• Huvudsponsorer

Lördag Lör 2 November Nov
Torsdag Tor 14 November Nov
Lördag Lör 16 November Nov
Torsdag Tor 21 November Nov
Lördag Lör 23 November Nov
Tisdag Tis 26 November Nov

Möt människan: Johannes Salmonsson

30 oktober 2019 10:30

I veckans Möt människan träffar vi Johannes Salmonsson, aktuell som den spelare som representerat flest SHL-klubbar genom tiderna. I ett långt samtal berättar Johannes om varför han ångrar flytten till Djurgården, varför han aldrig nådde NHL, varför han inte drog jämnt med Leif Boork och om vägen tillbaka från den höftskada som såg ut att sätta stopp för hans karriär.


Den 5 september skrevs SHL-historia. Då skrev nämligen Uppsala-sonen Johannes Salmonsson på för nykomlingen IK Oskarshamn och blev klar för sin sjunde SHL-klubb i karriären. Tidigare var Salmonsson delad rekordinnehavare med Yared Hagos på sex stycken, men i och med påskriften är han numera ensam på tronen.

– Haha, jo, jag visste att jag spelat för många klubbar… säger Johannes lite svävande när jag frågar om han var medveten om att han blev historisk i den stund han skrev på för IK Oskarshamn.

– Jag väljer att se det positivt, lägger han snabbt till. Jag hade aldrig kunnat fortsätta få kontrakt i SHL om klubbarna jag spelat i inte tyckt att jag varit en bra människa och en bra person att ha att göra med. Ett dåligt rykte kommer ikapp dig fort.

”Sämst i laget”

Johannes Salmonsson började spela ishockey förhållandevis sent, nämligen som 10-åring. Och första träningen var han, enligt egen utsago, ”sämst i laget”. Den stora akilleshälen var skridskoåkningen. Förvånande – med tanke på att hockeyvagabonden genom större delen av sin karriär haft skridskoåkningen som en styrka.

– Jo, och det lossnade ett par år senare när jag fick ett par nya skridskor. Jag är väl en materialspelare kanske, säger Johannes med ett skratt.

Det var långtifrån självklart att Johannes skulle satsa på ishockeyn, faktum är att han var en minst lika stor talang på fotbollsplanen. Han var i princip klar för Djurgårdens IF:s B-lag i fotboll som 15-åring, men började få knäproblem.

– Det gjorde ont varje gång jag spelade fotboll, men konstigt nog inte när jag spelade ishockey och då blev det ett enkelt val, berättar Johannes som också spelade innebandy parallellt med fotboll och ishockey.

Debuterade i A-laget som 15-åring

Johannes moderklubb Almtuna IS hade en mycket stark kull med spelare födda 1986, förutom ”Salle” även exempelvis Oscar Sundh, och under ungdomstiden var man mycket framgångsrika i olika cuper och turneringar.

– Vi gick riktigt bra. Aftonbladet Cup vann vi tre gånger, vi kom tvåa i U16 SM och fyra i TV-pucken, vilket var en stor framgång för Uppland som distrikt, minns Johannes som tidigt blev uppkallad till Almtunas A-lag.

Efter en knackig säsong 2001/02 var Almtuna indragna i negativt kval för att rädda kontraktet i Allsvenskan. Klubben var i desperat behov av något att tro på och satte sitt hopp till en grabbhalva som öst in poäng i U16-laget. Johannes Salmonsson debuterade i A-laget den 29 mars 2002 mot Tierp, det blev seger 3-2 efter straffar, men…

– … vi åkte tyvärr ur Allsvenskan ändå. Men säsongen därefter fick jag å andra sidan spela som ordinarie i division 1 och utvecklades jättemycket. Den säsongen tog vi också steget tillbaka till Allsvenskan, konstaterar Johannes.

”Det enda jag ångrar i karriären”

Storklubben Djurgården bjöd över Johannes för ett provspel, och när säsongen närmade sig erbjöd man också ett kontrakt som talangen kritade på.

– Tanken var att jag skulle bli utlånad tillbaka till Almtuna och spela i Allsvenskan, men det gick bra på försäsongen så jag blev kvar i Djurgården. Att det blev så är nog det enda jag ångrar från min karriär, såhär i efterhand hade det varit mycket bättre för mig att ha varit kvar i Almtuna, haft en stor roll i Allsvenskan än att spela sporadiskt i Elitserien som 17-18-åring.

