• Huvudsponsorer

Tisdag Tis 12 Januari Jan
Torsdag Tor 14 Januari Jan
Lördag Lör 16 Januari Jan
Tisdag Tis 19 Januari Jan
Torsdag Tor 21 Januari Jan
Lördag Lör 23 Januari Jan

Möt människan: Sinuhe Wallinheimo

11 november 2020 13:00
#intervju

Som barn sjöng han i kör och spelade violin. Under ishockeykarriären läste han in inte bara en eller två utan tre högskoleutbildningar och när han la plockhandsken på hyllan blev han yrkespolitiker. I Sverige är han trots det mest känd för en avbruten klubba. Möt Sinuhe ”Wally” Wallinheimo.


– Haha, jag visste att du skulle fråga om det.

Det är Sinuhe Wallinheimos ganska muntra reaktion på den obligatoriska frågan om sekvensen i SM-final nummer ett säsongen 2003/04 mellan Färjestad och HV71, där målvakten skulle passa iväg pucken, bröt av klubban och HV71:s Anders Huusko fick helt öppet mål och kunde raka in 0–2 och ge HV71 ledningen med 1–0 i matcher – i en serie smålänningarna till slut vann med 4-3.

Ovanlig hockeyspelare

Sinuhe Wallinheimos ishockeykarriär är lång och brokig men framgångsrik. Ändå är det just denna sekvens - allt skedde på bara några sekunder - som blivit det bestående intrycket av hans tid i Färjestads BK. Under de två säsonger han spenderade i Karlstad missade han knappt en match och ledde laget till två raka SM-finaler. Han stod ofta för spektakulära räddningar och hade inget emot att bjuda på lite extra show för publikens skull. Bortom den avbrutna klubban finns en ovanlig hockeyspelare vars historia började hemma i Jyväskylä.

– Ärligt talat var jag inte typen som spelade hockey när jag var liten. Jag sjöng i kör och spelade violin, berättar Sinuhe med ett skratt.

– Men min mamma var vd på Torspo, ett företag som tillverkar hockeyklubbor, så vi hade alltid klubbor liggande hemma, fortsätter han. Jag gillade hur det kändes att hålla en klubba i handen och sa att jag ville spela ishockey. Det ville inte mamma. Hennes högsta önskan var att jag skulle fortsätta sjunga i kör.

– Jag gav inte upp och frågade om jag inte kunde få börja som målvakt, de blev ju inte tacklade lika mycket. Jag var elva eller tolv år gammal och då fick jag faktiskt prova.

Blev du och bror med idolen

Sinuhe Wallinheimo blev biten och uppenbarligen tyckte hans mamma att målvaktspositionen var okej, för han fick fortsätta. En anledning till att Sinuhe höll fast vid målvaktsposten var förmodligen de stora förebilderna Dominik Hasek och Patrick Roy.

– Senare i livet, när jag pluggade på University of Denver, tradades just Patrick Roy från Montreal Canadiens till Colorado Avalanche. Eftersom jag hade nummer 33 i collegelaget och han hade samma nummer och de tränade i samma rink som vi fick han sitta på min plats i omklädningsrummet.

– Vi träffades ofta och pratade om allt möjligt, fast inte speciellt mycket om hockey, konstaterar Sinuhe.

Innan han åkte över till staterna för att gå på college hade Sinuhe faktiskt hunnit debutera i finska högstaligan för moderklubben JYP, något han själv minns mycket väl.

– Jodå, jag blev inbytt efter två perioder i en match mot Lukko Rauma. Vi låg under med 6–0 när jag kom in.

– Framförallt minns jag matchen eftersom inhoppet innebar att jag räknades som proffs när jag skulle börja på college och därför fick stå över några matcher i början av mitt första år där borta, berättar Sinuhe.

Inget läshuvud

Anledningen till att Sinuhe åkte till Nordamerika var att han ville kombinera ishockey på hög nivå med högskolestudier. Just utbildning har alltid varit viktigt för ”Wally”, men därmed inte sagt att han haft lätt för sig.

– Nej, jag har inget läshuvud, men jag är bra på tidsoptimering, skrattar han. Alla mina tre utbildningar har jag läst in längst bak i en spelarbuss när mina lagkamrater spelat kort eller kollat på film.

– När jag pratar med unga hockeyspelare om utbildning brukar jag säga att det inte handlar om att vara smart, utan om att utnyttja tiden.

Från universitetet i Jyväskylä har Sinuhe Wallinheimo en masterexamen i Sport Business Management, en i ekonomi och på University of Denver tog han examen i internationell politik – och pluggade tyska.

– Där fick jag faktiskt mycket praktisk träning med Uwe Krupp som spelade i Colorado under mina år på University of Denver, säger Sinuhe.

Sinuhe Wallinheimo vittnar om att tiden utomlands har format honom och att det i mångt och mycket är erfarenheterna därifrån som gjort att han efter karriären tagit klivet in i politiken.

