Möt människan: Patrik Zackrisson

7 december 2021 15:00
#MÖTMÄNNISKAN

Han har hunnit representera fem av klubbarna som för närvarande spelar i SHL, har en handfull år i utländska toppklubbar och har representerat Tre Kronor i både VM och OS. Det har blivit dags att möta Leksands lagkapten Patrik Zackrisson.


– Hade du frågat för tio år sedan hade jag sagt att inget kontrakt i världen kunde få mig att spela i Leksand, skrattar Patrik Zackrisson.

Men så har karriären inte heller blivit exakt så som Patrik Zackrisson tänkt sig. När han som 15–16-åring slog sig in i Skå IK:s A-lag tänkte han stanna hemma på Ekerö för att så småningom försöka ta plats i Djurgårdens juniorlag. Men så blev det inte.

– Jag blev uttagen till pojklandslaget, fick agent och rådet att söka till hockeygymnasium. Frölunda var i framkant på juniorsidan på den tiden och när jag fick möjlighet att flytta dit kändes det naturligt, konstaterar Patrik.

”Det har blivit några finalförluster”

Frölunda låg onekligen i framkant. I en kedja med Patrik Carlsson och Robin Figren gick Patrik Zackrisson och hans Frölunda mot ett JSM-guld. I den avgörande finalen mot Linköping gjorde Patrik själv 1–0 men Linköping vände och vann matchen – och guldet.

– Det har blivit några finalförluster genom åren, konstaterar Patrik med ett uppgivet skratt.

Förutom en JSM-finalförlust fick Patrik Zackrisson den första smaken av SHL-spel i Frölunda. Den 15 november 2005 debuterade han i en match mot MoDo.

– Det var nervöst så klart, men på den tiden spelade man inte lika mycket på fyra femmor, utan rullade på tre kedjor och hade en fjärde kedja som avlastade lite. Så i debutmatchen gjorde jag ett byte, spelade sex sekunder och gick minus ett. Jag satte skridskorna på isen, gjorde min centerbåge när backen tappade pucken, det blev friläge och mål. Sen fick jag inga fler sekunder den matchen.

”Zacke” skrattar och lägger till:

– Det var väl ingen drömdebut, men samtidigt kanske mer minnesvärt än om jag bara gjort ett par ströbyten där inget hänt.

”Jag var lite starstruck”

Det Frölunda Patrick Zackrisson fick debutera i innehöll spelare som Tommy Salo, Ronnie Sundin, Niklas Andersson och Tomi Kallio.

– Det var häftigt och jag minns att jag var lite starstruck från början. Det var häftigt att få vara med om och det är klart att man ville upp dit ännu mer när man fick känna på det lite, medger Patrik.

När säsongen började lida mot sitt slut – det slutade för övrigt med finalförlust för Frölunda – började det snackas om en förlängning med den unge centern.

– Året efter skulle jag bli sistaårsjunior och jag visste att jag inte ville spela J20, för då skulle jag bara få möta yngre eller lika gamla spelare, berättar Patrik. Så Frölundas tanke var att förlänga och låna ut mig till Rögle, men det ville inte Rögle. Då föll det sig naturligt att jag flyttade permanent till Rögle.

”Aha, du också?”

Det blev en fullträff för både Rögle och Patrik Zackrisson. I Hockeyallsvenskan bildade han en sylvass kedja med Mattias Carlsson och inte minst Pär Arlbrandt. Det bar inte hela vägen upp till Elitserien för Rögle, men för Carlsson och Zackrisson gjorde det det.

– Både jag och Matte gick till Linköping, men det var ingen paketdeal, det var mer att ”aha, du också?”. Men jag kände ingen i Linköping så det var skönt att ha nån man kände där redan från start.

Patrik flyttade upp till Linköping och hann komma igång med sommarträningen – men på sensommaren förlorade han sin pappa efter en tids sjukdom.

– Det var väldigt tungt så klart, säger Patrik. Samtidigt var det tur att jag hunnit flytta till Linköping, lärt känna folk och kommit igång. Att komma till ett nytt ställe och starta igång med det i bagaget hade nog varit väldigt jobbigt. Men Linköping hanterade det bra och lät mig vara hemma så länge jag behövde och sen komma tillbaka.

