"Tränaren har blivit en kapten på ett fartyg"

Jag har varit tränare i Elitserien och SHL mellan 2005 och 2025, totalt tjugo år, även om jag var borta några år då jag arbetade med landslagen. 

Under de 20 åren i SHL har det hänt enormt mycket. 

Det tydligaste exemplet är den tekniska utvecklingen. 

Mitt första uppdrag i Elitserien var som assisterande tränare till Slavomir Lener i Luleå. Vi var faktiskt ett av de första lagen som jobbade med videotaggning på ett mer metodiskt sätt, men det var en resa dit.

I början satt vi och tittade på matcherna på en videobandspelare. Jag hade två VHS-spelare, jag spelade upp matchen på den ena, och spela in det viktiga med den andra. För en ambitiös coach kunde det ta en halv natt att spela in sekvenser. Man var klar där på morgontimmarna.

Hade man tur så blev det tre, fyra minuter video, hade man ännu mer tur så ville huvudtränaren använda videon. 

Idag så taggas allt i matcherna automatiskt. Till och med träningarna filmas och sekvenser taggas. Jag kan använda min klocka för att sätta markeringar i träningen, som jag kan titta på i efterhand. Dessutom är allt kopplat mot AI-tjänster som gör mätningar. 

Förr var det lättare att fuska, idag kommer ingen undan med något man gör. 

En negativ aspekt av all data och video vi har i dag är att hockeyn blir likriktad. Gör någon något bra är så är det enkelt för andra lag att ta efter och kopiera. Vi hade mått bättre av fler olika filosofier, inse att det finns flera olika vägar till Rom. Jag kan sakna ibland att något lag sticker ut visionärt, med en torpedhockey eller liknande. Något annorlunda mot vad andra gör. Det hade varit utvecklande. 

Förr var det inte lika lätt att kopiera. Hade man tur kunde man komma över något VHS-band eller en DVD-skiva på motståndarnas matcher, mer fanns inte. 

Men även om tekniken rusar fram, jag tror att vi bara har sett början, så är känslan för ishockey lika viktig nu som den var förr. Vi bombarderas av siffror, men det är ett heltidsjobb att analysera dem och en konst att hitta relevanta saker. Någonstans måste också en subjektiv känsla blandas in. Jag har coachat i över 35 år, jag har ett självförtroende i det jag håller på med, den kunskapen ska inte förringas. Tekniken är viktig, men man måste också lyssna på sin känsla. Det är ändå människor vi arbetar med. 

På tal om människor, antalet personer som jobbar kring ett lag har ökat explosionsartat. 

När jag kom in så var vi en huvudtränare och en assisterande tränare, och det brukade finnas en materialförvaltare och kanske en massör.

När jag slutade i Frölunda var vi mellan femton och arton ledare med olika funktioner. Alla dessa personer har specialistkunskaper. 

Förra generationen tränare som utvecklat svensk hockey var breda i sin kunskap gällande fysik, teknik, taktik och mentalt. De hade alla områden. En huvudtränare i dag är mer av en arbetsledare som omgärdas av specialister i många olika områden. Man är mer en kapten på ett fartyg. Man behöver inte kunna allt eller göra allt, men man behöver styra riktningen. Det är en stor skillnad. Förra generationens tränare gjorde allt, de drev till och med barmarksträning. I dag finns ett helt team som planerar, utför och mäter den fysiska träningen. 

Jag har jobbat med väldigt många spelare genom åren. 

Det jag tycker sticker ut positivt i dag är gruppklimatet. Värderingarna har utvecklats, dagens spelare är fantastiska förebilder – som spelare, som människor, som familjefäder. 

Där är ishockeyn på rätt väg. 

Framtiden då?

Jag tror det kommer hända väldigt mycket för oss tränare. Den tekniska utvecklingen som vi sett har gått snabbt, men när jag läser och ser mer om AI så tror jag det kommer att skena ytterligare. Det går ruskigt fort. Men jag tror inte att det står i robot i båset i framtiden – vi är i behov av människor. 

Hockey är inte bara data och siffror, det är erfarenhet och känsla också – och det får vi inte glömma bort.