Jag håller på HV71: Mike O’Leary

Hur blir en lastbilschaufför uppvuxen i Australien stor supporter till HV71? Tja, herrens vägar äro outgrundliga, som Mike O’Leary möjligen hade uttryckt det själv. Tron har nämligen en central roll i den här historien.

– Via mitt kyrkliga engagemang reste jag till Sverige 2015 och besökte sex städer under två veckors tid, berättar Mike. Jönköping var en av städerna jag besökte. Jag pratade med präster och vandrade runt i stan. Jag hade vid den tidpunkten aldrig sett en ishockeyrink och fick för mig att det skulle vara roligt att kika in i Kinnarps Arena (som sedan 2020 heter Husqvarna Garden). Det här var efter säsongen så det var rätt tomt runt arenan och jag var lite fräck och kikade in och kunde precis se isen.

Mike O’Leary är född i Storbritannien, men växte upp i Australien. När han var 13 år flyttade familjen tillbaka till Storbritannien och sedan 2000 bor han i Wolverhampton. Till yrket är han långtradarchaffis och spenderar många timmar ute på vägarna. Efter resan till Sverige 2015 började ett nytt intresse ta plats i hans liv: ishockey.

– Jag upptäckte att ett spelbolag strömmade SHL-matcher okommenterat så jag började kolla på HV71:s matcher och blev fast. Om jag är ute med lastbilen ser jag till att parkera i god tid innan matchen på ett ställe med bra wifi och gör i ordning en kopp te. Är jag hemma sätter jag på matchen på en av mina datorskärmar, tar på mig min HV71-tröja och säger åt frun att inte störa, säger Mike med ett skratt.

”Blir fortfarande nervös när Brynäs gör 1-0”

Det blev knappast sämre av att HV71 gick och vann SM-guld 2017 efter en gastkramande förlängningsseger mot Brynäs i SM-finalen.

– Ja, Simon Önerud är fortfarande min favoritspelare efter guldmålet, hävdar Mike.

– Den sjätte matchen ligger uppe på Youtube så jag brukar kolla på den då och då, och blir fortfarande nervös när Brynäs gör 1-0. Faktum är att trots att jag sett matchen så många gånger kommer jag aldrig riktigt ihåg när Öneruds mål kommer, men det är lika underbart att se varje gång.

Besöket i Sverige och Jönköping blev katalysator för ett brinnande hockeyintresse som spiller över även på de lokala lagen Telford Tigers, där Mike och hans hustru har säsongsbiljetter, och Shropshire Huskies.

– Det brukar vara knappt tusen åskådare på Tigers matcher och passionen är densamma som i SHL. Det var en kul grej i en match nyligen då jag och min fru stod precis vid plexit efter en match mot Peterborough Phantoms, berättar Mike.

– Jag stod där i min HV71-tröja och plötsligt glider en kille i deras lag förbi på isen och bara pekar på min tröja och skrattar. Det visade sig vara Ivan Nordström som kommer från Linköping och han blev så klart förvånad över att se nån med en HV71-tröja i Storbritannien. Han trodde nog knappt sina ögon, skrattar Mike.

Nedflyttningen kom som en chock

Mike berättar att han ganska omgående började läsa på om HV71:s historia, och förstod att klubben på kort tid blivit ett storlag i svensk ishockey. Mot den bakgrunden blev klubbens fall också tungt när man åkte ur SHL 2021.

– Det var en stor chock även för mig eftersom HV71 är en stor klubb som vunnit mycket. Det kom inte heller många röster inifrån föreningen om vad som gått snett, men jag är i alla fall glad att vi tog steget upp direkt.

Matcherna i Hockeyallsvenskan strömmades inte, så under den säsongen var Mike utlämnad åt en resultatapp för att följa HV71, och man kan tänka sig att pulsen var hyfsat hög under slutspelet och inte minst finalen mot Björklöven.

– Jo, i övertiden i match sex plingade det till i fickan och då var det ganska nervöst att plocka fram telefonen och kolla vilket lag som avgjort…, konstaterar Mike.

Den omedelbara uppflyttningen till trots har det varit fortsatt tuffa tider för Mike och hans HV71-vänner.

– Ja, det har varit tuffa år för klubben, för staden och för supportrarna. Det cirkulerar många rykten om vad som gått fel, om problemen sitter i ägarskapet, styrelsen eller ledningen. Ärligt talat tror jag det är en kombination, säger Mike och suckar.  