– Samtidigt var det ju coolt att spela i Djurgården och Elitserien när man var så ung, det hade krävts mycket för att tacka nej till det, medger Johannes.

Gjorde tre raka JVM-turneringar

Under andra säsongen i Djurgården fick han dessutom ännu hårdare konkurrens eftersom det var lockout i NHL 2004/05 och SHL fylldes upp med en skrälldus NHL-spelare. Lockouten påverkade inte bara SHL, utan även JVM som spelades runt årsskiftet. I den turneringen var Johannes Salmonsson, för andra året i rad, uttagen att spela för Juniorkronorna – som underårig.

– Det är klart att jag var en stor talang när jag var ung, konstaterar Johannes. Samtidigt tog jag saker och ting lite grann för givet då, att jag skulle spela i Elitserien som 17-åring och bli uttagen till JVM som underårig till exempel. Det var inte så att jag gick runt och njöt av framgångarna utan tyckte mer att det var precis som det skulle.

I sin andra av totalt tre JVM-turneringar imponerade Johannes Salmonsson storligen, han vann den interna poängligan före namn som Carl Söderberg, Loui Eriksson, Robert Nilsson, Linus Videll och Anton Strålman och blev uttagen som första reserv bakom en viss Alexander Ovechkin i All Star-laget.

– Jag spelade nog mitt livs bästa hockey i den turneringen, säger Johannes. Jag och Robban Nilsson spelade i samma kedja och hittade bra kemi hela turneringen, och så var det häftigt att möta spelare som Sidney Crosby, Patrice Bergeron, Phil Kessel, Alexander Ovechkin och Evgeni Malkin.

”Jag och Leif Boork drog inte jämnt”

Efter ett år i den kanadensiska juniorligan WHL återvände Johannes Salmonsson till svensk ishockey när han skrev på för Brynäs inför säsongen 2006/07.

– Under året i Nordamerika hade jag gjort mitt tredje JVM och det hade också gått bra, samtidigt som jag inte trivdes riktigt i Spokane där jag bodde och spelade. Brynäs hörde av sig och ville att jag skulle komma dit och jag tyckte det lät bra. Men där kom nästa smäll, säger Johannes och lägger ut texten.

– Jag fick Leif Boork som tränare och vi drog inte jämnt. Han var inte en ledare som byggde upp ens självförtroende direkt. Han sa till mig att jag var tvungen att fatta vilken typ av spelare jag var, att jag bara hade tre bra egenskaper: Att jag var stor, snabb och bra på att åka skridskor. Så det var inte ens tre saker utan egentligen bara två.

– Han hade en massa konstiga regler, han lät mig till exempel inte ha pucken på backhand eftersom han tyckte att jag var dålig på just backhand – vilket är ironiskt med tanke på att jag gjort en ganska stor del av mina mål genom karriären på just backhand. Hans ledarskap var i alla fall inte så uppbyggligt för mig som ung spelare, så det blev bara en dryg säsong i Brynäs.

Mitt under säsongen 2007/08 hörde allsvenska Rögle av sig och ville värva Johannes, som tog klivet ner en division för att få en större roll. Och på samma sätt som han kanske hade mått bättre av att stanna i Almtuna och spela i Allsvenskan i stället för att gå till Djurgården blev flytten från Brynäs till Rögle precis vad Johannes Salmonsson behövde.

– Jag fick en jättestor roll i laget och hittade glädjen med hockeyn igen. Vi gick till kvalserien och mötte bland andra Brynäs, vilket så klart var speciellt för mig. Vi förlorade första och vann andra mot dem, och tog sedan klivet upp till Elitserien.

Från kvalhjälte till sparkad

Tillsammans med sina lagkamrater blev ”Salle” en firad hjälte i Ängelholm. Han förlängde kontraktet och följde med Rögle upp i SHL, men liksom tidigare försök i ligan blev återkomsten inte vad han hade hoppats.

– Det var en tung säsong för min del, erkänner Johannes. Det var en flängig period i livet, jag var ute och festade och hade dåligt fokus. Hade jag förberett mig bättre och varit proffsigare hade jag kanske sluppit några av de skadeproblem jag drabbades av under säsongen. Jag hade opererat axeln mellan säsongerna och en bit in på andra säsongen med Rögle skadade jag ryggen.

– Efter den säsongen fick jag sparken från Rögle, konstaterar Johannes med en suck.

”Då hade jag nog tagit mig till NHL”

Samtidigt som Johannes kämpade för att etablera sig i SHL fick han se jämnåriga spelare inleda lovande NHL-karriärer. Några av spelarna han spelat med och mot i JVM – och i många fall överglänst där – började etablera sig som morgondagens stjärnor.

