• Huvudsponsorer

Lördag Lör 12 Januari Jan
Torsdag Tor 17 Januari Jan
Fredag Fre 18 Januari Jan
Lördag Lör 19 Januari Jan
Tisdag Tis 22 Januari Jan
Onsdag Ons 23 Januari Jan
Torsdag Tor 24 Januari Jan
Lördag Lör 26 Januari Jan

En spelarkarriär: Magnus Johansson

1 juni 2015 15:38

Linköpingssonen Magnus Johanssons karriär utvecklades inte i raketfart. 25 säsonger senare kan vi dock konstatera att hans hockeykunskaper och hjärta för sporten har förgyllt SHL. När han efter den gångna säsongen meddelade att han lägger skridskorna på hyllan kan vi räkna in ytterligare en magisk karriär till historieböckerna.


Magnus Johanssons ishockeykunskaper var inte svåra att urskilja på isen. Trots sin storlek kunde han med en genialitet och enkelhet få de allra svåraste situationerna att se enkla ut. En ledargestalt med stora kunskaper i både offensiv och defensiv zon. Han har varit kapten för både Linköping och Tre Kronor och är en genuin fanbärare som varit otroligt uppskattad i alla klubbar han representerat.

Linköpingssonen Magnus Johanssons ishockeykarriär startade i Linköping, men det kunde lika gärna ha blivit fotboll.

– Jag höll på med fotboll och hockey, men i 14-15 års åldern gick hockeyn före. Jag hade pollenallergi på sommaren och därav blev det enklare med hockeyn, men det var nog nummer ett hela tiden, berättar Johansson.

Linköping var ingen större hockeystad i början av 1990-talet när Magnus Johansson gjorde sin första säsong för klubbens A-trupp. Runt 1000 personer besökte matcherna som på den tiden spelades i Stångebrohallen.

– Det var lite mer folk under derbymatcherna mot Vita Hästen. Det var betydligt mycket färre spelare som började med ishockey i Linköping på den tiden än vad det är idag. Ungdomssidan var inte alls densamma, förklarar han.

"Vi var som en stor familj"

Johanssons debut i moderklubben kom 1990 när Linköping var hemmahörande i dåvarande division ett. Debuten mot Karlskrona HK har han inget större minne av, men en annan match mot just Karlskrona minns han väl från debutsäsongen.

– Jag gjorde mitt första a-lagsmål borta mot Karlskrona och jag har kvar pucken. Att bara få vara med i a-truppen var riktigt stort, jag spelade inte så mycket den första halvan av säsongen utan mer den andra.

Linköping hade stora ekonomiska bekymmer under den här tiden och efter en ackordsuppgörelse blev klubben tvångsnedflyttade av ishockeyförbundet till division två. Det blev en nystart för föreningen som efter det valde en ny och seriösare inriktning.

– Det medförde att många äldre och etablerade spelare försvann för att de inte ville satsa. Istället fick yngre killar i min egen ålder chansen i A-laget. Vi blev ett kompisgäng och det var otroligt roliga år, vi var som en familj som umgicks även efter träningarna. Innan nedflyttningen var LHC ett lag som åkte upp och ner mellan division ett och två, men efter nedflyttningen gick klubben upp i stadig takt till att till slut bli en elitsatsande förening fullt ut.

Tommy Boustedt tog Johansson till Frölunda och SHL. Foto: Peter Krüger/Bildbyrån

För unge Johansson blev nedflyttningen något positivt för hans karriär och han fick tid att utvecklas i en lägre division och samtidigt ett större förtroende på isen.

– Jag hade ganska lång startsträcka på min karriär och det hade väl att göra med att jag fick spela två år i division två.

Hockeyn i Linköping gav inget vidare betalt för den unge talangen och efter gymnasietiden fick han arbeta vid sidan av för att kunna få ekonomin att gå ihop. Trots det började Johanssons karriär ta fart ordentligt och det uppstod intresse från klubbar högre upp i seriesystemen. Trots sin ringa storlek var Johansson otroligt smart i sitt spel och hade en fantastisk puckbehandling. Föga förvånande var Frölunda en av klubbarna som visade mest intresse för Johanssons tjänster. Deras nya tränare till säsongen 1997/1998, Tommy Boustedt, hade nämligen haft den spelskickliga backen i Linköping året innan.

