Med bara några matcher kvar till juluppehållet – och därmed halvtidsmarkeringen för SHL:s grundserie – har Timrå IK tagit sig in bland seriens topp fyra. Vissa experter har till och med börjat lyfta fram laget som en guldkandidat till våren. Det var ett tag sedan Medelpads hockeystolthet var i den situationen, men även om det varit några tunga år på slutet har Timrå i modern tid upplevt både höga toppar och djupa dalar.
En som vet allt om det är Jimmy Hamrin. Timråsupportern som syns och hörs i många olika hockeysammanhang, och vars kärlek till sporten väcktes hemma i Sundsvall på 1980-talet.
– Jag är uppvuxen med ishockey och minns att jag tidigt var fascinerad av tabeller. Jag läste papperstidningen för att få resultat, tabell med målskillnad och poängliga.
– Sen fick jag följa med min pappa på Timrås matcher och sögs in i atmosfären, det skreks och jublades. Det var häftigt när man var liten, säger Jimmy och skrattar.
Det finns en stolt hockeytradition i Timrå, där spelare som Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg, Bert-Ola Nordlander och Mats Näslund danats till några av svensk ishockeys förnämsta företrädare, men för Jimmy Hamrin, som är lite för ung för att ha sett dem spela med tallarna på bröstet, var det en annan spelare som var barndomsidolen.
– Jag minns speciellt Jocke Nilsson, en flärdfull forward med bra fart och teknik. Dessutom hade han långt, krulligt hår, en riktig hockeyfrilla. Det var en stor profil på den tiden, berättar Jimmy.
Skolkompisar kom med nytryckta t-shirts efter Sundsvallsseger
Stockholmaren Joakim Nilsson kom att bli något av en kulturbärare för Timrå. Han gjorde elva raka säsonger i klubben – trots att laget aldrig lämnade dåvarande division ett.
– Mot slutet av 1980-talet var det heta derbyn mot Sundsvall hockey, och jag minns att Timrå slog Sundsvall med 9–4 i Sundsvall en gång. På skolgården var det ibland hetsig stämning och jag som höll på Timrå hade många emot mig. Senare, i mitten av 1990-talet, vann Sundsvall med 1–0 och då var det kompisar som kom till skolan dagen efter med t-shirts där det stod ”Sundsvall 1–0 Timrå” på bröstet, skrattar Jimmy.
Rivaliteten till trots slogs Timrå och Sundsvall ihop i början av 1990-talet och kamperade under namnet Sundsvall/Timrå och även ST Hockey men det varade bara ett par år innan klubbarna återigen gick isär, även om Timrå behöll det sammanslagna namnet ytterligare ett par år.
– Det var många som inte gillade sammanslagningen, men personligen hade jag inga problem med det, jag tyckte det var kul att se Sundsvall/Timrå också, minns Jimmy.
”Kunde stå med näsan mot plexiglaset”
För Timråfansen var det kanske också lättare att acceptera sammanslagningen, för matcherna spelades i deras hemmahall, Timrå Isstadion – en klassisk islada.
– Man var mycket närmare spelet, man kunde stå med näsan mot plexiglaset runt hela isen. Det fanns nästan bara ståplats, det var bara en liten sektion i mitten på långsidorna som var sittplatser. Sen minns jag också att man gick runt där nere vid sargen och träffade kompisar i pauserna, berättar Jimmy.
När klubbarna gick isär aktualiserades skolgårdsrivaliteten på nytt och en starkare supporteridentitet växte fram hos Jimmy. I samband med det började han ställa sig i Timråklacken.
– Det var väldigt roligt, jag engagerade mig i supporterklubben, började åka på bortamatcher och samtidigt blev Timrå allt bättre, berättar han.
– När Timrå, med Henrik Zetterberg i laget, sedan tog steget upp till Elitserien år 2000 var det första gången i min livstid Timrå skulle spela i högsta serien. Det var en jättestor händelse!
Spelade in Arne och ”Ankan” på VHS
Den 20 september 2000 gjorde Timrå återkomst till svensk hockeys finrum. Man mötte Djurgården hemma i ”Isladan” och det slutade med en 3–2-seger efter övertid. Segerskytt? Henrik Zetterberg.
– Matchen sändes på Canal+ med Arne Hegerfors och Anders ”Ankan” Parmström som kommentatorer. Det var så stort att höra dem prata om Timråspelare, minns Jimmy med ett skratt.
– Det var första gången i mitt liv en hel Timråmatch visades på tv. Jag spelade in den där matchen och hade den kvar på en VHS-kassett, haha.
Timrå lyckades etablera sig i Elitserien. 2003 byggdes Timrå Isstadion om, något Jimmy Hamrin framhåller som en nyckelfaktor till de framgångar klubben skulle komma att åtnjuta under 00-talet.
