JAG HÅLLER PÅ FRÖLUNDA – JULIA BJERS

”mestadels hockey”, står det i Julia Bjers Twitterprofil. Det beskriver tvivelsutan innehållet i hennes Twitterflöde, men är minst lika träffande för hennes liv. Hon jobbar visserligen med biokemi, men har frilansat som skribent för CHL och mycket av hennes fritid kretsar kring ishockey.

– När jag var singel var det extremt, jag tror att jag såg 60 av 64 matcher Frölunda spelade säsongen 2013/14. Jag tackade nej till sociala aktiviteter på helgerna för att titta på hockey och hängde på Twitter och diskuterade hockey mellan matcherna, berättar Julia när vi ses på ett fik i Linköping där hon bor sedan 2013.

– Sedan jag blev sambo går lite mindre tid åt till hockey, även om jag ser lika många matcher fortfarande.

Satt upp regler för matchkvällarna

Sambon Niklas är en lika stor hockeynörd som Julia, även om han håller på Malmö. När två stora hockeysupportrar – till olika lag – bor ihop måste man hitta kreativa lösningar, vilket Julia och Niklas har gjort.

– Vi har satt upp interna regler för matchkvällar. Nummer ett är att om antingen Frölunda eller Malmö är huvudmatch på C More ser vi alltid den. Då har vi oftast det andra lagets match på datorn fast utan ljud, och så kan vi slå på den när det blir paus i huvudmatchen.

– Om inget av lagen är med i huvudmatchen har vi en ranking över de roligaste lagen utöver Frölunda och Malmö och då får den styra vilken match vi ser. Och i värsta fall har vi en tv inne i sovrummet som vi kanske får utnyttja om båda lagen spelar slutspelsmatcher samtidigt.

Julia skrattar själv åt upplägget, men faktum är att hockey och relationer löper som en råd tråd i hennes liv. Det var så allt började.

– Min pappa har alltid tittat mycket på hockey och hejade på Frölunda. När jag var tillräckligt gammal satte jag mig där i soffan bredvid honom och började fråga saker. Det första han lärde mig var att när han med svartvitrandig tröja med orange armbindel sträcker upp armen i luften är det utvisning.

Skrek som om det blivit fred på jorden

– När jag var nio år vann Frölunda sitt andra SM-guld, det första sedan 1965, och då minns jag så väl hur pappa bara ställde sig upp och skrek rakt ut. Min syster sa att det lät som om pappa skrek som om det blivit fred på jorden.

Det här var 2003, och pappa Peter fick jubla för ett nytt SM-guld 2005, men för Julias del är de två SM-gulden inte speciellt starka minnen.

– Nej, jag hade väl en sån där trotsperiod där jag höll på Färjestad bara för att reta pappa, säger hon och skrattar. Det var nog lite jobbigt för pappa de åren, för även om Frölunda vann 2003 och 2005 vann Färjestad vann SM-guld 2002 och 2006.

När Julia väl ”tog sitt förnuft till fånga”, som hon själv uttrycker det, var det trots allt Frölunda som blev hennes lag. Det beslutet landade hon i några år innan Växjö Lakers gjorde sin klättring genom seriesystemet och plötsligt blev ett lag att räkna med.

– I Alvesta höll folk på alla möjliga lag, det var lite alla mot alla, berättar Julia. Sen när Växjö gick upp gick många över till att hålla på dem, men jag vägrade bli en av deras fejksupportrar utan höll fast vid Frölunda. Det var lite jobbigt ett tag för det kändes som att det helt plötsligt blev jag mot alla.

Ville inte till Göteborg – rädd att hockeyintresset skulle ta över livet

Från småländska Alvesta är det drygt 20 mil till Göteborg. Man kan tänka sig att en stor Frölundasupporter i Alvesta skulle blicka västerut när det började bli dags att flytta hemifrån, men inte Julia.

– Jag bestämde mig tidigt för att inte flytta till Göteborg, för då visste jag att hockeyn och Frölunda skulle ta över allt. Samtidigt ville jag ha möjlighet att se Frölunda spela, så jag tittade på städer med SHL-lag och de utbildningar jag var intresserad av, och då fanns i princip bara Linköping som alternativ.

– Jag hade faktiskt aldrig varit i stan när jag flyttade hit 2013. Nio år senare bor hon ändå kvar, och har gått från universitetet ut i arbetslivet, skaffat sambo och ett socialt nätverk. Men kanske har dörren till Göteborg ändå öppnats på glänt?

– Jag känner mig inte redo att lämna Linköping än, men jag och min sambo har pratat om att flytta till Göteborg. Han kommer från Skåne men vill inte tillbaka dit, och faktum är att om vi flyttar till Göteborg har han föreslagit att vi ska skaffa säsongsbiljetter i Scandinavium.

