JAG HÅLLER PÅ VÄXJÖ - EMMA KARLSSON

– Jag minns att vi låg under med 2–0 inför tredje perioden och man ställde in sig på att det skulle bli en sjunde match och resa upp till Skellefteå. Sen blev det 2–1, Tambellini kvitterade till 2–2 och sen avgjorde Tuomas Kiiskinen i femte perioden. Jag stod där mitt i klacken och skrattade och grät, med en massa tankar i huvudet: ”Men nu blir det ju ingen resa till Skellefteå?” och ”Varför är det guld på isen?”

Emma Karlsson skrattar åt minnet. Att hjärnan inte fungerar helt rationellt i det ögonblick laget man hejat på sedan 10-årsåldern, då laget huserade i division 1, vunnit sitt första SM-guld är kanske inte så konstigt.

– Jag förstod ju att det var stort, vi hade ju vunnit guld! Men hur firar man ett SM-guld? Jag hade ingen aning, skrattar Emma vidare.

– Hela kvällen är suddig, men jag minns i alla fall firandet på Stortorget och festen efteråt.

Att det inte blev någon resa till Skellefteå Kraft Arena må Emma kunna acceptera under omständigheterna, men faktum är att det är en av blott två SHL-arenor hon inte besökt.

– Det är den och Coop Norrbotten Arena i Luleå som är kvar att bocka av, berättar Emma som under flera år varit reseansvarig i Växjös supporterförening Lakers Lakejer.

Sjukdomen har ändrat matchrutinen

Efter att ha drabbats av nervsjukdomen MS och som en följd av den utmattning har Emma tagit ett steg tillbaka i styrelsen, där hon trots allt fortfarande sitter med. Förhoppningen är att hon ska tillfriskna från utmattningen och då kunna återgå till en mer aktiv roll till nästa säsong. Hennes tillstånd gör också att hon inte klarar av att gå på lika många matcher i Vida Arena som vanligt.

– Jag vill väldigt gärna vara på plats, men måste acceptera att jag inte klarar av det just nu. Jag fokuserar på att bli frisk och hejar i soffan hemifrån så hoppas jag kunna köpa säsongskort på sittplats nästa säsong, berättar Emma.

Att se matcherna från sittplats är bara det en anpassning för Emma, som i hela livet haft ståplats som sitt andra hem. Allt började i Lakerdome i början av 2000-talet.

– När jag var liten var jag inte speciellt intresserad, men i tioårsåldern var det ett par kompisar som drog med mig till ishallen. Det enda jag minns från min första match var att sargen var så låg att jag fick en klubba i huvudet och att jag trivdes väldigt bra i stämningen i hallen. Vi stod precis nedanför klacken under perioderna och sprang omkring där i hallen i pauserna, berättar Emma med ett skratt.

– När jag blev lite äldre gick jag ofta med min pappa Alf och hans kompis Tomy, men när jag började på högstadiet träffade jag min kompis Malin och vi började gå på hockey tillsammans. Oavsett vem jag har gått med har vi alltid stått på ståplats, det är där jag har trivts bäst, konstaterar Emma.

Växjö Lakers gjorde en snabb resa genom seriesystemet i början av 2000-talet. Från division 2 till Allsvenskan på fyra säsonger. Det är ingen överdrift att hävda att det rådde hockeyfeber i den småländska staden.

– Det var verkligen bra drag, minns Emma. Och jag minns att ståplats alltid sjöng oavsett om laget ledde eller låg under. Det spelade ingen roll om vi låg under med 0–5, det kändes som om vi hade en chans att vinna ändå. Det var en väldigt positiv och bra stämning, och det var mycket därför jag fastnade.

Träffade maken på bortaresa

Redan i 13-årsåldern började Emma följa med Lakers Lakejer på bortaresor, men hon medger att det var nervöst de första gångerna.

– Ja, jättenervöst! Speciellt när jag inte hade min kompis Daniel med mig utan åkte själv. Men då kom folk fram och pratade på bussen och bjöd in mig i gemenskapen, vilket gjorde resorna väldigt roliga.

På tal om bortaresor finns det en som sticker ut – men det har inte så mycket med händelserna ute på isen att göra.

