• Huvudsponsorer

Lördag Lör 12 Oktober Okt
Torsdag Tor 17 Oktober Okt
Lördag Lör 19 Oktober Okt
Tisdag Tis 22 Oktober Okt
Torsdag Tor 24 Oktober Okt
Lördag Lör 26 Oktober Okt

Möt människan: Dennis Ejdeholm

18 september 2019 09:30

Dennis Ejdeholm växte upp i Kiruna på 1980-talet. Hans pappa Leif var en stor profil i Kiruna AIF och spelade med bland andra Börje Salming. Men trots att han egentligen aldrig ville flytta hemifrån var det inte i Kiruna Dennis förverkligade drömmen om spel i SHL – utan i Linköping. Där blev han klubbens förste målskytt i Elitserien/SHL genom tiderna. Idag är det exakt 20 år sedan det historiska målet gjordes i Kempehallen i Örnsköldsvik.


Idag bor och verkar Dennis Ejdeholm i Luleå. Han har ingen inblandning i Kiruna-hockeyn, men det märks att den har satt sina spår hos honom.

– När jag växte upp var hockeyn oerhört stark i Kiruna, berättar Dennis. Det var stor rivalitet mellan Kiruna AIF och Kiruna IF. För mig fanns det liksom inget val, eftersom pappa var en stor AIF:are var det där jag skulle börja. Punkt slut.

Livet kretsade kring ishockey

Dennis är född 1974. Erik Niva, fotbollsjournalist och författare, är född i Malmberget, 12 mil söder om Kiruna, 1978. I sitt sommarprat berättade Erik Niva om rotlösheten och utanförskapet han kände under uppväxten, och hur många av hans skolkamrater blev så deprimerade i Malmberget att de till och med begick självmord. För Erik Niva blev fotbollen hans biljett ut i världen och därmed hans räddning.

– Jag tyckte jättemycket om Nivas sommarprat, berömmer Dennis, men kan inte säga att jag delar hans upplevelser från uppväxten.

– För mig kretsade hela livet kring ishockey, från det att jag var två, tre år. Jag har aldrig känt mig utanför i Norrbotten eller önskat ta mig därifrån, fortsätter han. Det är klart att jag ganska tidigt ville komma så långt som möjligt med min hockey, men på den tiden kvalade Team Kiruna till dåvarande Elitserien. Allt jag drömde om fanns hemma.

Var hemma hos Börje Salming

Så även idolerna. Dennis föräldrar umgicks med Börje Salming och även om Dennis var för ung för att minnas det har han fått berättat för sig att han fick följa med till Tre Kronor-legendarens stuga i Torne träsk. Den likaledes Kiruna AIF-fostrade Börje Salming blev en naturlig idol för Dennis i unga år.

– En annan stor idol jag haft är Göte Wälitalo, berättar Dennis. Han skickade alltid hem vykort till mig med hela landslagets autografer från Kanada Cup och VM-turneringar.

”Aldrig varit så bra tryck på en pojklagsmatch”

Dennis egen hockeykarriär började minst sagt lovande. Han ingick i ett närmast ostoppbart pojklag med profiler som Jan-Axel Alavaara, Andreas Hadelöv, Johan Tornberg och Jonas Andersson-Junkka.

– Vi spelade pojk-SM hemma i Kiruna 1990 och hade fullsatt, 3 500 åskådare, i Lombia ishall både i semifinalen mot Frölunda och i finalen mot Djurgården. Jag vill tro att det varken förr eller senare varit så bra tryck på en svensk pojklagsmatch, skrockar Dennis vid minnet.

Därefter gick karriären snabbt uppåt. Dennis flyttades upp i Team Kirunas A-lag (en sammanslagning av rivalerna Kiruna AIF och Kiruna IF) redan som tonåring och fick vara med om flera kvalserier till Elitserien.

– Det var ett sjukt drag kring hockeyn i Kiruna på den tiden, berättar Dennis. Vi mötte lag som Frölunda och Färjestad och stod oss väldigt bra. Vi föll på målsnöret ett par år i rad i mitten av 1990-talet, men känslan var att det bara var en tidsfråga när vi skulle ta klivet upp.