– Förra säsongen var jobbig och vi kom undan nedflyttningskval de sista tre matcherna. Inför den här säsongen trodde många att det skulle bli annorlunda men nu är vi där igen. Tränarbytet i november fick stopp på den akuta blödningen, men det behövs mer, vi behöver värva spelare. Fast vad vet jag, jag är bara en enkel supporter.

Mikes ”mad dash”

Enkel och enkel. Få supportrar kan nog överträffa Mikes engagemang, åtminstone inte när det kommer till att få tag på en tröja från sitt favoritlag. Det var nämligen grundorsaken till det Mike kallar sin ”mad dash”, en galen snabbresa till Jönköping tur och retur där matchen HV71-Malmö i Husqvarna Garden 21 oktober var höjdpunkten.

– Det började sex veckor innan själva resan, när jag satt i min Huskieströja med namn och nummer på en Tigersmatch och sa till min fru att jag ville ha även en Tigerströja och en HV71-tröja med namn och nummer. Jag försökte beställa en HV71-tröja online men de kunde inte skicka den utomlands och jag kände ingen i Sverige tillräckligt väl för att be dem köpa en tröja och skicka till mig, berättar Mike.

– Så jag sa till min fru att jag ville göra en ”mad dash”, och frågade om det var okej. Hon blev nästan mer entusiastisk än jag, så jag satte mig en helg och började planera allt praktiskt runt resan.

Reserutten blev tåg in till Birmingham för vidare flyg till Shiphol och anslutande flyg vidare till Göteborg. Där blev det övernattning några timmar innan morgontåget tog Mike O’Leary vidare till Jönköping.

– Via sociala medier hade jag fått kontakt med en man som bad mig höra av mig när jag kom till Jönköping så skulle han bjuda mig på frukost. När jag kom dit mötte han mig på stationen och så gick vi till ett hotell på andra sidan gatan. ”Tyvärr kan jag inte stanna och äta frukost med dig”, sa han, och gick till jobbet. Men det var väldigt hyggligt av honom att bjuda på frukost, konstaterar Mike.

”Jag var som ett barn på julafton”

Efter att ha hoppat på fel buss och åkt en mil ut på den svenska landsbygden lyckades Mike ta sig tillbaka in mot Jönköping och hittade till slut fram till Intersport, där de förberett hans HV71-tröja med skräddarsytt tryck. Den åkte på direkt.

– Jag var som ett barn på julafton! garvar Mike. När jag gick på trottoaren på väg till arenan hör jag hur en stor lastbil tutar och chauffören sträcker ut armen och ropar ”HV!”, det var ett fint ögonblick.

Om Mike O’Leary hade tvivlat på huruvida han var en del av HV71-gemenskapen blev chaufförskollegans hälsning ett första tecken på motsatsen. Nästa sopade undan alla tvivel.   

– Supporterföreningen North Banks hade bjudit in mig till stället där de laddar upp för matcherna och när jag kom in dit fick jag ett otroligt välkomnande. Att svenskar skulle vara reserverade kom på skam, jag har aldrig fått så många kramar och folk som kommer upp spontant för att prata, säger Mike.

– Tyvärr blev matchen ett rejält antiklimax, suckar han. HV71 förlorade med 8-0, värsta hemmaförlusten sedan 2001. Jag fick ändå vara med både på HVTV och i TV4 och det var en häftig känsla.

Tidigt på morgonen tog tåget Mike från Jönköping till Göteborg och samma rutt tillbaka hem till Wolverhampton där han landade 44 galna timmar, en HV71-tröja och en svårslagen upplevelse senare.

Planerar resa för att se HV71 – och Gävlebocken

Nu är givetvis drömmen för Mike att göra om resan, men den här gången tillsammans med frun. Och även om inget är spikat finns lite lösa planer för hur det skulle kunna bli.

– Vi har tittat på att göra en ny resa till Sverige i december nästa år, men då över en vecka. Vi hoppas att Brynäs går upp i SHL, och att HV71 möter Brynäs borta runt jul så kan vi besöka Gävle och se Gävlebocken, men det är ju mycket som ska till för att det ska bli så, medger Mike.

Om det nu skulle ske lär han och hustrun åtminstone komma mer förberedda. De pluggar nämligen svenska, även om det – enligt Mike själv – går sådär.

– Jag pratar lite svenska, säger han först på oklanderlig svenska, men tillägger:

– Jag förstår en del i text, men när folk pratar går det för fort. Vi övar med Duolingo-appen och redan när jag var över i oktober försökte jag prata lite på svenska i affärer. Men jag är tacksam för att North Banks inte tvingade mig prata svenska, då hade jag gjort bort mig fullständigt, haha!