Ska man göra en ansats att beskriva Malmö IF:s historiska första SM-guld i ishockey som bärgades 1992 gör man bäst i att börja i en av klubbens mörkaste stunder. Säsongen 1983/84 kämpar klubben för att klara sig kvar i division ett, men misslyckas. Degradering, ekonomisk obalans och till på köpet kastar ordföranden in handduken och avgår. Där hade sagan om Malmö IF kunnat vara all, men in träder i stället byggmästaren Percy Nilsson som ny ordförande. Han lyckas sanera klubbens ekonomi och 1988 inleder han den storsatsning som tar spelare som Pekka Lindmark, Mats Lusth, Mats Näslund, Peter Andersson, Raimo Helminen och Mats Hallin till klubben. Men redan innan storsatsningen inleddes fanns en pusselbit på plats. Patrik Sylvegård, idag klubbens sportchef och pappa till lagkapten Emil (samt mellanbroder Hampus som tränar Malmös U16-lag och lillebror Marcus i Växjö Lakers), hade kommit till klubben redan 1987.

{!B}

– Jag spelade i moderklubben Örebro, och efter säsongen 1986/87 blev vår tränare Lennart Källén värvad till Malmö. Han frågade helt enkelt om jag ville följa med. Tja, varför inte, tänkte jag, men när övergången skulle göras klart bråkade Örebro som fan med mig.

Patrik Sylvegård flyttade ändå ner till Malmö, inställd på att göra en säsong där. Då var han helt ovetandes om de stora planer Percy Nilsson höll på att smida.

– Nej, nej, jag visste ingenting då. Men väl i Malmö jobbade jag en del hos Percy på hans företag Valhall och så plötsligt säger han att vi ska bli svenska mästare. Vad fan säger han, tänkte jag. Malmö var ju ingen ishockeystad alls på den tiden.

Visade tidigt sportchefstalanger

Att Patrik Sylvegård idag är ansvarig för Malmö Redhawks sportsliga verksamhet kanske inte är så konstigt om man betänker att han redan då, som 24–25-åring, fick vara med och värva ihop det lag som sedermera kom att förverkliga Percy Nilssons vision om SM-guld – och som han själv var en del av.

– Ja, jag hjälpte till ganska mycket på olika sätt. Jag hade ju kompisar kvar i Örebro som jag fick över till Malmö, berättar Patrik och nämner Håkan Åhlund, Johan Sälle och Peter Andersson som exempel på värvningar han var involverad i.

{!A}

Värvade världens bästa målvakt till division ett

Men de stora värvningarna sommaren 1988 var tveklöst Peter ”Pekka” Lindmark och Mats Lusth, som Percy Nilsson ”snodde” från Färjestad, till stort missnöje hos värmlänningarna.

– Malmö blev nog lite hatobjekt för Färjestad då, Percy var knappast omtyckt i Karlstad i alla fall, garvar Patrik.

Att Pekka Lindmark, världens då kanske bästa målvakt, som hade varit Tre Kronors förstaval i såväl Canada Cup 1987 som OS i Alberta 1988, flyttade till Malmö för att spela i division ett var en värvningsbomb som kanske saknar motstycke i svensk ishockey. Trots det lyckades laget inte avancera till Elitserien på våren 1989, vilket möttes med skadeglädje på många håll runtom i landet. Men Percy Nilsson fortsatte investera i sitt projekt och totalt över säsongerna 1988/89 och 1989/90 värvade han spelare för sju miljoner kronor. Även om spelarna som kom in sommaren 1989 var betydelsefulla var den kanske viktigaste rekryteringen tränaren Timo Lahtinen.

{!C}

– Det var inte som nu, när det finns en hel stab av ledare i elitlagen, säger Patrik. Timo var i princip ensam tränare och gjorde ett jättejobb. Till sin hjälp hade han Tommy Theorin som höll ihop allt runtomkring hockeyn, städade upp många vilda tankar från Percy och höll ordning på ekonomin. Tommy såg till att spelarna och deras fruar mådde bra. Han hade också en stor del i framgångarna.

Hockeyn nummer ett i stan

Med Timo Lahtinen vid rodret tog Malmö direkt steget upp i dåvarande Elitserien lagom till säsongen 1990/91. Då väcktes det slumrande ishockeyintresset i Malmö.

– Det blev ett sånt jäkla tryck, plötsligt var hockeyn nummer ett i stan, minns Patrik. Sen var vi lite hatade i resten av landet och var vi än kom var det utsålt för att folk ville se oss förlora. Det triggade oss, det blev vi mot världen.

Efter en första etableringssäsong kom ytterligare nyckelvärvningar sommaren 1991, då framförallt Mats Näslund och Malmösonen Robert Burakovsky rekryterades. Säsongen 1991/92 visade Malmö direkt att de skulle bli svårslagna. Laget inledde med sex raka segrar och totalt elva matcher utan förlust. Hade det inte varit för en stark slutspurt från Färjestad hade laget också tagit hem seriesegern.

