SHL-REKORDET: ”VILLE HELLRE ÅKA MED B-LANDSLAGET TILL KANADA"

En titt i historieböckerna ger vid handen att de två målrikaste matcherna i Elitseriens/SHL:s historia inträffade på våren 1978. Den 2 februari slutade Skellefteå-Djurgården 14–6 och en dryg månad senare, den 12 mars, vann Färjestad mot Djurgården med 12–9.

– Djurgården var inte så framstående under den här perioden. De hade åkt ur Elitserien 1976, visserligen gått upp direkt igen men det var ett ganska ihåligt lag, säger Harald Lückner som spelade rekordmatchen för sitt Färjestad.

– Om jag minns rätt skulle B-landslaget spela en turnering i Kanada där bara spelare från lag som missade slutspelet skulle delta. Det var redan klart att både vi och Djurgården skulle missa slutspelet så det var nog ett gäng spelare i båda lagen som redan packat väskorna, skrattar Lückner som själv blev uttagen till turneringen.

”Chicken Swedes” och Gordie Howe

Målrekordet gäller från säsongen 1975/76, det vill säga första säsongen då Sveriges högsta ishockeyserie kallades Elitserien och spelades med tio lag, varav fyra gick till slutspel. Den 9 mars 1978 förlorade Färjestad borta mot Skellefteå samtidigt som MoDo vann hemma mot Södertälje, vilket innebar att värmlänningarna, trots två matcher kvar att spela, inte längre kunde nå slutspel. Detsamma gällde för Djurgården som slutade åtta.

Från klubbarna i ingenmansland tog förbundskaptenen för Vikingarna, Sveriges B-landslag i ishockey, ut en trupp som åkte till Kanada för att möta WHA-lag.

– Vi mötte Birmingham Bulls, där publiken satt med metspön med kycklingar på krokarna och ropade ”Chicken Swedes”, Indianapolis Racers och New England Whalers med Gordie Howe i laget. Det var häftigt, minns Harald.

Trots att varken Färjestad eller Djurgården hade något mer än äran att spela för kom 2 122 personer till Karlstad ishall – och man kan väl lugnt säga att åskådarna fick valuta för pengarna. Totalt innehöll matchen alltså 21 mål, varav hela elva tillkom i den sista perioden som Färjestad vann med 6–5.

– Hockeyintresset var väldigt stort på den här tiden, men läktarkulturen var en helt annan då än vad den är idag. Vi hade nån hejarklacksklubb som kallades FBK 70, men det var ju inte i närheten av vad det är idag med en hel ståplatsläktare som sjunger.

Regnade tomater och skiftnycklar från läktaren

Inte heller fanns den rivalitet mellan Färjestad och Djurgården som idag kan förklara starka publiksiffror mellan dessa två lag.

– Nej, på 1970-talet var Färjestads stora rival Frölunda, menar Harald Lückner. Rivaliteten till Djurgården byggdes upp under 1980-talet, inte minst vid den kaotiska SM-finalen 1983 när det rådde lynchstämning. Michael Thelvén punktmarkerade Håkan Loob hela finalserien och publiken på Hovet kastade tomater och skiftnycklar på oss där vi satt i avbytarbåset, garvar Harald.

Färjestad må ha stått som segrare i den där betydelselösa matchen i mars 1978, men Harald Lückner är inte sämre än att han kan medge att rollerna också varit de omvända.

– Håkan Södergren påminner mig gärna om att Djurgården slog oss med 13–0 i Karlstad hösten 1987. Vi hade båda våra målvakter skadade och fick ställa en junior i kassen, det blev nästan pinsamt. Varje gång han tar upp den där matchen brukar jag fråga honom om han minns hur den säsongen slutade, men det verkar han ha förträngt, säger Harald som vann sitt tredje SM-guld våren 1988.

Även om både Färjestad och Djurgården visade prov på imponerande offensiv slagstyrka i rekordmatchen 1978 var det två lag som upplevde något av en mellanperiod. Färjestad kom visserligen från två raka SM-finaler, men därefter hade Karlstadsklubben några sämre år.