Även om Patrik bar på den stora sorgen under hela året gick det spelmässigt bra, och Linköping gick till SM-final för andra säsongen i rad. Väl där, mot rivalerna HV71, var det fjärdekedjan med Patrik Zackrisson, Tim Eriksson och Kim Staal som klev fram för östgötarna.

– Ja, vi fick bra stäm och det började rinna in lite puckar, det var häftigt. Kul att få vara med och bidra och inte bara se och lära vilket kanske var min huvudsakliga roll den säsongen egentligen, berättar Patrik.

Oturlig skoterolycka grusade gulddrömmarna

Linköping fortsatte ställa starka lag på benen och tillhörde favoriterna även de kommande säsongerna. 2009/10 låg laget i toppen och med spelare som Tony Mårtensson (vars syster Caroline som Patrik har två barn tillsammans med), Jaroslav Hlinka, Jan Hlavac och Magnus Johansson – och Patrik Zackrisson – var det många som trodde starkt på laget inför slutspelet.

– Under OS-uppehållet åkte laget upp till Säfsen för teambuilding, och på dag två skulle vi ut och åka skoter. Det hade kommit en del snö under natten och vi körde lite off pist. Jag minns att jag åkte jättesakta och kanske just därför höll min skoter på att välta, och när jag satte ner foten för att parera det hörde jag hur det knakade till. Jag låg liksom och skrattgrinade för att det gjorde så ont. ”Kom igen, hoppa upp igen”, sa de andra men då fick jag ur mig att jag trodde att jag faktiskt brutit benet.

Mycket riktigt. Fotleden var bruten och ”Zacke” missade resten av säsongen. Det blev också ett hårt slag för Linköping som tappade i slagstyrka och inte lyckades motsvara förväntningarna i slutspelet.

– Det var tråkigt för mig och för laget, inte minst eftersom jag kände att jag hade en uppåtgående kurva, konstaterar Patrik.

En av ryssarna kom in med en pistol i handen

Efter ytterligare en säsong i en stor roll i Linköping skrev han på för ryska Atlant, där han återförenades med LHC-kompisen Daniel Fernholm.

– Men den stora anledningen till att jag hamnade där var Tony Mårtensson, säger Patrik. Man hade ju hört en del skräckhistorier om Ryssland men Tony pratade väldigt gott om landet och ligan, så jag bestämde mig för att om jag fick chansen skulle jag åka dit. Det var också en jättehäftig upplevelse som jag är jättenöjd över att jag fick vara med om.

– Det var på många sätt rätt surrealistiskt, man levde lite som i en annan värld, berättar Patrik. Jag hade privatchaufför, hög lön och det hände både det ena och det andra. En gång när jag var ensam kvar i omklädningsrummet kom en av ryssarna i laget in med en pistol i handen. När jag frågade vad han höll på med sa han bara att han behövde den.

Fram till kontraktet med Atlant löpte karriären, bortsett från skoterolyckan, ganska rakt uppåt för Patrik Zackrisson. Mot slutet av första säsongen i Ryssland kom emellertid ett bakslag. ”Zacke” bröt foten igen, och i stället för att fullfölja sitt tvåårskontrakt skrevs kontraktet om så att han kunde göra en säsong i Linköping och sedan komma tillbaka till Atlant i full form säsongen därefter.

– Men när jag kom tillbaka hade de bytt lagledning och visste knappt om att jag skulle komma, så jag fick sparken innan säsongen hunnit börja, konstaterar Patrik och himlar med ögonen.

Höll på att vinna guld – la ner laget

Sent omsider lyckades Patrik landa ett kontrakt med Lev Praha, den tjeckiska klubben som också spelade i KHL.

– Det gick bra, vi gick till final och förlorade i game seven. Jag kände väl att jag kunde få ett rätt bra kontrakt där, men från ingenstans la de ner laget och drog sig ur ligan.

Och så stod Patrik där utan kontrakt igen.

– Jag ville stanna i Ryssland men hade helt enkelt inget bra erbjudande, säger han uppriktigt. Samtidigt hade Skellefteå tappat ett tiotal forwards efter sina guldår och var väldigt på. Det kändes inspirerande att åka till Skellefteå även om det spontant inte var mitt förstaval.

– När jag ser tillbaka var det nog bra för mig att komma dit, få träna hårt under hela säsongerna, ta en ledande roll, större ansvar och växa upp lite.

