På den sedvanliga upptaktsträffen inför säsongen 2011/12 fick Brynäs oerfarne tränare Tommy Jonsson – liksom alla andra SHL-tränare – frågan vilket lag han trodde skulle vinna SM-guld cirka sju månader senare. Utan att tveka svarade han Brynäs, vilket väckte viss munterhet i media eftersom få delade hans tro på Brynäs inför säsongen. Men faktum är att bakom kulisserna fanns det ett helt lag som gick och trodde samma sak.

– Vi jobbade mycket med en mental coach, och hade redan från starten av försäsongen sagt inom laget att vi var tillräckligt bra för att vara med och utmana, berättar Niklas Svedberg.

– Utåt sett var vi så klart långt ifrån favoriter men nånstans tror jag att vi alla inom laget faktiskt kände att vi kunde gå hela vägen.

Välkomponerat lag

Brynäs mönstrade ett förhållandevis ungt lag där flera spelare stod inför ett ordentligt genombrott. Samtidigt är det lätt att med facit i hand se exakt hur talangfullt laget var.

– Många av de unga killarna i laget har gått vidare och skaffat sig fina meriter, men där och då var det helt enkelt unga killar på väg upp, konstaterar Niklas som själv var en av dem.

– Vi hade ett väldigt välkomponerat lag med ett antal viktiga äldre killar också. Vi hade väldigt kul tillsammans med och drev på varandra hela tiden, fortsätter Niklas.

{!A}

Själv var Niklas Svedberg 22 år, en duvunge med målvaktsmått mätt. Han hade värvats till Brynäs från Modo men haft en stökig första säsong i klubben. Tanken var initialt att Niklas Svedberg skulle kampera ihop med likaledes unga Mattias Modig, men inte långt efter att den senare hade värvats hoppade han på ett NHL-kontrakt och in kom i stället mer rutinerade Björn Bjurling. Efter en lite knackig start plockade Brynäs in Thomas Greiss som fick mycket förtroende fram till jul. Därefter hade Svedberg en bra period där han fick stå många matcher, men en olycklig skada innan slutspelet gjorde att han missade avslutningen på säsongen.

– Mitt kontrakt gick ut efter den säsongen men jag trivdes väldigt bra med målvaktstränaren Pekka Alcén och kände att jag hade utvecklats mycket. Jag gillade klubben, grabbarna i laget och Micke Sundlöv så när jag blev erbjuden en förlängning kändes det naturligt att krita på för ett år till, berättar Niklas Svedberg om sina tankar inför säsongen.

”Jäkligt grym kille”

Vid sin sida fick Svedberg Brynäs-ikonen Johan ”Honken” Holmqvist, som varit ute i hockeyvärlden och vagabonderat men nu kommit hem till Gävle för att ge moderklubben några sista starka säsonger. Det låg nära till hands att utgå ifrån att det var hemmasonen och publikfavoriten Holmqvist som skulle åtnjuta tränarnas förtroende som förstaval mellan stolparna under säsongen.

– Först och främst var det jäkligt kul att få träna och spela med ”Honken”. Jag hade sett upp till och kollat mycket på honom när jag var yngre. Faktum är att jag var på plats i Riga och såg när han och Tre Kronor tog VM-guld 2006, berättar Niklas.

{!B}

– När vi blev lagkompisar insåg jag att han var en jäkligt grym kille och fortfarande en otroligt duktig målvakt. Han pushade mig och trivdes nog med att jag också gav honom en ordentlig fight om förstaspaden, fortsätter Niklas.

Ungt och lite mindre ungt. Den kombinationen funkade uppenbarligen på målvaktssidan – och i resten av laget. Veteraner som Andreas Dackell, Jörgen Sundqvist, Jonas Nordqvist och Daniel Widing vitaliserades av den ungdomliga entusiasmen från Mattias Ekholm, Calle Järnkrok, Elias Lindholm, Johan Larsson – och inte minst Jakob Silfverberg.

– Det var häftigt att följa Silfverbergs utveckling på nära håll, berättar Niklas Svedberg.

– I Brynäs hade vi målvakter alltid två skyttar på våra träningar, och min skytt var alltid Jakob Silfverberg. Så i två års tid sköt han skott på mig och vi tävlade alltid stenhårt. Han hade ett ruskigt bra skott och det visade han ju den säsongen.

{!C}

Ansvarig för hela smältdegeln var alltså Tommy Jonsson. Efter ett antal år som juniortränare och därefter assisterande tränare i A-laget i Brynäs hade han inför säsongen blivit befordrad till huvudtränare.

– Jag gillade honom som person och tyckte han var en bra tränare, men dels var jag ung och hade inte så mycket att jämföra med, dels jobbade jag närmare vår målvaktstränare Pekka Alcén, säger Niklas Svedberg om att ha Tommy Jonsson som coach.

Kände krönikören pudlade

Brynäs inledde säsongen förvånansvärt bra. När laget gick upp i serieledning i november såg sig Sportbladets färgstarke krönikör Lasse Anrell tvungen att pudla och konstatera att han misstagit sig å det grövsta som tippat Brynäs som jumbo inför säsongen. När grundserien var färdigspelad landade Brynäs på en stark fjärdeplats, och ställdes mot Frölunda i kvartsfinalen.

– Det var en otroligt jämn kvartsfinal och jag minns att vi vann två matcher efter förlängning, berättar Niklas som fick finna sig i att starta som backup till ”Honken” när slutspelet inleddes.

– Det är klart att jag ville spela, samtidigt hade jag en förståelse för att tränarna valde att gå med ”Honken” tack vare hans erfarenhet. Däremot fick jag redan från början indikationer på att jag skulle få stå några matcher jag också.

