Ishockeyns kultur – en historisk exposé

Filmen Slap Shot med The Hanson Brothers, ”Broad Street Bullies” med Bobby Clark i spetsen, Danbury Thrashers med den excentriske general managern A.J. Galante och NHL-meriterade slagskämpen Rumun Ndur i laget. Ishockeyn och dess populärkulturella parallellhistoria är full av exempel där slagsmål, våld och blodtörst är centrala, för att inte säga bärande, inslag. När och hur blev det så?

– För att svara på den frågan behöver vi gå tillbaka till den första regelrätta ishockeymatchen som spelades 1875 i Montreal, säger Tobias Stark, doktor i historia vid Linnéuniversitetet och folkbildare extraordinaire i den svenska ishockeydiskursen.

– Spelarna i de här två lagen var hemmahörande i Montreals engelsktalande vita överklass, och givetvis enbart män. De betedde sig enligt tidens sedvänjor med viktorianska ideal, lite som vi i modern tid kommit att förknippa med hur skådespelarna agerar i Downtown Abbey. Ändå slutade den här matchen i stor kalabalik med rallarslagsmål mellan spelarna.

Från amatör- till professionell ishockey

Under den första tiden präglades trots allt ishockeyn av det Tobias Stark kallar för ”gentlemannaamatörism”, en sorts hederskodex som kunde upprätthållas för att utövarna inte spelade ishockey för pengarnas skull. Men en bit in på 1900-talet blev en annan strömning inom den nordamerikanska ishockeyn allt tydligare.

– Parallellt med den ishockey som spelades i anglosaxiska högreståndsmiljöer, och som sedermera frodats i den nordamerikanska collegehockeyn, växte en mer våldsanstruken proffsishockey fram i Nordamerika, konstaterar han.

– Amatörishockeyn och proffsishockeyn var länge jämbördiga i kvalitet och popularitet, men i spåren av mellankrigstidens svält och armod fick proffsishockeyn, där det fanns möjlighet att tjäna pengar, en högre status och fördel gentemot amatörishockeyn. Från 1936 och framåt tog NHL över som den självklara arenan för nordamerikansk ishockey.

{!A}

Uppmanades ta efter välkammade skidåkare

Ishockeyns historia i Sverige är, av naturliga skäl, yngre än den i Nordamerika. Man brukar räkna början av 1920-talet som startpunkten för ishockey som sport i Sverige.

– Men rent socioekonomiskt var det samma process som i Nordamerika, betonar Tobias. Det var belevade män i en sorts urban elit som ägnade sig åt ishockey på den tiden.

– Det kan man också se på rapporteringen från OS i Garmisch-Partenkirchen 1936, där de svenska ishockeyspelarna fick kritik för att de drack sprit och rökte cigaretter. Hockeyspelarna uppmanades att skärpa till sig och ta efter de välkammade skidåkarna som ansågs vara föredömen när det kom till uppträdande och moral.

Ingen linjär utveckling

Machokulturen inom ishockeyn löper inte som en exponentiell linje längs en tidsaxel. Precis som samhället i övrigt har olika ideal präglat olika tider, och ishockeyn har spelats à la mode.

– I spåren efter andra världskrigets slut växer den svenska folkhemsrörelsen sig stark, den allmänna tidsandan präglas av pacifism och då blir våldsam och hårdför idrott ett problem. Man vill inte förknippas med sådant, idrottsrörelsen ska vara fostrande för ungdomen och hockeyn kodas om. Det är då den får sitt stora genomslag.

Den här inställningen präglade svensk ishockey fram till 1980-talets slut, då en mer bejakande attityd till tufft agerande på isen växte fram i Sverige i spåren av det snabbt ökande spelarutbytet med Nordamerika.

Ansvar som samhällsaktörer

Tobias Stark lyfter fram att det finns tre tungt vägande orsaker för ishockeyn att bryta de machoideal som de facto existerar inom ishockeyn och skapa en mer jämställd och inkluderande miljö.

– Nummer ett är humanitär, att alla ska få vara med. Det kan man koppla till de globala målen för hållbar utveckling. Nummer två är ideologisk. Riksidrottsförbundet har som mål att idrotten ska vara jämställd år 2025 och på förbundsnivå har svensk ishockey slagit fast att man ska vara världens bästa på alla plan. Nummer tre är sportslig. Just nu råder en obalans, runt 90 procent av utövarna är pojkar och män. I en tid då vi upplever publikkriser samt då pojk- och herrlag på sina hålla har svårt att få ihop spelare är det lätt att peka på att ishockeyn måste breddas för att överleva.

En nulägesanalys ger ändå vid handen att det finns positiva utvecklingstendenser.

– SHL som liga är väldigt progressiva och driver på utvecklingen inom jämställdhet och hbtq-frågor och samtliga elitklubbar är väl medvetna om sitt ansvar som samhällsaktör, berättar Tobias.

– Om man gör en överblick över machokulturen i ishockeyn över tid har sporten utvecklats enormt och särskilt stora kliv har tagits de senaste åren. Dock finns det fortfarande ett stort arbete att göra och elitens påverkan på ungdoms- och breddidrotten ska inte underskattas heller. Den utveckling vi ser i elitlagens omklädningsrum och miljöer är inte nödvändigtvis reflektiv för ishockeyrörelsen i stort, och här har elitverksamheterna ett stort ansvar. Supportrar, följare och publiken har även en stor påverkan på den kultur vi gemensamt delar, vilket inte ska förglömmas.

– Sedan finns det inget slutmål, ingen box att checka av. Arbetet behöver hela tiden återaktualiseras, breddas och fördjupas, avslutar Stark.