Med tanke på att Linköping ligger öster om Alvesta är det enkelt att räkna ut att Julia flyttat längre från sitt kära Frölunda. Men det har inte hindrat henne från att se ett antal matcher per säsong på plats i Scandinavium.

– Antingen med familjen eller med kompisar jag lärt känna via Twitter. Vi är tre, fyra Twitterkompisar som brukar ses och stå i klacken. Efter matchen händer det påfallande ofta att vi hamnar på ”Andra Lång”.

”Säg bara att ni är mina kusiner från Kanada”

En kväll som inte slutade på Andra Långgatan var å andra sidan kvällen den 3 maj 2019. Kvällen innan hade Frölunda spelat hem SM-guldet på Globen och Julia hade kastat sig på en buss till Göteborg för att delta i firandet på Götaplatsen.

– Jag och en kompis hörde att Frölunda hade sin guldfest på ett ställe på Avenyn så vi gick dit. Guldfesten var på övervåningen och det var en massa vakter och väldigt noga att ingen utifrån fick komma in, men så stötte vi på Jonathan Sigalet. ”Häng med upp”, sa han. ”Säg bara att ni är mina kusiner från Kanada”. När vi väl kommit in tog han med oss till SM-bucklan och så tog vi lite bilder.

– Sen letade vi så klart upp Joel och tog selfies och sprang runt där en stund. När jag sprang på Tex Williamsson berättade jag att jag också kommer från Alvesta och då började han fråga om min familj också var intresserad av ishockey. Det slutade med att han ringde upp min bror, typ runt midnatt, och snackade en stund. Jag tror att det var ett förvirrande samtal för min bror, haha.

Fem frågor till Julia Bjers

Vad har ditt supporterskap för Frölunda gett dig i livet?

– Först och främst en närmare relation med min pappa. Vi pratar flera gånger i veckan, ofta om hockey. Det är nog det som betyder mest för mig. Sen har jag träffat många underbara människor genom hockeyn, inte minst min sambo. Vi lärde känna varandra och blev kompisar för att vi snackade hockey, sen gick det över i en relation. Nu har vi sagt att vi ska hänga upp en Frölunda-tröja över min del av sängen och en Malmö-tröja över hans del av sängen.

Vem är din favoritspelare i Frölunda och varför?

– En av de första jag fastnade för var Jonas Johnsson, men jag har också haft en kärlek för Tomi Kallio. Det var ju inte så kul när han gick till Växjö…

– Fredrik Pettersson var också en favorit. Jag minns VM 2012 och straffläggningen mot Kanada i semin. Plötsligt ser jag hur ”Flugan” åker ut på isen och jag tänker bara ”nej, nej, nej”, sen ser jag hur han åker fram och laddar för slagskott och tänker verkligen ”NEJ, NEJ, NEJ”, men så sätter han den och då skriker jag bara rakt ut.

Vad är din relation till Roger Rönnberg?

– Älskar man Frölunda måste man älska Roger Rönnberg. Han har gett oss två SM-guld, det är ingen annan tränare som lyckats med det. Nu när det gått lite trögt är det många som börjat skrika om att vi behöver byta tränare, för mig är vi inte där än.

Vad tycker du om Frölundas nya logga?

– Jag tillhör de som tyckte att Frölunda skulle byta logga, trots att jag själv har indianen tatuerad på kroppen, haha. Bara för att vi byter ut den betyder det inte att den slutar betyda nåt, den kommer alltid vara en del av vår historia.

– När Frölunda presenterade det första förslaget var jag fly förbannad, vi var många som kände att klubben inte lyssnade på oss fans. Sen tog de sitt förnuft till fånga, vi fick igenom vår röst och jag tycker att den nya loggan är skitsnygg. Den är dessutom tidlös så jag tror att den kommer hålla länge. Jag funderar på att tatuera in den också, eller i alla fall VF.

Vilken är den tyngsta hockeyupplevelsen du varit med om?

– Jag är alltid ett vrak under slutspelen. Värst var nog 2014 när Frölunda mötte Linköping. Jag bodde här i Linköping och satt på match två helt själv i Cloetta Center (nuvarande Saab Arena). Matchen gick till övertid och jag satt där och bara skakade, jag kunde inte fokusera. I andra övertidsperioden avgjorde LHC, hela arenan ställde sig upp och själv mådde jag piss. Den känslan var bisarr. Det slutade dessutom med att Frölunda åkte ut i game seven.

– Jag har faktiskt medvetet försökt hålla mig ifrån att se slutspelsmatcher på plats för att jag blir för nervös. Jag får en fysisk reaktion, det är en ren självbevarelsedrift. Så nästan alla slutspelsmatcher följer jag via tv.