Och så blev det. Lagom till match fyra i kvartsfinalserien var turen kommen till Niklas Svedberg. Den unge stockholmaren tackade för förtroendet genom att hålla nollan i Scandinavium och fick fortsätta i match fem och sex när Brynäs lyckades säkra en plats i semifinalen.

– Vi fick en mental boost av segern mot Frölunda, inte minst att vi avgjorde match sex i förlängning och lyckades ta oss vidare. Vi låg under med 3-1 i den matchen men lyckades vända och när man ser tillbaka var det nog något av en nyckelmatch.

{!D}

I semifinalen ställdes Brynäs mot Färjestad, och i den matchserien växte Niklas Svedberg ut till en riktig målvaktsfantom.

– Ja, jag kom in väldigt bra i den serien, garvar Niklas. Men faktum är att tanken var att ”Honken” skulle kommit in och spelat match tre eller nåt sånt, men blev sjuk så jag fick fortsätta stå. Det är klart att jag inte hade något emot det, utan tvärtom tyckte att det var väldigt kul.

”Vi skulle vinna”

Brynäs vann med 4-1 i matcher och samtidigt som Niklas Svedberg växte fram till en mur varvade Johan Larsson, Elias Lindholm och Jakob Silfverberg upp i andra änden av planen och ingav hop till alla brynäsare om att det skulle kunna bli en guldkantad vår i Gävle. I finalen ställdes man mot fjolårsfinalisten Skellefteå som dessutom slutat tvåa i grundserien och gick in i finalen som favoriter.

– Men alla vi hade samma mindset och det var att vi skulle vinna. Vi hade en grym känsla i laget inför finalen, minns Niklas.

Brynäs vann första matchen, Brynäs vann andra matchen och Brynäs vann tredje matchen. Hastigt och lustigt var man framme vid matchboll med ena handen på Le Mat-pokalen – men då kom guldfrossan.

– Match fyra gick till förlängning och där fick vi straffslag, berättar Niklas.

– Jakob Silfverberg hade chansen att skjuta guldet till Brynäs men träffade stolpen och sen avgjorde Skellefteå. Då tror jag hela Gävle tänkte ”shit, tänk om den straffmissen blir avgörande”.

{!E}

Av bara farten vann Skellefteå match fem hemma och när serien vände åter till Gävle stod Brynäs inför risken att vara tvungna att resa tillbaka till Skellefteå med ställningen 3-3 i matcher.

– Från stolpskottet för guld till det läget… jag blir nästan nervös när jag tänker på det nu, skrattar Niklas.

– Jag var väldigt fokuserad på uppgiften, men jag minns att jag hade lite svårare än vanligt att sova på dagen inför match sex. Det fanns helt klart en anspänning.

Trycket i Läkerol Arena inför och under finalmatch sex var mäktigt. I mer än halva matchen var det fortsatt mållöst, men så kom det där Skottet med stort S, det som mer än något annat visade vad Jakob Silfverberg lärt sig under de två årens skotträning med Niklas Svedberg (och möjligen annorstädes också). Från utkanten av den högra tekningscirkeln snärtade han upp ett handledsskott i krysset och fick hemmahallen att explodera.

– Som målvakt försöker man bara fokusera på sig själv och nästa skott, men visst minns jag skottet och trycket som blev på läktarna, det var sjukt mäktigt, konstaterar Niklas.

I tredje perioden pangade Ryan Gunderson in 2-0 från blålinjen och fick ånyo taket att lyfta i ”tablettasken”.

– Ryan var verkligen en nyckelspelare för oss den säsongen och en bra kompis till mig. Det var kul att han fick hänga den kassen och det är ju en jäkla skillnad på 1-0 och 2-0.

”Fanns inget annat i livet jag tänkte på”

Allteftersom matchklockan tickade upp mot 60 minuter och Brynäs höll sin 2-0-ledning steg temperaturen i arenan, men sista utposten Svedberg kostade inte på sig att sväva iväg i tankarna.

– Nej, nej, jag var så extremt fokuserad på att inte ge dem någonting så jag försökte att inte tänka på allt runtomkring. Jag var väldigt närvarande i stunden och det fanns liksom inget annat i livet jag tänkte på mer än att ta nästa skott.

– De fick en utvisning i slutet och när vi var en man mer och hade två mål att gå på kunde jag väl kosta på mig att njuta sista sekunderna inför slutsignalen, skrattar Niklas.

{!G}

När slutsignalen gick utbröt sedvanlig guldyra med tv-puckshög och supportrar som stormade isen.

– Sen minns jag att jag åkte och kramade om Pekka Alcén och naprapaten Glenn Hellström lite extra, berättar Niklas, det var två ledare som betydde väldigt mycket för mig.

Själva guldfirandet slutade så klart inte på isen, det pågick en bra stund efter det att slutsignalen gått den där torsdagskvällen i april 2012.

{!F}

– Vi firade fyra, fem dagar hemma i Gävle tillsammans med hela stan, sen drog vi till Vegas i sex dagar med laget, berättar Niklas.

– Jag vet faktiskt inte vems idé det var, men vi hade bokat den resan innan slutspelet. Det var ju lite kaxigt kan man känna i efterhand, jag vet inte hur kul det hade varit att åka om vi torskat guldet, haha.

Om det hade hunnit betalas ut några guldbonusar till spelarna redan då var det nog inte mycket kvar av det vid hemkomsten till Gävle sex dagar senare. Men SM-guldet på samma år som klubben firade 100-årsjubileum kommer för alltid finnas kvar i historieböckerna.