SHL-REKORDET: "FÖR MIG HANDLAR DET BARA OM ATT VINNA"

Att Peter Nordström skulle få en så framstående karriär var knappast självskrivet. Han växte upp i Munkfors och var förvisso en talang i unga år, men någon tidig elitsatsning var det inte tal om.

– Jag spelade både fotboll och hockey tills jag var 20 år, och höll mest på för att det var kul, minns Peter Nordström.

– Jag fick spela division 5-fotboll i IFK Munkfors redan i nian, och var uppe tidigt i hockeyn med. Jag var lång och smal tidigt, konstaterar han med ett skratt.

”Rädd för en stor stad som Karlstad”

Favoritlaget på den tiden var Leksand, där han också varit på hockeyskola om somrarna. Därför var det inte så konstigt att det var just Leksand han hamnade i, när det ändå var dags att satsa mer elitinriktat på ishockeyn.

– Leksand hade visat intresse för mig sedan jag var 16 år, och det var en liten klubb i en by med ungefär samma folkmängd som Munkfors så det passade mig bra. Jag var väl lite rädd för en stor stad som Karlstad som liten, säger Nordström och skrattar till igen.

– Det var perfekta förutsättningar i Leksand men laget var lite för bra, de hade landslagsspelare på varenda position. Jag kände ändå att jag ville vara kvar i seniorhockeyn och Munkfors hade gått upp till division 1 det år jag skrev på för Leksand, så jag flyttade hem igen och spelade klart säsongen där.

Det gick så pass bra i moderklubben att Färjestad hörde av sig och ville värva Nordström till nästkommande säsong. Han fick helt enkelt överkomma rädslan för stora staden Karlstad.

– Färjestad hade ett yngre lag på den tiden och låg inte i toppen som Leksand, så jag kände att jag skulle ha chansen att ta en plats, konstaterar Nordström apropå valet att skriva på för Färjestad.

Stod på förlorande sidan i maratonmatch

Succén lät inte vänta på sig. Redan under sin andra säsong i Färjestad (1996/97) fick han spela sin första SM-final. Kanske mest minnesvärt från det slutspelet var maratonmatchen, den än i dag längsta matchen i ett SM-slutspel, mot Leksand i kvartsfinalen.

– Jag minns att min uppväxtkompis från Munkfors, Andreas Karlsson, avgjorde den matchen. Annars minns jag ingenting, säger Nordström.

Trots att Färjestad förlorade matchen efter drygt 119 minuters spel vann de matchserien och gick så småningom hela vägen till final, där de ställdes mot Luleå. Även om norrbottningarna var lite av favoriter i den serien var det Färjestad som kunde spela hem SM-guldet på hemmaplan i match fyra (SM-finalen spelades på den tiden i bäst av fem).

– Första guldet är på nåt sätt också det roligaste, säger Nordström. Man var så ung, kände sån energi och glädje. Det var liksom inget som kunde stoppa oss, även om vi inte var lika skickliga som motståndarna. Vi spelade för att vinna med grym offervilja. Redan då var Jörgen Jönsson så smart och duktig, och så slog Magnus Arvedson igenom. Vi hade tre femmor som producerade lika mycket.

Bildbyrån

Peter Nordström i en match mot Djurgården några månader innan sin första SM-final i karriären.

Tidigt embryo till Jönssonligan

Tidigt parades Peter Nordström och Jörgen Jönsson ihop, men det skulle dröja till säsongen därefter innan den tredje länken, Pelle Prestberg – även han från Munkfors – gjorde Jönsson-ligan komplett (och ytterligare ett gäng år innan kedjan blev ”Jönssonligan” med hela Hockeysverige).

– Jag började spela med Jörgen direkt när jag kom till Färjestad, men var inte tillräckligt bra för att få spela i förstafemman som han gjorde. Sen när Pelle kom in blev det mer permanent, minns Nordström.

– Att vi tre fungerade så bra ihop tror jag hade att göra med kravbilden vi hade på oss själva och varandra. Sen kompletterade vi varandra bra. Pelle kom in och ville skjuta, det passade mig och Jörgen bra. Sen ska man inte glömma backarna i vår femma. Ju bättre vi blev desto lättare blev det att handplocka backar efter den typ vi ville ha. Vi ville att den ena skulle vara en rightback vilket oftast var Thomas Rhodin, och att den andra skulle kunna trycka iväg långa, utmanande passningar till oss i mittzonen som gjorde att vi kunde komma med fart in i anfallszonen.

– Det var ju en utmaning i det, för om passningen inte satt kunde man bli ”dödad” av en tackling. Vi ville utsätta oss för den risken och spela med mod. Det fanns ingen bekvämlighet, menar Nordström.

