Vad är det första du kommer att tänka på när du hör Veddige? För de flesta av oss är det svårt nog att placera ut orten på Sverigekartan, än värre att nämna något den är känd för. Men skulle Veddige vara ett av resmålen i På Spåret är det nog inte otroligt att någon fråga skulle handla om ishockey.

– Ishockeyn är inte så bra i Veddige, men den är stor. Länge hade vi kommunens enda ishall och jag skulle vilja säga att det finns stark hockeykultur på orten. Vi hade inte mycket, men vi hade hockey.

Henrik Evertsson är själv en produkt av Veddiges hockeykultur, liksom Peter Högardh och Erika Holst. Men till skillnad från de två senare blev det aldrig någon spelarkarriär på elitnivå för Evertsson.

– Nej, jag var fullt medveten om att jag inte hade någon elitkarriär framför mig som spelare, konstaterar han krasst. Jag hade inte heller den ambitionen. I 20-årsåldern började jag gå över till tränarskapet, och när tränaren för vårt J20-lag hoppade av tog jag över och var spelande tränare någon halv säsong innan jag satsade fullt ut på tränarkarriären.

Hamnade i Växjö – tack vare Shjon Podeins agent

Vi befinner oss i början av 1990-talets Sverige. Det är kraftig lågkonjunktur och den syokonsulent som skulle tipsa en ung människa om en karriär som ishockeytränare var nog ännu inte född. Men Henrik Evertsson var fascinerad av tränaryrket och bestämde sig för att gå Svenska Ishockeyförbundets tränarutbildning. Som ung, nyutexaminerad hockeytränare var det (vilket vilken syokonsulent som helst på den här tiden nogsamt hade påpekat) skralt om jobberbjudanden.

– För mig var det enklare att söka mig utomlands. Jag fick ett tränarjobb i Kitzbühel, och där träffade jag en agent som hjälpte mig vidare till ett jobb i Frankrike. Där tränade jag ett rätt risigt lag i två säsonger, men hade ändå vissa framgångar. Det var ett roligt äventyr och väldigt lärorikt på ett personligt plan, berättar Henrik.

Agenten Henrik Evertsson lärt känna hade en viss Shjon Podein i sitt stall, den tungt NHL-meriterade forwarden som, när han oförhappandes bytte NHL mot Allsvenskan fick Växjös värvningsansvarige Patrik Åkesson att utbrista: ”Det är så att man börjar tro på tomten.”

– I samma veva plockade Växjö in Joakim Fagervall som tränare och jag kände att det var dags att flytta hem och satsa på tränarkarriären, säger Henrik. Agenten fixade in mig i Växjö som assisterande tränare till Fagervall och jag gjorde min första säsong i klubben 2004/05.

Snittade 2 700 åskådare i träningsmatcherna

Redan då hade Växjö Lakers gjort en anmärkningsvärd resa. Från division fyra, där klubben startade vid bildandet 1997, raka vägen upp i Allsvenskan.

– Jag kom in mitt i en hausse, klubben snittade 2 700 åskådare på träningsmatcherna och det var ett väldigt tryck runt Växjö Lakers. Samtidigt var det en stark nybyggaranda, det fanns väl ingen superstruktur i klubben, minns Henrik.

– Jocke Fagervall hade gjort tre år i Oskarshamn innan han gick till Växjö och både han och jag är strukturerade personer. Vi märkte väl ganska snabbt att det fanns saker kring hur laget var sammansatt, hur vi tränade och arbetade som inte riktigt var på det sätt vi tyckte att det borde vara, fortsätter Henrik.

När tränarduon förde fram sina synpunkter till ledningen mötte de i princip inget motstånd alls.

– Okej, kör, sa de såvitt jag minns, skrattar Henrik. Det satt inte en massa gamla hockeymänniskor i ledningen som tyckte att vi skulle göra på samma sätt som man alltid gjort, utan vi fick stort gehör för våra tankar och idéer.

Bisarr historia när Evertsson blev sportchef

Efter tre säsonger i Allsvenskan, varav två med Fagervall och Evertsson, bestämde sig klubben för att gå ifrån den modell med ett sportråd man jobbat med fram till dess och i stället anställa en sportchef. Det blev en minst sagt rörig rekrytering, men när krutröken lagt sig skulle det visa sig bli klubbens kanske viktigaste i historien.

– Det var en lite bisarr historia, säger Henrik Evertsson och börjar berätta.

– Klubben hade hittat en kille i Tingsryd som man presenterade som ny sportchef, men den här killen hade en del affärsrörelser i Tingsryd och rivaliteten mellan Tingsryd och Växjö var så pass stor att han blev kölhalad och förlorade kunder i sin verksamhet, så efter en dag som sportchef i Växjö hoppade han av. Samtidigt hade Jocke Fagervall aviserat att han skulle gå till Björklöven nästa säsong, medan jag satt på kontrakt i ytterligare ett år. I min enfald hade jag väl trott att jag stod näst på tur som huvudtränare, men strax innan sportchefshärvan hade jag fått reda på att klubben inte hade några intentioner att göra mig till huvudtränare.