– Att flytta så långt hemifrån när man är 20 år är tufft. Att komma in i en ny kultur, lära sig ett nytt språk och klara sig på egen hand är en bra skola. Jag har bott och spelat ishockey i Finland, USA, Tyskland, Sverige och Ryssland. Det har gett mig perspektiv på livet, en förståelse för människors olikheter och vilka utmaningar vi står inför i samhället.

Först att släppa in skott från Leon Draisaitl

Idag är Sinuhe Wallinheimo riksdagsledamot för finska Samlingspartiet som rent ideologiskt står för en liberalkonservativ politik. Förutom att ishockeykarriären gett honom ovärderlig erfarenhet av olika kulturer händer det att han har rent konkreta fördelar av den.

– För ett tag sedan träffade jag Tysklands ambassadör och berättade då att jag var den förste målvakten Leon Draisaitl gjorde mål på. Hans pappa Peter och jag spelade ihop i Revierlöwen Oberhausen när Leon var fyra-fem år gammal och nån gång var han med på en träning och fick skjuta ett par skott på mig. Även om jag lät nåt gå i mål kan jag inte påstå att jag såg en talang som skulle räcka till NHL, minns Sinuhe och skrattar gott.

Insåg vikten av showmannaskap

Åren i USA formade Sinuhe Wallinheimo som människa, men också som hockeyspelare och målvakt. Det var där han anammade den spelstil som gjorde honom så populär hos fansen i Karlstad.

– Jag tror att tiden i Nordamerika framförallt influerade mitt målvaktsspel så till vida att jag införde mer spektakulära element i mitt register. Jag showade mer, helt enkelt, säger Sinuhe och förklarar vidare:

– Jag insåg att det inte inverkade negativt på mitt spel, däremot fick det igång fansen och inte minst störde det motståndarna, skrattar han.

"Folk pratade mycket om Gerber"

När Sinuhe Wallinheimo skrev på för Färjestad 2002 var det för att ersätta den i supporterled högt uppskattade och framgångsrike Martin Gerber. Schweizaren hade då stått för en makalös säsong med bäst räddningsprocent, bäst GAA (insläppta mål per match) och flest hållna nollor. Och så SM-guld framåt vårkanten.

– Jag tänkte inte så mycket på det först, jag hade ju spelat hockey länge och kände mig trygg i mig själv och vad jag kunde prestera, berättar Sinuhe.

– Men ju mer alla pratade om hur bra Gerber hade varit desto mer press upplevde jag, medger han och suckar:

– Och folk pratade mycket om Gerber!

Trivdes med att spela mycket

Sinuhe Wallinheimo är avslappnad och verkar trivas med att få minnas och berätta om tiden i Karlstad och Sverige. Han säger att det var lätt att komma in som ny i gruppen i Färjestad. Det blev nog inte svårare av att Sinuhe Wallinheimo per omgående fick en stor roll som lagets uttalade förstemålvakt. Första säsongen spelade han 39 av 50 matcher i grundserien och i slutspelet stod han samtliga 14 matcher.

– Jag var mentalt och fysiskt stark och ville spela många matcher. Första säsongen hade jag knäproblem så jag kunde inte träna under finalserien, bara spela matcherna. Men jag anpassade spelet och det gick okej.

Det slutade trots allt med finalförlust mot rivalen Frölunda – med Sinuhe Wallinheimos gode vän Fredrik Norrena som målvakt (i par med Henrik Lundqvist).

År två var det ungefär samma visa. Sinuhe Wallinheimo spelade 41 av 50 matcher i grundserien och samtliga 17 matcher i slutspelet.

– Vi började säsongen bra men hade lite problem inom laget så vi slutade tvåa i grundserien, minns Sinuhe. Väl framme i finalserien mot HV71 kändes det helt enkelt som att de var lite hungrigare än oss på att vinna.

"Shit happens"

Redan i den första finalmatchen inträffade alltså den omtalade sekvensen där Sinuhe Wallinheimos klubba gick av och kommentator Robert Perlskogs röst gick upp i falsett samtidigt som HV71-forwarden Anders Huusko retligt enkelt kunde förpassa pucken in i tom kasse.

– Shit happens och jag är förmodligen inte den ende målvakten som råkat ut för det. Egentligen var det väl ingen jättestor sak men alla pratade om det efteråt, minns Sinuhe.

Det gjordes reportage i tidningar och tv. Hade det varit idag hade Sinuhe Wallinheimos klubba säkerligen trendat på Twitter. Det gick så långt att Sportbladet skickade en reporter för att granska Wallinheimos övriga klubbor och denne kunde konstatera att det syntes spår efter slipning på dem.

– Det stämmer att jag justerade klubborna lite för att de skulle passa mitt grepp bättre, säger Sinuhe, men om det var mitt eller klubbans fel vet jag inte.

