Jag håller på Oskarshamn: Mai Lindén

År 1974 var Olof Palme Sveriges statsminister, Ingrid Bergman fick en Oscar, Nobelpriset i litteratur tilldelades Harry Martinson och Eyvind Johnson – och Mai Lindén bestämde sig för att engagera sig ideellt i IK70 (som sedermera blev IK Oskarshamn). Det var en rad omständigheter som ledde fram till hennes beslut, varav den utlösande faktorn var både livsomvälvande och tragisk.

– Min man omkom 1966 och jag blev änka med tre små barn som 31-åring, berättar Mai.

– Det var många år sedan, men det går ändå inte att beskriva, säger hon med ett sorgset stråk i rösten.

Mai, hennes make Anders och barnen Tomas, Björn och Christina bodde i Nybro, men efter makens bortgång flyttade Mai och barnen hem till Oskarshamn. 

– Pojkarna fick välja en idrott att hålla på med och då blev det ishockey. Jag satt där på läktaren och tittade på deras träningar och senare började jag träffa en hockeyspelare som värvats hit från Kalmar, berättar Mai.

Hockeyspelaren hette Roland Jakobsson, som tragiskt nog också gick bort i ung ålder, och blev Mais väg in i klubben.

– Jag tog hem några väninnor och frågade om vi inte skulle bilda en damklubb och starta en kiosk i ishallen för att dra in pengar till klubben. I nästa steg gick vi på spelarnas fästmöer och fick till slut ihop fyra grupper så att vi kunde bemanna kiosken, berättar Mai.

Gjorde mackor till A-laget och frukost till juniorerna

Innan Mai drog igång damklubben fanns ingen kioskverksamhet alls. De fick med andra ord börja från scratch, men viss hjälp fanns ändå att få inom klubben.

– Jodå, Lasse Loman hette materialaren på den tiden och han köpte in mat till pojkarna i A-laget så genom honom fick vi kontakter med leverantörer.

Men det var inte tal om att köpa in allt, mycket gjordes på plats – allt för att spara pengar för klubben som på den tiden knappast omsatte samma pengar som idag.

– Länge, länge var det jag som gjorde mackorna till killarna i A-laget när de skulle iväg och spela. Och varje lördagsmorgon gick jag upp och fixade frukost till killarna i juniorlaget. Det var väldigt uppskattat, berättar Mai.

Tackade nej till lönejobb – för att arbeta ideellt

Under äktenskapet hade Mai varit hemmafru, men 1970 började hon lönearbeta, först på Domus och sedan på Konditori Flanaden. När lönearbetet började inkräkta på det ideella engagemanget valde hon – hockeyn.

– Ja, då tackade jag nej till arbete för att hinna med allt i klubben, skrattar Mai. IK var som en familj för mig, jag har fått vara med om så mycket glädje och lärt känna så många människor. Det går inte att beskriva hur roligt allting var.

Claes Svensson

Kioskverksamheten drog in viktiga pengar till klubben, men Mai nöjde sig inte med det, hennes engagemang sträckte sig över många olika områden.

– Vid jularna sålde jag lotter till julskinka för att dra in pengar och så ordnade vi julgransraskning för spelarnas familjer. I många år lagade jag mat till både hemma- och bortalagen på fredagskvällen, diskade på lördagen och torkade golvet i restaurangen.

”Den roligaste tiden”

1986 bytte klubben namn till det nuvarande, IK Oskarshamn, och i början av 1990-talet kom Evert Mellström in som färgstark ordförande och sjösatte en våldsam satsning som ledde klubben uppåt i seriesystemet.

– Det ska jag säga dig, det var den roligaste tiden när han var ordförande, skrockar Mai. Det hände så mycket grejer! Han tog dit Livets ord som sjöng i pauserna och hade go-go-tjejer på läktaren. Och så satte han oss i arbete för att dra in pengar!

Många är människorna som passerat i klubben under Mais 50 år, vissa som var unga när de kom till klubben har både hunnit få barn och barnbarn som Mai fått träffa. Att börja nämna enskilda namn är omöjligt, hävdar hon bestämt, men ett par namn blir det ändå.