– Det var många islador på den tiden, även hos de etablerade klubbarna. Efter ett par år uppe i Elitserien fick inte Timrå licens för Isstadion, så man var tvungen att rusta upp den. Då var man ganska tidiga med att skapa loger och fick ett ekonomiskt uppsving.
– Sen följde några bra år rent sportsligt. Eftersom det egentligen bara var NHL som konkurrerade om bra spelare kunde Timrå värva in skickliga finska spelare som till exempel Riku Hahl och Timo Pärssinen. Mellan åren 2003 och 2010 missade Timrå bara slutspel en gång, konstaterar Jimmy.
Bra lag – men tunga förluster
Trots att klubben, med legendariske sportchefen Kent ”Nubben” Norberg i spetsen, lyckades ställa bra lag på benen år efter år kom aldrig den där supersuccén i SM-slutspelet.
– Det är några gånger man har känt att Timrå haft en riktigt bra chans att gå till final, men fallit på jobbiga och ibland konstiga sätt, tvingas Jimmy konstatera.
– Vid lockouten 2004 förlorade vi en ”game seven” mot Djurgården och i slutspelet 2007 hade vi 3–2 i matcher mot MoDo, men förlorade på ett dråpligt vis i match sex och åkte ut i sudden death i match sju. I kvartsfinalen 2009 tappade vi 3–1 i matcher till 3–4 mot HV71, varav match sex hemma avgjordes i övertid när Mikko Lehtonen tappade skridskoskenan.
När Timrå nådde semifinal för tredje gången på sex säsonger 2007/08 var det nog inte fel att benämna klubben som ett topplag i svensk hockey. 16-åringarna Anton Lander och Magnus Pääjärvi hade slagit igenom och ledningen fortsatte satsa för att ta sig förbi semifinalspelet.
– 2008 lämnade ”Nubben” för Frölunda och KHL startade i Ryssland. Samtidigt var Timrå Isstadion dyr att drifta för Timrå som ägde arenan själva. Trots att man kanske inte hade ekonomin för det fortsatte Timrå satsa för att hänga på. Säsongen 2010/11 värvade man ett gäng rätt dyra spelare, men det slutade med att man var en match från kvalserien, berättar Jimmy.
– Styrelsen insåg att man var tvungen att dra i handbromsen, men slutar man en poäng från kval och måste spara till nästa säsong är inte utsikterna speciellt goda, konstaterar Jimmy krasst.
”Kan inte låta något styra mitt liv så mycket”
Mycket riktigt. Året efter klarade sig klubben kvar via spel i kvalserien, men sen trillade man ur Elitserien våren 2013.
– På den tiden fanns ingen fallskärm för laget som åkte ur. Timrå gick från ett lukrativt tv-avtal till i princip inget tv-avtal alls, från stor publik till mycket mindre publik, men med lika stora driftkostnader. Där och då var Timrå väldigt illa ute, säger Jimmy.
Det gick så långt att Timrå IK, en klubb grundad 1928, riskerade konkurs.
– Det var otroligt tungt, det blev så allvarligt att jag insåg att jag var tvungen att distansera mig lite till Timrå, medger Jimmy.
– Jag kunde inte låta något som jag inte kunde påverka styra mitt liv och mina känslor så mycket, men det var svårt att skaka av sig tanken på att klubben kanske skulle upphöra att existera.
– Dessutom blev det så hätsk debatt i lokalmedia, tillägger Jimmy. Många tyckte att man skulle lägga ner hockeylaget och satsa på vård och skola, det var politiker som blev hotade och jag kände nånstans att hockeyn blev för allvarlig. Hela ens mående kan inte vara beroende av vad som händer runt ett hockeylag.
Efter beslut i kommunfullmäktige köpte Timrå kommun upp det som då hette Eon Arena och hyrde ut den till Timrå IK. Därmed kunde klubben också undvika konkurs. En stor anledning till allt detta var den då nya klubbdirektören Lars Norlanders ihärdiga arbete.
– Det konstiga är att de där åren ändå var rätt roliga rent sportsligt, fortsätter Jimmy. Eftersom Timrå inte hade några pengar var man ju tvungna att flytta upp juniorer och då kom killar som Emil Pettersson, Anton Wedin och senare Jonathan Dahlén och Elias Pettersson upp. Själva hockeyn var väldigt rolig att titta på.
Flög med laget till Karlskrona och upplevde SHL-avancemang
Efter fem raka säsonger i Hockeyallsvenskan lyckades Timrå ta steget tillbaka till SHL. Man vann Hockeyallsvenskans grundserie, slog Leksand i den Hockeyallsvenska finalen och ställdes mot Karlskrona i direktkvalet till SHL.
