• Huvudsponsorer

Söndag Sön 22 November Nov
Tisdag Tis 24 November Nov
Torsdag Tor 26 November Nov
Lördag Lör 28 November Nov
Tisdag Tis 1 December Dec
Idag 3 December Dec
Lördag Lör 5 December Dec
Söndag Sön 6 December Dec
Tisdag Tis 8 December Dec
Torsdag Tor 10 December Dec

Möt Människan: Marcus Sylvegård

29 september 2020 11:00
Intervju

I uppväxten har det alltid varit hockey för familjen Sylvegård – och för Marcus, den yngste av tre bröder, kunde det ibland ta lite väl stora proportioner. En förlust och han klankade ner på sig själv, även om han hade gjort tre mål, men nu har det blivit bättre med det – tack vare golf, hunden Atlas och en flytt hemifrån. ”När jag har gjort en bra match kan jag klicka bort pappa när han ringer. När jag bodde hemma kunde jag inte det”, säger Marcus Sylvegård.


Växjö har precis besegrat Linköping med 2-1 efter straffar och en av segerorganisatörerna för Lakers var Marcus Sylvegård, som spelade fram till Växjös enda mål under ordinarie tid.

– En dag på jobbet, konstaterar han efteråt.

"Älskade vintrarna"

Att det skulle bli hockey för den 21-årige skåningen har det aldrig varit några tvivel kring. Pappa Patrik Sylvegård, numera vd och sportchef i Malmö Redhawks, kan se tillbaka på en karriär som innehöll ett SM-guld samt 336 SHL-matcher. Han gjorde sin sista säsong som spelare i Redhawks 1998/99 och i maj -99 födde Patriks hustru Christel parets tredje son, Marcus. Eftersom storebröderna Hampus (numera ungdomstränare i Redhawks) och Emil (spelare i Malmö) höll på med hockey var det givet att även Marcus skulle gå den vägen – och Växjöforwarden får något varmt i rösten när han minns tillbaka på de otaliga landhockeymatcherna på familjens altan.

– Vi älskade vintrarna. Det var perfekt när det blev lite snö på trädäcket. Sedan satte vi upp en lampa för att det var så mörkt. Ofta kom grannarna också, som Måns Hansson som spelar i Troja nu, säger Marcus Sylvegård.

Kan du sakna den tiden?

– Ja, verkligen. Det gör jag. Då var det inga problem i livet, säger han.

Jag gissar att det kunde gå ganska hett till?

– Jag har fått mycket stryk genom åren ska jag säga dig, men jag har härdats av det. Jag har fått dra av hockeyklubban på Emil om det har behövts. Jag har alltid stått upp för mig själv. Hampus stod i mål, så ofta var det jag och Emil mot Hampus, och han har också fått några smällar, säger Marcus Sylvegård.

Gjorde en fotbollsträning

I tioårsåldern gjorde Marcus även ett försök att börja med fotboll, men den karriären stannade vid en träning.

– Jag sket i det efter den träningen. Jag tyckte det var för töntigt, men nu kollar jag väldigt mycket på fotboll, säger han.

Vad var det du inte gillade med fotboll?

– Alla slängde sig. Polarna drog med mig och sa att det skulle bli skitkul. Men jag kom från hockeyn och gick in rätt hårt i duellerna, men då började de andra bara gråta. Det var inget för mig, säger Marcus Sylvegård.

I stället var det fullt fokus på hockeyn, men ibland kunde matcherna bli lite väl viktiga för Marcus Sylvegård.

– Jag var faktiskt väldigt hård mot mig själv när jag var yngre. Det har jag lärt mig med åren, att inte vara så hård mot mig själv. Vilket är bra. För tidigare var det lätt att jag bara kom ihåg det dåliga jag hade gjort på isen och att det påverkade mig utanför, säger Sylvegård.

Hur kunde det ta sig i uttryck att du var hård mot dig själv?

– Jag gjorde ofta en del mål. Gjorde jag tre kassar, men vi ändå förlorade kände jag att jag borde ha gjort det bättre. På ett sätt är det bra för att man strävar mot att bli bättre, men det kunde gå för långt. Det var för att jag hade så höga krav på mig själv, för att min pappa hade varit bra. Jag fick alltid höra att jag spelade på grund av pappa. De jämförde mig hela tiden med pappa, säger Sylvegård.

När började du lätta på trycket på dig själv?

– När jag flyttade till Växjö.

Så pass sent?

– Faktiskt.