Tackade nej till tre kontraktsförslag

Men utvecklingen stannade av, och säsongen 1996/97 tog laget och Dennis själv ett steg bakåt.

– Så kändes det i alla fall, bekräftar Dennis, men jag var ändå fullt inställd på att fortsätta kämpa för att spela upp Kiruna i Elitserien. Runt nyår var Anders Mäki och Mathias Nilimaa uppe i Kiruna och spelade en internmatch. De var ju här uppifrån men spelade båda två i Linköping. Jag tror att Anders Mäki fick upp ögonen för mig i den matchen och lite senare hörde han av sig och berättade att han skulle lägga skridskorna på hyllan och bli sportchef i LHC.

– Han pratade om satsningen de gjorde och att de ville ha med mig på den, fortsätter Dennis. Men jag ville stanna kvar i Kiruna och vill minnas att jag tackade nej till tre kontraktsförslag innan jag till slut lät mig bli nerlurad till Linköping på ett förutsättningslöst besök.

På planet söderut bestämde sig Dennis för att han bara skulle ner och kolla in stan, hallen och träffa lite folk. Sedan skulle han sätta sig på flyget hem och fundera i lugn och ro. Han skulle absolut inte skriva på något kontrakt.

– När jag klev på flyget hem hade jag ett nyskrivet tvåårsavtal med LHC, säger han och skrattar.

– Jag blev väldigt väl omhändertagen, alla jag mötte var trevliga. Stan var fin, det var fint väder. Tja, det fanns helt enkelt inte så mycket att fundera på, förklarar han vidare.

Kom till ett Linköping med hockeyfeber

I Linköping var hockeyn minst lika het som i Kiruna. Stadens flaggskepp LHC hade under tränarna Jim Brithén (1991–1993 och 1994–1996) och Tommy Boustedt (1996–1997) utvecklats till ett stabilt topplag i Allsvenskan. Efter Boustedt hade Ulf Weinstock tagit över och ärvt en slagkraftig trupp med en kärna ledande spelare med stark Linköpingskoppling. Men samtidigt som Dennis kom på våren 1997 lämnade en av klubbens största spelare genom tiderna stan.

– Magnus Johansson gick till Frölunda strax innan jag kom, men jag ärvde faktiskt hans tröjnummer sju. Så när jag varit i Saab Arena på senare tid har jag tittat upp i taket och sett ”min” tröja hänga där och tagit åt mig lite av äran, säger Dennis med ett garv.

Att flytta nästan 150 mil hemifrån är en stor omställning, men trots den initiala motviljan att flytta från Kiruna trivdes Dennis från dag ett i universitetsstaden Linköping.

– Om någon frågar mig idag vilken min bästa tid i karriären var så säger jag utan tvekan åren i Linköping. Alla, från ordföranden till de som jobbade i kiosken, tog hand om mig och sammanhållningen i laget var suverän, säger Dennis nostalgiskt.

Petad i avgörande matchen

Sportsligt gick det också bra för Dennis och hans Linköping. Efter att ha halkat på mållinjen i kvalserien 1997/98 tog klubben – för första gången i historien – steget upp till Elitserien/SHL när man besegrade Mora på bortaplan i kvalseriens näst sista omgång på våren 1999.

– Jag var faktiskt petad i den matchen, säger Dennis och skrattar till. Det var ett taktiskt drag och inget konstigt med det. Jag såg matchen ombytt från bänken och jag kände mig lika delaktig i segern som alla andra.

Det historiska avancemanget följdes av vilt firande, på plats i Mora och vid hemkomsten till Linköping mitt i natten.

– Spelarbussen eskorterades in i stan av tutande bilar och när vi kom fram till Stångebrohallen var det fullt med folk och grym stämning, minns Dennis. Samtidigt hade vi en match kvar i kvalserien och var tvungna att hålla ett visst fokus på den.

– Den matchdagen, fortsätter Dennis, är nog mitt enskilt bästa minne från karriären. Vi spelade avslappnat inför ett fullsatt och kokande Stångebro ishall, och i tennishallen bredvid var det också fullsatt där folk såg matchen på storbildsskärm. Vi utklassade Björklöven och fick stående ovationer sista minuterna. När vi tackat fansen i hallen gick vi över till tennishallen med skridskor och utrustning på och tackade alla därinne. Sen bytte vi om och åkte kortege genom stan, hade ceremoni på Trädgårdstorget och bankett på Frimis.