”Många bilder som sitter kvar på näthinnan”

Efter att ha fått smaka på segerns sötma 1997 ställdes Prestberg, Jönsson, Nordström och kompani i Färjestad inför en ny, stor finalserie året efter. På andra sidan rödlinjen stod Djurgården, och avgörandet skulle komma att bli ett av svensk ishockeys mest episka, där Greger Artursson dundrade in ett slagskott mellan benen på Tommy Söderström i sudden death i den femte och avgörande matchen.

– Att få spela inför ett fullsatt Globen med den stämningen, och så avgöra i sudden death… det är ett stort ögonblick, kanske det sjukaste jag varit med om i hockeysammanhang. Det är många bilder från den matchen som sitter kvar på näthinnan, säger Nordström nostalgiskt.

Efter att ha vunnit guld i huvudstaden hade en och annan kanske tänkt tanken att gå ut och fira på Stureplan, men inte spelarna i Färjestad.

– Nej, alla guld har vi firat på samma sätt. Det har varit ett tredagarsfirande där vi släppt loss första dagen, inlett andra dagen med en samling, tagit en bussresa till torget och mött fansen för att sedan åka upp högst upp i ”kaffeskrapan”, Löfbergs Lilas kontor i Karlstad, och minglat med sponsorer och familjer. Sedan har vi avslutat med en dag tillsammans bara vi i laget. Samma sak alla fem guld, berättar Nordström.

”Vi lata personer fick helt enkelt hänga på”

SM-guldet 1998 blev något av ett genombrott för Peter Nordström, som blev uttagen till VM-spel (där det också blev guld) och fick ett NHL-kontrakt.

– Jag tänker väl inte på det som ett genombrott för mig personligen, även om man väl kan se det så, resonerar Nordström. För mig handlar det bara om att vinna, hur delaktig man själv är spelar ingen roll. Jag hade lite tur, blev lite bättre och så visade det sig stämma att ju mer man tränar desto bättre blir man.

– Att vi vann gulden 1997 och 1998 var nog mycket för att vi tränade mer än alla andra. Vi tränade två gånger per dag både under försäsongen och säsongen och var lediga på helgen. Det gav oss minst tio pass i veckan hela året. Vi hade inte heller några fyra veckors semester på sommaren utan nöjde oss med två. Det var de ledande spelarna, med Claes Eriksson i spetsen, som satte den kulturen. Vi lata personer fick helt enkelt hänga på, skrockar Nordström vidare.

Bildbyrån

Peter Nordström har vunnit VM-guld med Tre Kronor (1998).

– När jag kom över till Nordamerika kände jag ganska snart att jag inte var tillräckligt bra, jag åkte över för tidigt helt enkelt. Dessutom hade vi fått barn på sommaren vilket gjort att jag tränat lite mindre och hade inte riktigt rätt förutsättningar. För mig var det viktigast att spela mycket för att utvecklas, så jag tog ett steg bakåt för att sedan kunna ta två framåt.

Peter Nordström vände hem till Karlstad och Färjestad efter mindre än en säsong i Boston Bruins och farmarlaget Providence. Det tog ett par år, men sen kan man helt klart argumentera för att det steget tillbaka verkligen ledde till (minst) två framåt. Mellan åren 2001 och 2006 gick Färjestad – med Peter Nordström i spetsen – till sex raka SM-finaler.

– Vi hade ett gäng som ville träna, det har varit grejen hela tiden. Utlänningarna som kom in var också såna personer. Bengt-Åke Gustafsson kom in som tränare efter några år i Schweiz och plockade in schweizare och österrikare med rätt karaktär som passade bra in i den gruppen, konstaterar Nordström.

Bästa säsongen i karriären

Kronan på verket under dessa år var sannolikt säsongen 2001/02. Löfbergs Lila Arena (numer Löfbergs Arena) var nybyggd och Färjestad krossade allt motstånd. I grundserien slog man nytt poängrekord (118 poäng) och gick obesegrade genom slutspelet.

– Ja, det var absolut den bästa säsongen i min karriär, nickar Nordström. Vi hade många i laget som ville ta en plats i Tre Kronor och tävlade väldigt hårt. Den nya arenan gav ett jäkla publiktryck. Det gick liksom inte att förlora med 8 000 på läktaren. Dessutom var vi många som var uppväxta i närheten och kände så många runtomkring laget. Det blev ännu jobbigare att förlora och se alla som hejar på en och vill att det ska gå bra för Färjestad. Det kändes inte som om vi spelade bara för varandra, utan för hela Värmland.

Bildbyrån

Löfbergs Lila Arena blev ett lyft och gjorde säsongen 2001/02 till en oförglömlig säsong i Karlstad.