– Nu när jag kommer hem kan jag släppa hockeyn. När jag spelade i Malmö bodde jag hemma och pappa ville alltid snacka hockey, och gå igenom vad vi hade gjort bra och sådana grejer. Pappa ville alltid väl, men jag måste koppla bort hockeyn ibland, säger Sylvegård.

"Kan klicka bort pappa"

Även om Marcus numera bor cirka 20 mil norr om Malmö hörs han och pappa Patrik väldigt mycket.

– Jag och pappa snackar tre, fyra gånger per dag. Ibland när jag har gjort en bra match kan jag klicka bort honom när han ringer. När jag bodde hemma kunde jag inte det, haha. Så egentligen har jag två tränare. Det är Sam (Hallam, Växjös huvudtränare) och pappa, säger Marcus Sylvegård.

Förutom hockeyn är golfintresset något Marcus Sylvegård har gemensamt med sin pappa. Marcus har spelat sedan han var barn och tävlade en del som ungdom. I och med flytten till Växjö har han också börjat spela mer golf igen.

– Sedan Joel Persson kom har jag spelat extremt mycket. Det är hans fel att jag har börjat om, säger min tjej (Beatrice) i alla fall, säger Marcus Sylvegård.

Så Joel Persson och din flickvän går inte jättebra ihop?

– Haha, de skyller lite på varandra att jag inte är så tillgänglig, säger Sylvegård skämtsamt.

Kopplar bort hockeyn med golf

Växjöforwarden har 0,4 i handicap, men är ändå inte familjens bäste golfspelare.

 – Pappa är faktiskt bättre. Vi spelade en golftävling för någon vecka sedan och då tog jag honom. Då skyllde han på att han börjar bli gammal. Nästa sommar går jag förbi honom, säger Marcus Sylvegård.

Kan du ha någon nytta av golfen på isen?

– Det är väl tålamodet. Slår man ett dåligt slag kan man inte bara skrika och uttrycka det. Slår jag ett dåligt slag får jag ta två djupa andetag och släppa det. Lite så är det med ishockeyn. Gör jag ett dåligt byte kan jag inte bara vika ner mig och tjura ihop. Det gäller att vara på plats nästa byte, säger Sylvegård.

– En annan bra grej med golfen är att det är ett bra sätt att koppla bort hockeyn. Slå lite boll och gå snacka skit, säger Marcus Sylvegård.

Förutom mer golf, hur har det första året i Växjö varit?

– Jag har utvecklats extremt mycket. I och med att jag alltid har varit i en hockeyfamilj och att brorsan (Emil) har varit lite av en profil i SHL är det skönt att komma bort lite. I Malmö blev det skriverier kring mig och många trodde att jag bara kunde vara tuff för att jag hade brorsan med mig. Nu har jag fått bevisa att jag kan stå upp för laget och vara en jobbig spelare att möta, säger Sylvegård.

Hur har du utvecklats som person?

– Mycket. Jag har träffat nya människor. Jag kände Pontus Holmberg lite från landslaget, men i övrigt var jag tvungen att skapa en relation till alla. Jag och Danne Rahimi hade tjafsat och även jag och Viktor Fasth hade varit på varandra, men när jag kom hit stod vi bara och skrattade åt det. De välkomnade mig extremt bra. Jag blev som en lillebror till de äldre. Jag ser jättemycket upp till de rutinerade spelarna, som Fasth, ”Marre” (Martin Lundberg) och (Erik) Josefsson, säger Sylvegård.

"Jag älskar bägge"

Flytten till Växjö var inte den enda stora saken som hände i Marcus Sylvegårds och hans flickvän Beatrice liv förra året. De skaffade även hunden Atlas, en staffordshire bullterrier.

– Det var många nätter där jag funderade på vad jag egentligen hade gett mig in på. Man skulle ut och kissa den där hunden hela tiden. Men nu är han världens mysigaste. Har jag gjort en dålig match eller om jag bara är allmänt less går den där svansen i 200 när jag kommer hem. Det är sådan glädje, säger Sylvegård.

– Det är lite pitbullvarning på honom, men det är världens snällaste hund. Om jag är ute och går och sedan skäller en chihuahua på honom blir han jätterädd. Då tänker jag: ”Vad är det med honom, seriöst?” Han påminner lite om Emil faktiskt, haha. Men han är helt underbar. Jag älskar honom.

Pratar du om Atlas eller Emil nu?

– Haha. Båda. Jag älskar bägge två, säger Marcus Sylvegård.