– Jag reflekterade egentligen aldrig över att andra lyckades och inte jag, utan tyckte att jag hade det bra, levde ett bra och roligt liv. Jag var ung och tjänade pengar på att spela hockey. Så här i efterhand kan jag undra varför jag inte vaknade upp och insåg att jag hade alla möjligheter att nå mycket längre, funderar Johannes och lägger till.

– Hade jag haft lite mer tur med skador och generellt sett haft en proffsigare inställning till hockeyn och ställt högre krav på mig själv hade jag nog tagit mig till NHL, det tror jag.

Magisk slutspelsstämning på Hovet

Efter att ha fått sparken från Rögle tog Johannes Salmonsson ett par år i Schweiz innan han vände tillbaka till Sverige, SHL och Stockholm. Men i stället för en återkomst till Djurgården blev det rivalen AIK.

– Anders Gozzi ringde helt enkelt och frågade om jag var sugen, och det var jag, säger Johannes med ett skratt.

– Jag hade två fantastiska år i AIK där vi under mitt första år som nykomlingar slog ut HV71 med 4–0 i kvartsfinalen. Året efter slog vi ut Luleå med 4–1 i matcher i kvarten för att sedan förlora en riktigt tuff holmgång i semin mot Skellefteå.

– De slutspelen var det stundtals magisk stämning på Hovet, och det är något jag kommer att bära med mig som något av det bästa jag upplevt i karriären.

Följde med Melin till Linköping och blev ”Slutspels-Salle”

Men trots att Johannes stått för ett starkt slutspel år två med tio poäng på tio matcher tvekade AIK om en förlängning. Man hade dessutom gett assisterande tränaren Gunnar Persson sparken vilket fått huvudtränare Roger Melin att gå i sympati.

– Roger hade i stället skrivit på för Linköping och ringde och frågade mig om jag ville följa med dit, berättar Johannes. AIK blev lite sura över att jag skrev på för en konkurrent mitt under slutspelet, men samtidigt hade de avvaktat och inte velat ge mig ett nytt kontrakt heller.

I Linköping blev det tre säsonger, vilket än idag är den längsta period Johannes Salmonsson spenderat i någon klubb utöver moderklubben Almtuna. Det var också i Linköping han på allvar blev ”Slutspels-Salle” för sin förmåga att höja sig i viktiga matcher.

– Det har varit så ända sedan jag var liten, och jag har faktiskt funderat hel del på hur det kommer sig att jag blir bättre ju viktigare match det är. Jag har ju försökt knäcka den nöten så att jag ska kunna spela lika bra året om, men har inte lyckats än, skrattar Johannes.

– För det första måste man nog älska den där nerven, alltså verkligen älska det på riktigt. För det andra är det som om allting börjar om, och alla börjar på noll igen. Det kan räcka att du plockar upp en andraassist i första matchen, gör ett mål i andra och så är du plötsligt stekhet, funderar Johannes.

”Dåligt samvete för hur jag spelade i Iserlohn”

Säsongerna i Linköping slutade varje år med förluster i semifinalerna mot Skellefteå, vilket, om man adderar semifinalförlusten med AIK säsongen innan han flyttade till Linköping, innebär att Johannes åkte ut mot Skellefteå i semifinal fyra år på raken.

– Jag var lite trött på dem då, det ska jag erkänna, säger han med ett garv.

Samtidigt var det under tiden i Linköping höften började krångla på allvar. Sista säsongen i Linköping kände Johannes att han inte kunde göra sig själv rättvisa, och i stället för fortsatt spel i SHL vände han ånyo utomlands för spel i Kölner Haie respektive Iserlohn Roosters.

– Det gick okej första året men jag åkte ju runt och hade ont varenda match. Jag kunde inte skydda mig själv eller pucken och gled runt för att jag inte klarade av att trycka ifrån från stillastående. Nä, jag har lite dåligt samvete för hur jag spelade i Tyskland, framförallt i Iserlohn, medger Johannes.

– Samtidigt fortsatte jag träffa höftspecialister och läkare för att komma till bukt med mina problem. Svenska fotbollslandslagets höftspecialist sa att jag skulle bli tvungen att lägga av efter min första säsong i Tyskland och jag började alltmer ställa in mig på det.

”Kunde knappt tro att det var sant”

Men plötsligt kom räddningen. Via kontakter fick Johannes nys om en läkare i München som utförde höftoperationer, och på vinst och förlust åkte han ner för att träffa honom.