– Då gjorde jag en karriärskonsultation med mig själv och kände att det var ett tecken i skyn, det här med endagssportchefen från Tingsryd. Jag har alltid brunnit för hur man sätter ihop ett lag och gruppdynamik, egentligen mer än att leda isträningar. Så jag ringde vår klubbchef och ordförande och sa att jag ville söka sportchefsjobbet. Ni har mig ändå på kontrakt och jag tror att jag skulle göra ett bra jobb, sa jag. Efter en rekordsnabb process var jag samma kväll sportchef för Växjö Lakers.

Inför säsongen 2006/07 var Henrik Evertsson med andra ord fullt upptagen med att bygga sitt första Växjölag. Men, vilket historien skulle visa, långt ifrån det sista.

– Jag fick ett vitt papper, ”här, gör vad du vill”, berättar Henrik. Visst, jag hade en budget och vissa ramar, men i övrigt hade jag väldigt fria tyglar. Det arbetssättet tror jag mycket på och för mig är det helt nödvändigt, jag hade inte fungerat i en verksamhet där någon ska stå och titta över min axel och lägga sig i vad jag gör.

– Så jag drog upp en plan för hur jag ville att Växjö skulle arbeta. En grej jag var inne på tidigt var att vi skulle vara den fränaste och modernaste föreningen i sättet vi arbetade med sporten. På den tiden var det här med att titta på video och analysera spelet relativt nytt, så det började vi jobba med. Jag hade också en del tankar kring hur man skulle bygga lag och strukturera upp spelet.

”Varit omoderna i väldigt många år”

Andra året som sportchef rekryterade Henrik Evertsson den erfarne Janne Karlsson som tränare och där, beskriver han själv, började processen med att sätta ”Växjöspelet” som mer eller mindre sitter kvar än idag.

– Grunderna satte vi där och då, sen har vi givetvis förfinat det och justerat saker under åren, men aldrig gjort någon radikal riktningsförändring. Den ishockey Växjö spelar bygger på att vi har spelare som tänker hockey väldigt bra, vi har aldrig prioriterat intensitet. På det sättet har vi egentligen varit omoderna i väldigt många år, konstaterar Henrik med ett skratt.

Med Janne Karlsson vid rodret blev Växjö ett stabilt topplag i Allsvenskan. Laget nådde kvalserien 2009, 2010 och – året då man slutligen tog steget upp till dåvarande Elitserien – 2011.

– Det är lite som att få 13 rätt på Stryktipset, man kan aldrig säga i förväg när man ska lyckas, menar Henrik. Det enda man kan göra är att göra saker så bra som möjligt och inte ge upp. När du har din kvalserie och saker stämmer måste du utnyttja det. Vi lärde oss hantera det där med kvalserien de två första åren, samtidigt handlar det mycket om tur.

Om det var drag i Växjö när Henrik Evertsson kom in i klubben var det ingenting mot vad som väntade när klubben för första gången i historien tog en plats i högsta serien. Man gick dessutom från Växjö ishall till hypermoderna Vida Arena, vilket bidrog till det stora intresset.

– Vi missade slutspel första året, men sålde ändå ut våra tio sista hemmamatcher i grundserien. Det var en väldig hype. Samtidigt var det väl som när Karlskrona, Oskarshamn och de klubbarna tagit steget upp, att övriga hockeysverige undrade vafan vi hade i Elitserien att göra, drar sig Henrik till minnes.

Det blev visserligen inget slutspel det första året, men väl en niondeplats. Inte illa, för en nykomling.

– Det var kanske inget mastermindupplägg bakom den truppen, men vi hade lite tur. Nästan hela det allsvenska laget hade vi under kontrakt till rätt modesta elitserielöner ifall vi skulle gå upp. Sen spetsade vi det med en riktigt vass förstafemma. Vi visste att vi inte spelade för att vinna SM-guld, utan för att slå lagen i botten.

– Samtidigt ville vi värva spelare som skulle ge ett signalvärde, att hit är det okej att gå om man är riktigt bra. Där fick vi in Tomi Kallio, Brad Moran, Ilkka Heikkinen och Martin Gerber. Det blev jäkligt bra.

Värvade Hallam – för att bli huvudtränare

Lyckade spelarvärvningar i all ära, men Henrik Evertssons kanske mest lyckade rekrytering kom på tränarsidan. Inför säsongen 2012/13 plockade han nämligen in Sam Hallam, då tränare i BIK Karlskoga, som assisterande tränare till Janne Karlsson.

– När jag plockade in Sam var det på ett kontrakt på två plus två år, där år tre och fyra var som huvudtränare. Janne Karlsson hade två år kvar som huvudtränare och jag visste att han ville utomlands efter det, så vi var helt på det klara med att Sam var vår nya huvudtränare redan när vi värvade honom, berättar Henrik och förklarar vad det var han såg hos den då 33-årige coachen.

