Möt människan: Leon Reuterström

Vi tar det från början. Leon Reuterström föddes som Denise i Uppsala den 30 november 1996. I familjen blev han snabbt ”Denne”, och när han valde frisyr och kläder var det alltid pojkstil som gällde.

– Mina föräldrar har alltid låtit mig köra mitt race och stöttat mig, och även om de kanske tyckte och tänkte saker om hur jag ville se ut var det inget de försökte ändra på, berättar Leon.

Från fem–sex års ålder var det hockey för hela slanten, inte minst eftersom grannbarnen spelade och deras pappor var ledare i Almtuna IS. Till skillnad mot fotbollen, där Leon placerades i ett flicklag, kände han sig också mycket bekvämare i ishockeyns pojklag.

– Jag spelade med killar från första början, det var det enda som fanns, konstaterar Leon. Genom hockeyn fick jag kompisar och vi hängde ihop även i skolan. Där var jag som vilken kille som helst, som en i gänget.

”Är det ingen annan som känner så?!”

I efterhand har Leon fått berättat för sig att han, när han gick på lågstadiet, protesterade mot en indelning av pojkar och flickor i klassen.

– Min gamla lärare har sagt att klassen skulle delas upp och prata om kroppen och såna pinsamma saker, men att jag då ska ha skrikit rakt ut: ”Jag vill inte vara tjej, är det ingen annan som känner så?!”.

Även om ishockeyn länge var en frizon uppstod problem även där när Leon kom upp i puberteten. I egenskap av att ha fötts i en kvinnlig kropp behövde han nämligen tilldelas ett separat omklädningsrum för träningar och matcher. Den skenbara bilden av att vara en i gänget krackelerade.

– I samband med det började jag undra vad det var för fel på mig, varför jag inte längre kunde vara en del av gruppen, berättar Leon. Det fanns ledare som tyckte att jag skulle börja spela med damlaget, men det ville jag absolut inte.

– Att ordna separat omklädningsrum eller hotellrum till mig ställde också till det när vi skulle spela cuper och bortamatcher, och det hände till och med att jag inte blev uttagen bara för att det blev så krångligt, minns Leon.

Puberteten är en svår tid för många, och länge var det också den förklaringsmodellen Leon och de han anförtrodde sig åt förde fram som förklaring till varför han plötsligt började hata sina höfter. Någon hatar sina öron, någon annan sina lår och ytterligare någon sina bröst. Själva transbegreppet kände inte Leon till förrän i 16–17-årsåldern, och så här i efterhand tror Leon att okunskapen var en självbevarelsedrift.

– Det måste ha varit uppenbart för hela min omgivning och egentligen även för mig själv att jag alltid varit en transperson, men även om jag hade kunnat läsa på om hbtq och transbegreppet ville jag inte det av rädsla för att stå där och inse att ”shit, det där är ju jag”. Jag stack ju redan ut och ville inte göra det ännu mer genom att säga att jag var trans.

Könsdysfori ledde till hormonbehandling och könskorrigering

Den vanligaste medicinska termen för transsexualism är könsdysfori, något som Leon led av alltmer akut.

– Det är svårt att beskriva för någon som inte upplevt det, men man blir otroligt medveten om sin kropp i alla möjliga situationer, och utvecklar ett kroppshat. När jag satte på mig målvaktsutrustning och en mask kände jag mig skyddad, men det var skitjobbigt med allt runtomkring. Som exempel skulle vi kanske köra bänkpress i grymmet och så skulle stången ner mot bröstet, då kommer tanken att ”just jävlar, där var det bröst”.

Efter att ha stängt ute mycket av känslorna och ägnat sig åt självförnekelse gick det plötsligt inte längre. Leon kraschade och fick söka hjälp på psykakuten.

– Där var det en läkare som jobbade i ett utredningsteam för könskorrigering som öppnade mina ögon när han föreslog att det var just könsdysfori jag led av, berättar Leon.

Ville inte riskera att fucka up nåt inför slutspelet

Efter att ha accepterat faktum påbörjades en utredning, två år senare diagnosticerades Leon, 21 år gammal.

– Fram till dess var det bara min familj som visste. Jag fick diagnosen i december och funderade på om jag skulle komma ut till laget, men vi var ju mitt uppe i säsongen och skulle börja komma ihop som lag, förbereda oss för slutspel, så jag ville inte riskera något.

Vid det här laget hade Leon etablerat sig i SDHL och var en viktig del i Leksands IF.

– Den enda i laget som visste var faktiskt min målvaktskollega, vi var väldigt bra vänner och är det än idag. Men jag var orolig för även i tjejhockey finns det en nedlåtande jargong, man kanske säger att en i motståndarlaget ”ser ut som en jävla snubbe” som en förolämpning.

Efter säsongen påbörjade Leon sin hormonbehandling, det sista steget innan operationen för könskorrigering. Då valde han också att berätta för sina lagkamrater – och samtidigt avsluta sin ishockeykarriär.

– Så här i efterhand hade jag kanske kunnat komma ut som trans, spelat ett par år under utredningen och väntat med hormonerna. Det hade ju gått utan risk att åka dit för doping, konstaterar Leon. Samtidigt har det hänt mycket bara på de fyra år som gått sedan dess, och det finns mer kunskap och en annan förståelse för olikheter inom ishockeyn idag än vad jag upplevde då.

Kunskap är nyckeln till förändring

Det finns också ytterligare några idrottare som kommit ut som transpersoner och genomgått könskorrigeringar. Handbollsspelaren Loui Sand är en, basketspelaren Noel Filén Hammarström en annan.

– Vi har träffats i olika sammanhang och har också en del kontakt via sociala medier. Även om vi har olika bakgrunder och har haft olika utmaningar är grunderna desamma. Det är ofta ett tufft klimat i idrotten och att vara annorlunda är svårt. Än idag är kunskapen om olika minoriteter låg.

Bristande inkludering inom idrotten får idag många barn att antingen välja bort idrotten helt, eller sluta i unga år för att de inte känner sig hemma.

– Det är ju den enkla utvägen, att lägga sig platt och ge upp. Jag gjorde samma sak själv, när jag inte orkade leva i min kropp längre la jag av med hockeyn, säger Leon.

Även om Leon idag har svårt att se sig själv komma tillbaka till ishockeyn tror han att nyckeln till att få barn och unga i samma situation som han själv att må bättre går via kunskap.

– Det är så otroligt många barn som provar på någon idrott, så om idrotten redan från början kan lära barn att människor kan vara på olika sätt och att det är okej skulle det förebygga mycket okunskap och fördomar som kommer senare.

– För mig har det varit en stark drivkraft bakom att jag valt att berätta min historia, att jag hoppas att någon som kommer efter mig ska få det bättre och känna sig mer accepterad.