– För mig har den pressen aldrig varit något negativt, det har bara varit en sporre att tävla och vinna. Jag har aldrig varit nervös för en match. Enda gången jag varit nervös är när jag suttit i båset och sett att någon ute på isen hamnat i fel position, men aldrig när jag själv varit på isen, menar Nordström.

Trots sex raka SM-finaler i början av 2000-talet blev det ”bara” två SM-guld, något som grämer Peter Nordström än idag.

– Förlusten mot HV71 2004 svider. Vi kunde avgöra på hemmaplan i match sex. Matchen spelades på långfredagen och jag minns att jag hade haft diskbråck hela säsongen och inte kunnat träna och spela så mycket. Då, i finalen, hade jag så ont att jag knappt kunde röra mig. Ändå skulle vi bara vinna den matchen, men Stefan Liv var omutlig. Jag tror inte vi hade blivit nollade hemma i Karlstad på sju–åtta år, men förlorade den matchen med 1–0 efter att Fredrik Olausson avgjort. I match sju i Jönköping var vi chanslösa.

– Men att det guldet rann oss ur händerna i match sex är så jäkla irriterande. Det skulle varit sex SM-guld, säger Nordström med en suck.

En skadefylld karriär tog ut sin rätt

Det är inte bara diskbråck som plågat Peter Nordström under karriären. Han har haft sin beskärda del av skador. Det som skulle bli hans sista år i Färjestad – som dessutom slutade med hans femte och sista SM-guld, led han av den ovanliga åkomman Sportsman’s hernia som ger diffusa smärtor i mage och ljumske. Trots det gjorde han sin kanske bästa säsong i karriären.

– Ja, 34 år gammal peakade jag. De stunder jag var hel och fräsch den säsongen var jag bra. Jag var nog lite av en late bloomer, som blev bättre med åren. Jag kände att hjärnan hela tiden utvecklades, att jag fick bättre spelsinne.

– Jag var inställd på att spela tills jag var 40. Jag skulle vinna fler SM-guld, det var inte snack om något annat, hävdar Nordström.

Bildbyrån

De två parhästarna avslutade sin nionde SM-final med att vinna sitt femte SM-guld ihop.

Men så blev inte fallet. Det slutade med nio SM-finaler, fem SM-guld och en avslutande säsong i Hockeyallsvenskan med Leksand – där elitkarriären en gång började. Peter Nordström spenderade annars i princip hela sin karriär i Färjestad.

– Vi fick alltid förutsättningarna att prestera på elitnivå, det var väldigt professionellt, förklarar Nordström. För mig var inte pengarna viktigast, jag hade kunnat få dubbla pengarna på annat håll i tio års tid. För mig har det bara handlat om att bli så bra som möjligt, spela i landslaget och vinna med lagkompisarna.

Oväntade karriärvalet

Idag är Peter Nordström, kanske lite oväntat, tränare för Karlstad IBF, som för några veckor sedan tog klivet upp till innebandyns högstaliga, SSL.

– När äldste grabben började komma upp i Färjestad sa jag nej till alla uppdrag där, och engagerade mig i Forshaga. Samtidigt vill jag vara närvarande med barnen och kan inte bara åka iväg hur som helst. Jag gjorde en säsong i AIK men det funkade inte att vara så långt hemifrån.

– Sen dök det upp en möjlighet i Karlstad IBF där jag fick ingå i en ledarstab med två personer jag jobbat länge tillsammans med i hockeyn och som jag vet delar min syn på ledarskap. Vi kör exakt samma upplägg på bänken som vi gjort i hockeyn.

Men den som tror att Peter Nordström peppar upp sina innebandyadepter med anekdoter från sina nio SM-finaler på hockeyplanen tar miste.

– Nej, nej, kommer du hem till mig hittar du inte en hockeypryl, det syns inte ens att jag spelat hockey. Det innebär inte att jag inte är stolt över det jag gjort, men jag lever i nuet och ser inte tillbaka så mycket.

Innebandysäsongen är precis avslutad, men hockeysäsongen håller på någon vecka till. Peter Nordströms gamla parhäst Jörgen Jönsson har lett Växjö fram till final, vilket också innebär att Martin Lundberg nu tangerar Jönssons och Nordströms rekord i flest antal spelade SM-finaler.

– Jaha, det hade jag ingen koll på, säger Nordström uppriktigt.

– Jag älskar hockey och har så klart koll på resultaten i SHL, men jag följer det inte så nära. Växjö är nog ett av lagen jag sett minst, även om jag så klart unnar Jörgen framgång. Men det gäller seriösa, duktiga personer överlag, som en sån som Joel Lundqvist eller Lindström och Möller i Skellefteå, avslutar Peter Nordström.