{!F}

– Vi hade ett jäkla bra lag med hård konkurrens på varje position, konstaterar Patrik. Vi var en stark grupp också, och hade många spelare i rätt ålder på väg uppåt i karriären. Raimo Helminen var kapten och betydde massor, men det gjorde Mats Lusth, Pekka Lindmark, Bosse Svanberg och Roger Åhlund också.

Höll på att ryka i kvarten

På den tiden avgjordes kvarts- och semifinaler i bäst av tre, medan finalen spelades i bäst av fem. Malmö ställdes mot AIK i kvartsfinalen och det höll på att ta en ände med förskräckelse för favorittippade MIF. AIK skrällvann med 4–2 i Malmö Isstadion och pressen var enorm på ”Percys pågar” inför match två på Hovet.

– Jag minns att det var ett jävla tryck på Hovet, helt slutsålt. Jag tror att vi hade så många vinnarskallar i laget att vi ändå klarade av den utmaningen, och vann med kniven mot strupen, säger Patrik.

Det blev två raka Malmösegrar, och sedan tog de Brynäs i semin av bara farten. I den andra semifinalen skrällvann tabellsexan Djurgården mot seriesegraren Färjestad, men det var inget Malmö la någon vikt vid, enligt Patrik Sylvegård.

– Nej, Djurgården hade ett jättebra lag så finalen blev en riktig tungviktskamp.

Laddade batterierna med golfrunda

Från första nedsläpp i första finalmatchen var Malmö det något bättre laget, men Djurgården kämpade och slet, och lyckades hänga sig kvar i serien fast de i princip var uträknade. De tre första finalmatcherna avgjordes i förlängning, varav Malmö vann två och skaffade sig matchboll.

– I match fyra på Hovet ledde vi länge när Pekka Lindmark åkte ner bakom kassen för att stoppa en puck. Han lyckades sjabbla till det och i princip göra självmål och sen avgjorde de med halvminuten kvar, berättar Patrik.

– Dagen efter gick jag och Pekka ut och spelade en runda golf på Vellinge GK och jag minns att hans telefon ringde konstant. ”Äh, jag orkar inte svara”, sa han bara och det blev vårt sätt att ladda batterierna inför den femte finalmatchen, fortsätter Patrik och skrattar.

{!D}

Den femte och helt avgörande finalmatchen spelades i Malmö Isstadion. Man hade naturligtvis kunnat sälja ut arenan många gånger om, men de 5 940 åskådarna innebar i alla fall nytt publikrekord och de skapade en minnesvärd inramning.

– Det var magiskt! Det var så varmt i hallen att det blev dimma, man såg knappt över till andra sidan isen, haha. Men det gick nästan att ta på känslan i den där finalmatchen, minns Patrik.

”Får gåshud varje gång”

Matchen sändes på Svt och kommenterades av Arne Hegerfors och Anders ”Ankan” Parmström. Inför matchen konstaterade Hegerfors att finalserien varit ”den jämnaste och mest dramatiska i den svenska hockeyhistorien”. Men till slut tog orken slut hos Djurgården. Malmö gick upp i ledning 4–1 i den avgörande finalmatchen, och trots att bortalaget fick in en reducering i mitten av den andra perioden blev det aldrig riktigt spännande. Malmö kunde till stående ovationer spela hem klubbens första SM-guld.

– Minnet är lite suddigt, men man kan nästan framkalla den där enorma glädjen när allt släpper. Det är magiskt, myser Patrik Sylvegård.

– Jag har faktiskt kollat på matchen i efterhand och får gåshud varje gång. Samtidigt slås man av hur sakta det gick, haha.

Eldsjälarna fick njuta segerns sötma

Efter slutsignalen utspelade sig karnevalsscener i Malmö Isstadion. Percy Nilsson gled runt med en cigarr stor som ett kvastskaft i mungipan och bara log, och på läktaren applåderades eldsjälen Folke Lindström som en gång i tiden var den som introducerade ishockeyn i Malmö.

– Folke var ofta med i kulisserna runt laget och vi hade stenkoll på vem han var. Likaså Lennart Lundberg som var en mångårig lagledare. Det var fint att de fick vara med om den resan och guldet som blev kronan på verket.

{!E}

Själv förde Patrik Sylvegård en något mer undanskymd tillvaro i guldlaget 1992, och medger att det andra SM-guldet (1994), av den anledningen känns större.

– Samtidigt, stjärna eller inte bidrog jag på mitt sätt till laget och svensk mästare är det finaste man kan bli i svensk ishockey. Det finns otroligt många duktiga hockeyspelare som aldrig varit i närheten av SM-guld, så jag är stolt över att ha fått vara med om det två gånger, avslutar Patrik Sylvegård.