– Från finalen 1977 till 1981 när vi vann klubbens första SM-guld hade vi några tunga år där klubben gjorde en makeover, konstaterar Harald. Guldsäsongen var jag 24 år och lagkapten och vi hade över huvud taget ett väldigt ungt lag. Håkan Loob, Thomas Rundqvist, Thomas Steen och Tommy Samuelsson var alla 21 år.

Hade kunnat tatuera in ”FBK” på armen

Själv hade Harald Lückner kommit till klubben som 17-årig gymnasiegrabb från Mariestad, och sedan stannade han i Karlstad och Färjestad i 14 säsonger, på vilka han hann med 440 matcher och tre SM-guld.

– På den tiden bytte man inte klubb, det fanns ingen anledning. Alla vi som spelade i Färjestad på den tiden hade kunnat tatuera in ”FBK” på armen, det var det som gällde. Så var det i alla lag, menar Harald.

– Samtidigt var det en väl uttänkt strategi från Kjell Glennert, Färjestads dåvarande ordförande och den som låg bakom många av värvningarna. Han var långt före sin tid och åkte ut på landsbygden och scoutade lovande killar. Sen fick man 500 kronor per månad att leva för och hjälp med insats till ett hus, så alla vi som kom utifrån köpte hus i Karlstad när vi var 20–21 år, då var man rotad där.

Men det var inte Kjell Glennert som låg bakom precis alla Färjestadsvärvningar. En var den då 20-årige Harald Lückner ansvarig för.

– Tommy Samuelsson är tre år yngre än mig och växte också upp i Mariestad. Han var en stor talang och var tidigt med i vårt lag. Vi umgicks en hel del privat och när jag hade flyttat till Färjestad följde han med min pappa till Karlstad för att kolla på matcher. Till slut sa jag till Glennert och Conny Evensson att de var tvungna att kolla på honom och när de bestämde sig för att värva honom fick han bo i min lägenhet första halvåret i Karlstad, berättar Harald.

”För mig är han den störste ledaren vi haft”

Både Lückner och Samuelsson, liksom Per Bäckman, Bengt-Åke Gustafsson och Gunnar Johansson – som alla var med i Färjestadslaget 1978 – har sedermera haft framgångsrika tränarkarriärer. Frågar du Harald Lückner stavas anledningen Conny Evensson – han som stod i båset vid 12–9-segern mot Djurgården.

– För mig är Conny Evensson den störste ledaren vi haft inom svensk ishockey. Han fick alla att känna sig delaktiga och engagerade. Jag minns hur han kunde ringa mig på jobbet och fråga om nån detalj i spelet, då växte jag ju två decimeter som kände att jag fick vara med och påverka. I efterhand har jag förstått att han gjorde så med fler spelare.

Conny Evensson och Harald Lückner var båda två kvar i Färjestad när klubben alltså tog sitt första SM-guld på våren 1981.

– Vi kom trea i grundserien och mötte seriesegrande Skellefteå i semin. De var skyhöga favoriter. På den tiden spelades semifinalerna i bäst av tre, där båda lagen hade varsin hemmamatch och så en match på neutral plan. De vann första matchen i Skellefteå, vi vann andra i Karlstad och så skulle den avgörande matchen spelas i Scandinavium. Skellefteås tränare John Slettvoll var vansinnig, han tyckte inte att det var neutral plan när vi hade så mycket närmare. De la nog alldeles för mycket fokus på det, för vi vann matchen enkelt med 6–1.

Finalen mot AIK vann Färjestad av bara farten, och i den avgörande matchen gjorde Harald Lückner två mål.

– Att stå där med klubbens första SM-guld… det var enormt, minns Harald. Vi var i princip ett kompisgäng som bodde på samma gata och umgicks jämt. Att få uppleva det tillsammans var grymt stort.

På Uppsala universitet står i gyllene bokstäver: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större.” Som en hockeyparafras på det mottot kanske kan sägas: ”Vinna stort är stort, men vinna guld är större.”