– Jag hade en känsla av att den här killen var någon man kunde bygga kring. Det var inte så att allt hade gått spikrakt uppåt i Bofors, men jag tyckte att varje gång de hade ett bra lag hade Sam tagit dem långt. Dessutom hade jag haft Torsten Yngvesson i laget och han var sportchef i Bofors och kunde ge mig väldigt fina ingångar på vem Sam var. En karismatisk och mentalt tuff, smart kille.

Det skulle dock inte dröja så länge som två år innan Sam Hallam hamnade på den där huvudtränarposten. Redan halvvägs in på första säsongen fick Janne Karlsson sparken – för övrigt enda gången hittills Henrik Evertsson tvingats sparka en tränare – och Sam Hallam tog över. Drygt två år senare hängde en guldmedalj om halsen på såväl Sam Hallam som Henrik Evertsson och alla andra i Växjö Lakers.

– Vi vann guldet i övertid i match sex på hemmaplan, så det var verkligen ställt på sin spets. Jag satt uppe på pressläktaren och när Tuomas Kiiskinen avgjorde flög jag ner till båset på två sekunder, skrattar Henrik.

Kan slänga in nästan vem som helst i en välmående grupp

Tillsammans med Sam Hallam – men också kulturbärare som Fredrik Hellgren, Erik Josefsson, Anders Öhman och Patrik Hall – har Henrik Evertsson vunnit ytterligare två guld med Växjö. Något som blivit lite synonymt med Växjös framgångar har varit lyckade värvningar under säsongen, inte sällan strax innan transferfönstret stänger i februari.

– Det har egentligen inte så mycket med själva värvningen, alltså den spelaren, att göra. Har du en hälsosam grupp kan du slänga in nästan vem som helst och det blir bra ändå. Tyvärr gäller motsatsen också, sätter du in någon i en dysfunktionell grupp tar det inte lång tid innan den personen börjar fuska.

– Många av de värvningar vi gjort under säsongen har kommit säsongerna när vi vunnit och haft väldigt bra grupper, då har det inte varit så svårt att plocka in någon som funkat bra, menar Henrik.

Efter 16 år som sportchef har han gjort rätt många värvningar, och väldigt många som fallit väldigt väl ut.

– Det finns flera vi plockade in tidigt, som Viktor Fasth, Robert Rosén, Johan Markusson och Erik Josefsson. De var superviktiga. På senare tid har Noah Welch och Tomi Kallio varit såna spelare. En som sticker ut är Jack Drury, han kom hit och kostade i princip ingenting, men var en fantastisk spelare med en otrolig vinnarskalle. En annan är Pontus Holmberg som jag värvade från division ett på ganska lösa grunder, en chansning som växte ut till en av de bästa spelarna i Lakers. Samma sak med Joel Persson som vi fick ett tips om. Det var en chansning med låg fallhöjd men att han skulle växa ut till en franchise player för oss är en saga både för honom och oss.

– Elias Pettersson måste också nämnas. Under slutspelet 2018 var han en sån superstar att det öppnade för en helt ny kategori spelare som blev intresserade av Växjö.

Tränarbyte – men i grunden samma spelidé

Efter säsongen 2021/22 skildes Sam Hallam och Växjö åt. In kom i stället Jörgen Jönsson, som för all del inte var obekant med organisationen. Redan 2016–2018 var han assisterande tränare till Sam Hallam.

– Jag visste tidigt att Sam ville testa nåt annat, vilket är fullt förståeligt efter tio år. Eftersom vi haft Jörgen i två år visste jag vad han är för typ av person. Jag var fascinerad av hans förmåga att vinna. Det är väl han och Peter Forsberg som i princip vinner allt de ställer upp i. Jag tycker att han har egenskaper som gör att han kan bli en av de bästa huvudtränarna svensk ishockey någonsin haft.

– Det behövdes bara ett kort samtal för att kolla av med Jörgen om han var intresserad, och givetvis att säkerställa att han kunde ställa upp på sättet vi jobbar. Givetvis ska han få sätta sin personliga prägel, men inte jobba radikalt annorlunda jämfört med Sam. Och det var han hundra procent med på, berättar Henrik.

Att Sam Hallam söker en ny utmaning efter tio år är, som sagt, kanske inte så konstigt. Men hur är det då med Henrik Evertsson själv? Som snart avverkat dubbelt så lång tid i klubben.

– Jag är besatt av att tävla, och får utlopp för det här, svarar han. Sen ligger det i jobbets natur att det börjar om varje år, då startar en ny tävling.

Så här långt in på årets tävling ser det onekligen bra ut för Henrik Evertssons lagbygge. Växjö parkerar på första plats i tabellen och verkar ha en precis så välmående grupp att Evertsson skulle kunna stoppa in vilken spelare som helst och ändå lyckas.