– Jag träffade faktiskt min man på en bortaresa, säger Emma och berättar.

– Vi hade varit i Gävle på en övernattningsresa och var på väg hem igen. Vi hade gjort ett stopp på en mack och jag skulle köpa tuggummi och stod där och funderade på vilket jag skulle välja. Då kom Linus fram och frågade vad jag tänkte på. Jag berättade att jag inte visste vilket tuggummi jag skulle välja så då pekade han på ett orange paket Extra och sa ”ta det, det passar Växjö”. Idag är vi gifta och har två katter, så tuggummi-rådet funkade bra, skrattar Emma.

– Vi hade för övrigt Växjö Lakers-tema på bröllopet. Bröllopsbågen bestod till exempel av två klubbor vi fått från spelare i Växjö, lägger hon till.

Stormade isen efter nervös nedräkning

Ett annat minne som sticker ut är avancemanget till SHL, som blev klart den 3 april 2011. Växjö slog Örebro borta med 5–2 och skaffade sig därmed ett ointagligt försprång till konkurrenterna trots att två matcher återstod av kvalserien.

– När vi vann vår match var det ändå inte riktigt klart, utan hängde på hur det gick i matchen mellan Rögle och Södertälje, berättar Emma. Vi stod kvar på läktaren och nån fick fram resultatet i den matchen på telefonen. Jag minns hur vi räknade ner, från en minut och hela vägen till slutet. När det var klart stormade vi isen och fick berätta för Växjöspelarna att det var klart, vi hade gått upp till Elitserien!

Växjös resa genom seriesystemet saknar motstycke i svensk ishockey. Klubben har inte bara gått från division 4 (där man startade om efter konkurs) upp till SHL, utan väl där har man bärgat hela tre SM-guld. Förutom det första håller Emma även guld nummer två, som Växjö tog 2018, högt.

– Det var väldigt kul eftersom Elias Pettersson var så grym den säsongen, säger hon.

– Det var så roligt att få se en talang få ett sånt genombrott hos oss, och att sen få följa hans karriär i NHL.

Och efter tredje guldet var det inte längre något snack om hur man ska fira SM-guld, det hade Emma och Växjö fått rutin på vid det laget.

Fem frågor till Emma Karlsson

Vad betyder Växjö Lakers i ditt liv?

– Enormt mycket! Jag skulle säga att hockeyn har räddat mig, inte minst förr i tiden när jag mådde dåligt. Då var gemenskapen runt hockeyn räddningen. Bara en sån sak som att folk sa ”hej Emma!” och var glada att se en i hallen betydde mycket. Även hockeykompisarna Malin, Daniel och Mats och så klart min man Linus har varit viktiga för mig.

Hur följer du Växjös matcher idag?

– På grund av sjukdomen ser jag matcherna hemma framför teven, men lever nästan lika mycket rövare där, haha. Det är samma känslosvängningar, från att sitta och svära över ett domslut till att jubla över ett mål. En bra hockeymatch är som ett maraton!

Har du någon speciell plats i Vida Arena?

– Jag, min man Linus och min styrelsekompis Mats hade alltid samma ställe i klacken vi stod på och så stod Linus föräldrar på raden bakom oss. Vi brukar säga att vi inte är vidskepliga, men det är precis det vi är, haha. Jag måste alltid ha vissa kläder på mig som jag har tagit på mig på rätt sätt.

Vilket är det största rivalmötet i SHL?

– I SHL är det väl HV71 eller kanske Oskarshamn. Det kallas ju ändå Smålandsderby även om det inte är några riktiga derbyn. Genom åren har vi byggt upp lite rivalitet med Rögle också. Annars är den stora rivalen Tingsryd, där är det på liv och död, haha.

Har du någon favoritspelare i Växjö?

– Jag fick ett personligt band till Cory Murphy när han var här. Hans äldste son Grady spelade hockey tillsammans med min systerson Casper, och jag tog med de två på bortamatcher ibland. Det var Cory väldigt tacksam för och i slutet av säsongen 2014/15 fick jag en tavla där det stod ”Tack Emma!” som alla spelare hade signerat. Det betydde mycket för mig.