”Det var min överlägset bästa SHL-säsong”

Säsongen 2014/15 levererade Patrik Zackrisson fina siffror i grundserien, men exploderade i slutspelet. Det räckte hela vägen till final där Växjö blev övermäktiga. Säsongen därefter var ännu vassare.

– Det var överlägset min bästa SHL-säsong, säger Patrik utan att tveka. Det var på det hela taget en jäkligt rolig säsong, även om det var surt att inte gå hela vägen. Båda mina år i Skellefteå vann vi serien men torskade finalen. Men det var kul att vara med på resan att bygga nytt i Skellefteå och ha en så stor roll i det nybygget.

Därefter väntade ytterligare tre år utomlands, och mitt i det spel i OS.

– Det är väl egentligen det häftigaste och stoltaste man fått uppleva som ishockeyspelare, konstaterar Patrik. Sen var det lite lustigt i samband med att jag fick samtalet. Jag hade nämligen inte fått några indikationer på att jag hade chans att komma med i truppen, så när vi gick på ledighet med KHL-laget åkte jag hem till Stockholm utan hockeytrunken. Jag hann precis landa i huset i Sigtuna när Grönborg ringde. Då var det bara att ta flyget tillbaka till Moskva och sedan vidare till Novosibirsk för att hämta trunken, haha.

Ville inte hem till Sverige

Efter OS-spel och en imponerande säsong i Sibir Novosibirsk spelade Zackrisson till sig ett kontrakt med storklubben Dynamo Moskva. Där blev det dock inte riktigt som han hade hoppats.

– Jag hade ett rätt dåligt år där, även om det gick bra i slutspelet. Jag ville vara kvar utomlands och kände att vi hade några år kvar som familj att bo utomlands i och med att sonen bara var ett, två år gammal. Jag ville egentligen inte hem till Sverige men hittade inga bra alternativ utomlands. Jag var ju lite mer kräsen och det var tvunget att funka för familjen, berättar Patrik.

– Efter ett tag började vi ändå titta hem mot Sverige och då kände jag att jag i så fall ville ha ett långt kontrakt, hitta tryggheten och en bra plats för familjen. Jag var inte intresserad av att spela för att ta mig ut i Europa igen.

Thomas Johansson och Leksand la fram ett fyraårskontrakt på bordet och då visade det sig att det faktiskt fanns ett kontrakt i hela världen som kunde få Patrik Zackrisson att spela i Leksand.

– Haha, ja, precis. Men jag var på en plats i karriären när jag ville spela mer för ett lag och en förening än för mig själv och det lockade mig att få vara med och bygga upp nåt i Leksand som ville etablera sig som nykomlingar, förändra den jojo-stämpel man hade.

Kan bli kvar i Leksand även efter karriären

Frölunda, Rögle, Linköping, Skellefteå och Leksand. Men Stockholmskillen Patrik Zackrisson har aldrig representerat ett Stockholmslag i Elitserien eller SHL.

– Nej, det har faktiskt aldrig varit riktigt nära. Nu när vi flyttade hem hade jag kunnat tänka mig Stockholm och Djurgården då eftersom de låg i SHL, men det fanns inte riktigt som ett alternativ. Leksand erbjöd det som passade oss som familj och ärligt talat tror jag vi kommer bli kvar här efter karriären. Vi trivs jättebra.

Från att ha sluppit spela negativt kval på grund av den avbrutna corona-säsongen har Leksand etablerat sig som ett topplag, med Patrik Zackrisson som kapten.

– Vi har många som kommit in i SHL-miljön och blivit tryggare i den, Björn (Hellkvist, tränare) kom in och styrde upp, förenklade och gjorde det väldigt enkelt för oss att köpa in på spelidén. Vi har haft bra ledare och fått in riktigt bra spets, anger Patrik som förklaringar till scenförvandlingen.

Och med tanke på de många finalförlusterna finns väl egentligen bara en sak kvar för den i Skå IK fostrade Patrik Zackrisson – ett SM-guld.

– Haha, jo, det är väl det man får jobba för nu de här åren. Vi känner väl att vi är ett av lagen som kan vara med och slåss om det i alla fall.

– Och det hade varit rätt skönt att kunna slänga de där silvermedaljerna, avslutar ”Zacke” med ett skratt.