– Då hade jag träffat läkare och specialister i mer än fem år utan att få hjälp, och så klev jag in på hans mottagning och efter några minuter sa han bara ”det här är lugnt, det är inga problem”. Jag kunde knappt tro att det var sant.

Johannes hostade upp etthundrasjuttio tusen kronor ur egen ficka, la sig under kniven och fick en höftprotes på köpet. Hur icke-atletiskt det än må låta med en protes har han sedan rehabiliteringen spelat helt utan smärta i höften.

– Operationen täcktes inte av någon försäkring, så jag fick bekosta det själv. Det var mycket pengar men jag ångrar det inte för en sekund!

Gick rakt in i förstakedjan

Efter sex månaders rehabilitering fick han chansen av Timrå med sportchef Kent ”Nubben” Norberg och tränare Fredrik Andersson i spetsen. ”Salle” kom in i laget i november och kastades rakt in i en förstakedja med landslagsmannen Anton Wedin och Morten Madsen.

– Jag var faktiskt inte alls nervös för höften eller för mitt spel, jag visste att det skulle funka. Däremot ville jag väl visa det också eftersom det nog var ganska många Timråfans som var rätt tveksamma när klubben värvade mig.

Och att det skulle funka visade Johannes Salmonsson med besked. Efter att ha öppnat med fyra poäng på sina två första matcher stod han för en poäng- och spelmässigt stark säsong, även om den slutade i degradering för laget.

– Det var så klart oerhört tungt, och framförallt var det extremt jobbigt att tvingas stå vid sidan om och uppleva de sista fem matcherna i det avgörande playoff-mötet med Oskarshamn från läktaren. Vi hade vår chans i match sex, men förlorade den matchen i sudden. Jag hade ingen bra känsla inför match sju och tyvärr stämde den.

Tvekade lite inför Djurgården

Ett nytecknat tvåårsavtal med Timrå upphävdes i samma stund som klubben degraderades och Johannes stod fri att söka ny klubb.

– Direkt efter att det blev klart funderade jag på att åka tillbaka till Tyskland, men vi väntade vårt tredje barn och att dra med hela lasset dit och föda där… nej, det kändes inte bra, berättar Johannes.

– Samtidigt funderade jag på att återvända till AIK, men kände att jag fortfarande ville spela på högsta nivå i Sverige. Jag pratade med Djurgården som var intresserade men ville avvakta, och samtidigt tvekade jag lite inför att spela för Djurgården eftersom jag känner starkt för AIK. Jag var beredd att vänta till några matcher in på säsongen med att ta ett beslut, men när Oskarshamn ställde frågan kände jag att det var intressant.

När en dörr stängs, öppnas en annan. Laget som slog ut Timrå ur SHL och därmed gjorde Johannes Salmonsson klubblös kontrakterade honom ett knappt halvår senare och gjorde honom därmed till rekordinnehavare i flest antal representerade SHL-klubbar.

– Jag fick några arga meddelanden från Timrå-fans på Twitter när jag skrev på för Oskarshamn. Jag kan förstå dem, det är mycket känslor inblandade. Jag brukar försöka svara och beskriva det ur mitt perspektiv, och de flesta tycker det är schysst. Likadant om man träffat arga fans ute på krogen så slutar det ofta med att man blir polare bara man svarar och försöker ge sin sida av myntet, säger Johannes.

Ordkonstnär i släkten

Om han ärvt sina diplomatiska färdigheter från sin styvfar kan vi låta vara osagt, men helt klart är att där finns ett och annat att brås på vad gäller retoriska kunskaper.

– Jo, författaren Håkan Nesser är min styvfarsa och han är en hängiven supporter som följer min karriär och alltid stöttar mig, berättar Johannes.

– Under åren i Tyskland kunde det hända att vi gjorde mackstopp ute på den tyska landsbygden och så klev man in i den lilla butiken och möttes av en av Håkans böcker. Det tyckte grabbarna i laget var rätt coolt, fortsätter han med ett skratt.

Trots att han haft en lång karriär som förutom spel i sju olika SHL-klubbar innehållit flera utlandsäventyr har han inte börjat sammanfatta karriären än – mycket tack vare höftoperationen som förlängde karriären.

– Ja, jag tänker spela ett tag till, och hoppas att jag fortfarande har det bästa i karriären framför mig. Jag vill vara med om att vinna något, avslutar Johannes hoppfullt.