle stanna hemma ett år till, berättar Mikael.

Samtidigt la Tommy Söderström plockhandsken på hyllan och plötsligt stod och föll Djurgårdens målvaktsspel med 20-årige Tellqvist.

– Klart att det blev lite mer press, men vi hade i stort sett samma lag i övrigt och jag hade fortfarande bra stöd och hjälp av Thomas Magnusson så jag minns inte att jag kände någon direkt stress över det, säger Mikael.

Torpedhockeyn revolutionerade svensk ishockey

Djurgården, med Hardy Nilsson vid rodret, hade revolutionerat svensk ishockey med den så kallade torpedhockeyn, där två ytterforwards satte hög och ihärdig press på motståndarens backar medan en libero skulle fånga upp de lösa puckar som blev ett resultat av forecheckingen. Det var få motståndarlag som klarade av att hantera torpedhockeyn och Djurgården, som alltså var regerande mästare, sprang till slut hem grundserien 2000/01 med tio poängs marginal ner till tvåan Färjestad.

– Det var liksom inga konstigheter utan det kuggade i och flöt på, minns Mikael. Vi hade några unga spelare som tog stora roller och fyllde luckorna efter spelare som Mikael ”Musse” Håkanson och Pelle Eklund som hade flyttat.

I slutspelets första runda väntade ärkerivalen AIK med grundseriens statistiskt sett bästa målvakt, Tim Thomas.

– Fast framförallt hade de en riktigt vass offensiv och gjorde många mål, minns Mikael. Det var en tuff serie och en häftig känsla att spela inför fullsatta läktare på Globen. Med tanke på rivaliteten och intensiteten vore det kul om AIK kunde ta steget upp till SHL igen.

Tvingade motståndarna att anpassa sig

Djurgården vann till slut både kvartsfinalen mot AIK och semifinalen mot Luleå med 4-1 i matcher, vilket ledde fram till ett nytt rivalmöte med Färjestad i finalen. Ett Färjestad som också mönstrade ett starkt lag med bland andra Jörgen Jönsson, Peter Nordström och så det slutspelets utropstecken Rickard Wallin som öst in mål på väg fram till finalen. Men Mikael Tellqvist och hans lagkamrater räddes inte motståndet.

– Vår styrka var att vi inte anpassade oss efter motståndarna utan tvingade dem att anpassa sig efter oss, konstaterar han.

Finalmatch fem spelades på Globen vid ställningen 2-2 i matcher. För Färjestad startade Mikael Gerdén, men efter en tung start på matchen blev han utbytt till förmån för Magnus Eriksson, ett byte som skulle komma att få viss betydelse. Färjestad repade mod och matchen gick sedermera till förlängning. Väl där avgjorde Mikael Johansson vilket gav Djurgården matchboll när serien vände upp till Karlstad.

– Där och då var all press på Färjestad, menar Mikael. Vi skulle ju ha en chans till om vi förlorade, för dem skulle det vara god natt. Dessutom hade vi tillräckligt med erfarna spelare som var lugna och trygga och hade varit med och vunnit tidigare.

”Jag orkar inte längre”

Match sex i Färjestads Ishall blev inte alls den målmässiga urladdning som match fem hade varit. Färjestad gav Magnus Eriksson förnyat förtroende och både han och Mikael Tellqvist storspelade.

– Det blir ju lite som en match i matchen som man vill vinna mot den andre målvakten, medger Mikael. Jag minns att vi ledde med 1-0 länge men att de kvitterade i tredje perioden. Sen gjorde jag några bra räddningar i slutet för att ta matchen till övertid och väl där storspelade vi båda två.

– Jag minns så väl hur vi kom in i omklädningsrummet igen efter den första övertidsperioden och Challe Berglund sa: ”Grabbar nu måste vi avgöra snart för jag orkar inte längre”. Ett sånt enkelt skämt var precis vad vi behövde och det fick alla att slappna av i en ganska anspänd situation, berättar Mikael.

Tidigare under slutspelet hade Djurgården spelat – och vunnit – tre matcher som gått till övertid. Det hade skapat ett skönt mentalt läge för stockholmarna.

– Ja, det är klart man har med sig det. Vi gick in i övertiden och kände att vi skulle vinna, att vi skulle greja det, nickar Mikael.

”Fan, vi gjordet det”

Andra förlängningsperioden var ungefär elva minuter gammal när Jimmie Ölvestad transporterade pucken genom mittzonen och in i Färjestads zon. Ett par meter innanför blålinjen droppade han pucken till Mathias Tjärnqvist som dammade av ett slagskott från toppen av vänster tekningscirkel. Magnus Eriksson gjorde som han gjort hela matchen och räddade, men det uppstod en retur och pucken studsade och for och hamnade återigen hos Jimmie Ölvestad som tagit köksvägen runt kassen och nästan fått öppet mål. Men vinkeln <var snäv och på något sätt räddade Magnus Eriksson den gången också, men när sedan Daniel Tjärnqvist fyllde på i slottet och vevade till pucken både en och två gånger kunde inte Eriksson stå emot. Pucken gick i nät och Djurgården var svenska mästare.

– Där jag stod trodde jag att Jimmie Ölvestad hade fått in pucken, så jag hade börjat sträcka på mig. Först undrade jag nästan vad som hände men sen såg jag domaren peka på mål.

Från båset flög reservmålvakten Martin Holst rakt i armarna på Mikael Tellqvist medan resten av laget åkte åt andra hållet för att fira med Daniel Tjärnqvist. Men av det minns inte ”Tellan” själv särskilt mycket.

– Det svartnar för ögonen. Det är sådan glädje, man skriker rakt ut i ren eufori. Men när skriket tystnar blir det mest tomt och man tänker: ”Fan, vi gjorde det”.

– Jag tycker nästan att resan fram mot guldet är häftigare än själva ögonblicket när det är klart, fortsätter Mikael. Det blir extra tydligt när allt tar slut så plötsligt som det gör när man avgör i övertid.

Mikael Tellqvist fick en lång och framgångsrik karriär med dubbla SM-guld, OS-guld, spel i NHL, KHL och VM. En del av framgången tillskriver han guldet 2001.

– För mig blev det en språngbräda för att komma vidare i karriären, och framförallt var det jätteviktigt för mig att kunna peka på att jag var en vinnare. Det är många lag, inte minst i NHL, som vill ha spelare som vunnit och det var något jag alltid kunde peka på, att jag visste vad som krävdes för att vinna.