Bytte leverantör

I media proklamerade Sinuhe Wallinheimo direkt efter slutsignalen att han redan till match två skulle byta klubbtillverkare, vilket han också gjorde.

– Jaja, faktum är att jag och Hannes Hyvönen testade samma grej på träning dagen efter med exakt samma resultat. Då slängde Håkan Loob ut de gamla klubborna direkt, haha.

Det hjälpte föga. HV71 vann finalserien med 4–3 i matcher och därmed var Färjestads tredje av totalt fyra finalförluster under 2000-talet ett faktum (att klubben därutöver vann tre SM-guld under samma årtionde säger en del om hur dominanta man var).

– Alla finalmatcher mot HV71 vi gjorde mål i vann vi. Problemet var att vi blev nollade i fyra matcher, säger Sinuhe och konstaterar med glimten i ögat:

– Där gick väl gränsen för vad jag kunde bidra med. Att göra målen också blev för mycket för mig.

"Ville att motståndarnas fans skulle hata mig"

Även om den avbrutna finalklubban kommit att dominera svenskarnas minnesbild av Sinuhe Wallinheimo finns det säkert en och annan som minns honom som artist och entertainer. Att ishockey på elitnivå delvis är en form av teater och underhållning är något som alltså passar Sinuhe Wallinheimo ypperligt.

– Jag älskar att framträda inför publik! Det var en av anledningarna till att jag ändå spelade så länge som jag gjorde. Jag älskade hur publiken levde sig in i matcherna och jag ville spela bra för dem, jag ville bjuda dem på show eftersom de hade betalat pengar för att se matchen. Jag ville att våra fans skulle älska mig och att motståndarnas fans skulle hata mig. Därför var det på ett sätt lika roligt att spela hemma som borta, säger han.

De två finalförlusterna sved naturligtvis för Sinuhe Wallinheimo men tillsammans med ett AHL-mästerskap var de karriärens dittills största bedrifter. Det stoltaste ögonblicket återstod dock. Fem år senare fick han nämligen lyfta bucklan hemma i Finland tillsammans med lagkamraterna i moderklubben JYP Jyväskylä.

– Det var en häftig tid och det var omtumlande att få vara med om att vinna klubbens första mästerskap någonsin, minns Sinuhe. Vi hade ett riktigt bra lag som vann grundserien tre år i rad men först 2009 gick vi hela vägen.

Grundseriens bästa och slutspelets bästa - som målvaktspar

Sinuhe Wallinheimo själv blev utsedd till grundseriens bästa spelare men var inte alls lika cementerad som förstaval som han hade varit i Färjestad.

– Nej, i slutspelet turades jag och min målvaktskollega Pekka Tuokkola om att stå. I slutspelet blev faktiskt han vald till bästa spelare så vi var nog ett ganska okej målvaktspar.

En rolig detalj i sammanhanget är att denne Pekka Tuokkola några år in på 2010-talet gjorde tre matcher för – Färjestad. Det blev dock inte i närheten av samma succé som för ”Wally”.

Samma säsong som Sinuhe Wallinheimo var med och bärgade JYP:s första guld i historien tog han steget in i lokalpolitiken.

– Jag hade fått den idén redan när jag pluggade på college, men det var först när jag flyttade hem efter en säsong i Dynamo Moskva som jag fick tid att engagera mig politiskt, berättar Sinuhe.

– Jag gick in mest för att jag ville se hur politik fungerar i praktiken men fick många röster redan i första lokala valet. När jag la av med ishockeyn 2011 kunde jag fokusera helt på politiken och blev då invald i parlamentet.

"Önskar att jag använt min röst mer"

Som elitidrottare har man en plattform och möjlighet att påverka, ett faktum som Sinuhe Wallinheimo tycker har blivit tydligare på senare år.

– Jag önskar att jag hade använt min röst mer när jag fortfarande var aktiv, men jag ville inte förstöra för mitt lag genom att basunera ut mina politiska åsikter. Ser jag till idrottare som är aktiva idag gör de sina röster hörda på ett annat sätt och det tycker jag är bra. De har mycket att säga och folk lyssnar på dem eftersom de är stjärnor.

Inte mammas önskan"

På tal om stjärnor. Förutom den politiska karriären har Sinuhe Wallinheimo också kunnat bocka av en annan barndomsdröm, nämligen att vara sångare i ett rockband.

– Haha, ja men vi har inte spelat på rätt många år nu, skrattar han. Om ett par år fyller vi alla 50 år och då ska vi göra comeback.

"SWheimo and the hands" består av Sinuhe Wallinheimo och tre jämngamla hockeykompisar. Man kan tro att det skulle glädja mamma Wallinheimo att sonen vårdat musikintresset genom livet.

– Haha, nja, jag tror inte mamma ser så stora likheter i att sjunga i kör och att sjunga amerikansk rock, konstaterar Sinuhe Wallinheimo och fyrar av ett nytt garv.