– Det var en bättre dag på jobbet, kan man säga, sammanfattar Dennis och brister ut i skratt.

Fruktade twar

Dennis kontrakt gick ut efter säsongen men när han blev erbjuden en förlängning med LHC tvekade han aldrig. Därmed stod det klart att han skulle få vara med om klubbens historiska jungfrufärd på högsta nivå i svensk ishockey.

– Vi gjorde en bra försäsong, men precis innan seriestarten var vi fem, sex spelare som insjuknade med symptom som fick läkarna att misstänka twar. Vi fick träningsförbud i avvaktan på vidare utredning, berättar Dennis.

– Jag blev friskförklarad ett par dagar innan premiären och hann väl med något ispass innan matchen, men det var inte någon optimal uppladdning direkt.

I Elitseriepremiären den 15 september 1999 gästade Brynäs Stångebrohallen. Det var – så klart – slutsålt till sista stol och matchen skulle tv-sändas. I omklädningsrummet satt en oprövad Kiruna-son, redo att uppfylla sin dröm om att debutera i Elitserien/SHL.

– Nog var jag nervös alltid, medger Dennis.

Skrev historia den 18 september 1999

Det blev något av ett antiklimax. Brynäs vann med 3–0 och hemmapubliken fick vända hem utan att ha fått måljubla. Det historiska första LHC-målet i Elitserien/SHL fick därmed vänta några dagar. Lördag den 18 september 1999 åkte Linköpings HC upp till Örnsköldsvik för att ta sig an ett favorittyngt Modo med spelare som Daniel och Henrik Sedin, Mattias Weinhandl – och Dennis Kiruna-kompis Jan-Axel Alavaara.

– Jan-Axel kände jag så klart till väl, och även Sedinarna hade man bra koll på, minns Dennis. Men den jag tyckte var bäst i deras lag var Mattias Weinhandl som jag mött flera gånger när han spelade i Troja/Ljungby.

Hemmalaget satte hård press inledningsvis och LHC-målvakten Fredrik Jensen fick göra skäl för lönen. Men LHC höll hemmalaget stången, och när matchklockan tickat upp på sju minuter var det historiska ögonblicket kommet – Dennis Ejdeholm gjorde 0–1 med sitt och LHC:s första elitseriemål någonsin.

– Jag minns målet mycket väl, säger Dennis och lägger ut texten.

– Jag önskar att jag kunde säga att jag satte ett handledsskott i krysset, men så var det inte. Vår back Niklas Nordkvist fick pucken på blålinjen och tog skott, jag skar in från kanten och försökte bara få klubban på pucken, lyckades toucha den så att den gick mellan benen på målvakten och in. Sen minns jag bara att jag ramlade, haha.

Smygjublar när LHC gör mål

Inför matchen hade Dennis flyttats upp till förstakedjan med centern Ulf Söderström och Mike Helber. Kedjan hittade bra kemi och Dennis gjorde ytterligare ett mål i matchen som LHC vann med 3–2. Men resten av säsongen blev tuff. Både för Dennis och för LHC.

– Vi var skadedrabbade, minns Dennis. Jag själv skadade först handen och sedan knät. Jag tror att jag spelade totalt 25 matcher under säsongen. Skadorna blev nog vårt fall, vi hade inte bredden för att klara det.

LHC åkte ur Elitserien och Dennis flyttade till Hamburg. Där åkte han på en ny, allvarlig knäskada och gjorde ett uppehåll i karriären. Sedan flyttade han hem till Norrbotten och spelade i Allsvenskan i fyra säsonger innan han la av 2006.

– Idag har jag ingen annan koppling till hockeyn än att sonen Ludvig spelar, berättar Dennis. Jag ser några matcher per säsong i Coop Norrbotten Arena, speciellt när LHC kommer på besök.

– Jag vet inte hur väl det kommer tas emot här hemma, men visst smygjublar jag lite när LHC gör mål, erkänner Dennis och bjuder på ett avslutande leende.