– Vi låg under med 3–1 i matcher och jag minns att jag tänkte ”jaha, det var det”. Sen vann vi match fem och match sex och plötsligt skulle vi spela en sjunde och avgörande match nere i Karlskrona. Jag var på jobbet som vanligt den dagen och försökte att inte tänka för mycket på den jättenervösa matchen som skulle spelas på kvällen. Då ringde plötsligt Timrå som hade några platser över i planet och frågade om jag ville följa med. De kom väl på helt spontant att de ville tacka mig för att jag hjälpte klubben ideellt med att kommentera matcher. Så jag avslutade på jobbet, åkte ut till Midlanda (flygplatsen i Sundsvall, reds. anm.) och hoppade på planet.
– Väl nere i Karlskrona tog Timrå ledningen med 1–0 och det stod sig länge. Jag minns hur jag satt där på läktaren och räknade ner, nästan direkt på nedsläpp i tredje perioden. Okej, nu är det 19 minuter kvar, nu är det 18 minuter kvar, nu är det 17 minuter kvar och så vidare.
– I kvalmatcher, oavsett om det är upp eller ner, är det alltid väldigt, väldigt nervöst. Hur mycket jag än har försökt skapa lite distans rent känslomässigt går det inte att komma ifrån. Under en kvalserie är det några veckor då man gör det man ska på jobbet, men inte mycket mer. Alla tankar är på hockeymatcherna och nervositeten man bär omkring på, berättar Jimmy.
Det slutade lyckligt för Timrås del den gången. Men det har onekligen varit både upp och ner sedan dess. Redan säsongen efter åkte laget ur SHL, bara för att ta sig upp igen efter en drömsäsong 2020/21. Fjolårssäsongen slutade i ytterligare ett negativt kval, där Timrå slog Djurgården med 4–0 i matcher.
– Det hade ju börjat ryktas en del om vilka hemvändare som var klara för Timrå om laget skulle klara sig kvar, så jag tänkte att om vi skulle missa den chansen skulle det dröja lång tid innan vi skulle kunna ta oss tillbaka till SHL och kunna få ett så bra lag igen, säger Jimmy.
I stället för ytterligare en – potentiellt lång – sejour i Hockeyallsvenskan är Timrå det lag som kanske imponerat mest under SHL:s höstsäsong. Det finns nog fog för att ta till en lite sliten klyscha – det är små marginaler i ishockey.
Fem frågor till Jimmy Hamrin
Vad är speciellt med Timrå IK?
– Kulturen och traditionen. Klubben bildades när hockeyn började bli stor i Sverige och klubben karaktäriseras fortfarande av gamla storspelare som Lill-Strimma och Bert-Ola Nordlander. Det finns mycket stolthet i klubben.
Vilket är ditt roligaste minne kopplat till en bortaresa?
– Ett som sticker ut är från år 2000. Det här var innan vi i Timrå hade åkt med stort bortafölje till en match. I den kvalserien åkte vi 800 Timråsupportrar till Västerås, som på den tiden var ett Elitserielag. Vi slog dem med 5–0 och vann senare kvalserien. Det är ett jättestarkt minne.
Hur minns du säsongen 2020/21?
– Jag minns det som en väldigt behaglig säsong. Framförallt minns jag att Timrå vann skottstatistiken i varenda match i ett helt kalenderår. Det var helt galet. Samtidigt som Timrå vann Hockeyallsvenskan enkelt hade laget svårt mot Björklöven. Det blev också dem Timrå ställdes mot i direktkvalet till SHL.
– Match två i Timrå kommenterade jag i radio. Det var pandemi och inga åskådare på läktarna. Björklöven hade covid i laget och smittade Timrå – och mig. Jag blev dödssjuk och nedsövd. Efter åtta dygns koma blev jag väckt samma dag som Timrå vann sista matchen mot Björklöven och blev klara för SHL. Sen blev jag kvar på sjukhuset ytterligare fem veckor. Jag var så illa däran att jag var tvungen att lära mig gå på nytt. I efterhand har jag fått veta att spelarna i Timrå fått veta att jag vaknat upp samma dag som den avgörande matchen och sagt till varandra att de skulle vinna den för min skull.
Vilken är din tyngsta upplevelse som supporter?
– Det är konkurshotet. Att inte veta om klubben skulle kunna slutföra säsongen ens… det är det värsta jag varit med om som supporter.
Vad har hockeyn för roll i ditt liv?
– Det är mitt största fritidsintresse och samtidigt något jag har som extrajobb. Jag började blogga om Timrå 2006/07, har hjälpt klubben med scouting, har kommenterat för webradion, LiveArena, Mittmedia och Timrå. Nu scoutar jag åt en svensk agent, skriver draftrankings och artiklar om juniorhockey för Hockeysverige och EP-Rinkside och är med i Timråpodden Domustrappan.