– Lille Martin Åkerberg kom in i klubben direkt efter skolan, han var bara 15 år då. Sen blev han klubbdirektör och har alltid varit så go med mig. ”Du har varit som min mormor”, sa han till mig. Och Jonas Lennartsson, som kom hit som spelare och nu är ekonomichef, har jag kommit väldigt nära.

”Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva”

Den 8 april 2019 är ett heligt datum runt Döderhultsvik, det var dagen då IK Oskarshamn besegrade Timrå och kvalificerade sig för SHL. En glädjens dag också för Mai Lindén.

– Ja för gode gud! utbrister hon.

– Jag var hemma hos min dotter och tittade på matchen. Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva! Sen blev det stort firande på torget. Jag har kvar affischen som sitter på insidan av min garderobsdörr så varje gång jag öppnar den ser jag pojkarna.

Med ålderns rätt har Mai Lindén trappat ner på engagemanget. På senare år har hon sålt 50/50-lotter, något hon gjorde så sent som i våras.

– Men jag ramlade i maj och gjorde illa ryggen så nu kan jag inte det heller, berättar hon med en suck.

”Det är väl inte nån mening med en gammal käring”

Lite plåster på såren var det kanske ändå när Patrik Schavon, försäljare/restaurangansvarig i IK Oskarshamn, ringde och meddelade att Mai Lindén skulle bli invald som nummer 12 i klubbens Wall of Fame.

– Nä, det här är ett skämt, det tror jag aldrig. Jag kommer upp till kansliet imorgon i stället så får vi prata, svarade jag när han ringde, skrattar Mai.

– Det är väl inte nån mening att ni ska ha en gammal käring, det ska väl vara unga pojkar som gör mål med där, tyckte jag. Nej, jag var inte så glad åt det om jag ska vara ärlig, fortsätter hon.

Lördag den 13 januari var det så dags för Mai att officiellt väljas in i Wall of Fame, i samband med hemmamatchen mot MoDo.

– Det var omtumlande alltihop. Jag hade alla mina barn med respektive här, två av mina barnbarn samt en väninna till mig. Vi blev bjudna på mat och så var det spelare och andra i klubben som höll tal till mig. Jag har nog faktiskt inte fattat det redigt än!

”Jag trodde inte att mitt arbete satte så stort avtryck”

Inför matchen hyllades hon av publiken, och med sig ut på isen hade hon två andra medlemmar i Wall of Fame, Tom Linder och Arsi Piispanen.

– Ja, de två längsta! skrattar Mai som kände sig liten mellan de resliga herrarna.

– Men det var verkligen ett känslosamt ögonblick. Att bli så uppvaktad, det hade jag aldrig räknat med. Jag trodde inte att mitt arbete satte så stort avtryck, men de har väl sett att jag gått här och jobbat i alla år.

Uppenbarligen. Klubbens motivering till utnämningen lyder:

Varm. Glad. Plikttrogen. Stort hjärta. Positiv. Omtänksam. Superlativen är många om kvinnan som har vigt nästan 50 år av sitt liv åt ideellt, passionerat arbete för klubben i sitt hjärta. 88-åriga Mai Lindén är eldsjälen personifierad. Redan 1974, på den gamla IK 70-tiden, var hon med och startade upp damklubben som skötte kafeterian i ishallen under många år. Sedan dess har de olika sysslorna avlöst varandra. År efter år. Årtionden efter årtionden. Många är de spelare och andra personer i IK Oskarshamn som fått förmånen att lära känna Mai, och känt sig sedda av henne, under närmare ett halvt sekel. Här kan man verkligen tala om lång och synnerligen trogen tjänst.

Citat hämtat från IK Oskarshamns websida

När Mai Lindén nu blickar tillbaka på sitt långa engagemang i klubben kan också reflektera över vad det betytt för henne själv.

– Det har betytt jättemycket. När jag varit ledsen och haft sorger har jag kunnat komma till ishallen och så har det försvunnit. Det har varit så mycket glädje här. Det är många som sitter hemma och är deppiga, då är det bra att engagera sig ideellt i en förening. Man behöver inte tänka så mycket på vad man får i lön, för man får så mycket betalt i kramar och uppskattning.

– Och så är man sin egen när man är ideell och kan säga ”nej nu struntar jag i det här och går hem”, skrattar Mai.