– Frölunda kontaktade mig och hade säkert fått tips från Boustedt, de tittade på mig i Kvalserien när vi mötte lag som var från SHL också och de kollade hur jag klarade mig mot det motståndet. Det gick bra för mig och jag blev väl intressant. Det betydde säkert mycket att Boustedt haft mig under säsongen och sett vad jag hade för kvalitéer.

Värvades samtidigt som bästa vännen

Det var inte bara Johansson som intresserade Frölunda vid den här tidpunkten utan lagkamraten och nära vännen Matthias Nilimaa erbjöds precis som Johansson ett kontrakt med göteborgsklubben.

– De erbjöd oss ett tvåårskontrakt samtidigt och vi sa ja samma dag och flyttade dit tillsammans. Det kändes nästan overkligt att få chansen att spela i dåvarande Elitserien så det var inget svårt val.

Sju år hade det tagit för Johansson från hans första seniormatch till att han gjorde sin debut i SHL för Frölunda. I och med flytten till Göteborg tvingades Johansson, som deltid arbetade som annonsförsäljare, att säga upp sig - för nu var det ishockey på heltid som gällde.

Steget från division ett till SHL var inte alls för stort för Johansson som lyckades väl inledningsvis i sin nya klubb. Han tog ganska omgående en ordinarie plats i Frölundas laguppställning, men den där offensiva produktionen han gjort sig känd för under sina år i Linköping uteblev till en början.

– Jag blev väl omhändertagen i Frölunda. Jag tycker att det gick över förväntan trots att jag inte gjorde så mycket poäng. Sedan tror jag inte att många hade så höga förväntningar på mig under mina första säsonger i klubben.

Johansson under tiden i Frölunda, nätar på Brynäs Johan Asplund. Foto: Andreas Hillegren/Bildbyrån

Slog igenom med dunder och brak

Under den tredje säsongen i Göteborg och Frölunda började den offensiva produktionen att lossna och Johansson stod för 34 poäng, vilket var bäst bland backarna i laget och endast tio poäng efter Kristian Huselius 44 poäng som var bäst av alla i laget. Hans säsong gav eko i hockeysverige och plötsligt var Johansson för första gången uttagen i Tre Kronor.

– Det var vid den här tiden i min karriär jag blev en offensiv back även i SHL, berättar han.

Som reserv till Karjala Cup 1999 hade inte Johansson räknat med spel, men blev inkallad när en annan spelare tvingades att tacka nej. I sin landslagsdebut som skedde i Espoo Blues hemmaarena hade faktiskt Johansson ett skott i mål som senare tilldelades en lagkamrat som var på pucken framför kassen. Det är dock den tredje matchen i turneringen mot Finland i Helsingfors han minns allra bäst.

– Jag kommer ihåg att pappa fyllde år den dagen och att det var fars dag samma dag. Båda mina föräldrar hade tagit sig till matchen för att titta och jag blev uttagen till matchens lirare, det kommer pappa ihåg och påminner mig ofta om än idag.

Under den här tiden blomstrade Johanssons karriär. Med stärkt självförtroende efter debut i landslaget öste Johansson, som växt ut till en powerplayspecialist, in poäng i Frölunda. Tillsammans med först Stefan Larsson och senare Ronnie Sundin verkade karriären skjuta spikrakt uppåt. Två säsonger i rad vann han både assist- och poängligan för backar i SHL.

– Livet lekte verkligen för mig då. Både Stefan och Ronnie var väldigt bra defensivt så jag fick ett mer offensivt ansvar och en roll som passade mig som är lite småväxt väldigt bra. I powerplay spelade jag dessutom med riktigt skickliga forwards som hjälpte mig att producera poäng på den nivån jag gjorde.

År fyllda av glimrande medaljer

Europeiska klubbar hade fått upp ögonen för Johansson och det fanns intresse, framförallt från den Schweiziska ligan som på den tiden var välfylld med toppspelare från olika europeiska nationer. Men för Johanssons del väntade hans första VM-turnering och den spelades dessutom på hemmaplan i Göteborg.

– Det var otroligt stort att få spela VM. Vi satt i Frölundas omklädningsrum och jag satt på min vanliga plats och i början av turneringen var vi en hel Frölundafemma som spelade ihop.

Debuten i VM-sammanhang kom mot Österrike, en match Sverige och Johansson vann. Sverige förlorade dock i semifinal mot Slovakien, men lyckades vinna bronsmatchen mot Finland.

Ronnie Sundin och Johansson ett fruktat backpar, här tillsammans i Tre Kronor. Foto: Andreas Hillegren/Bildbyrån

Inför säsongen 2002/2003 hade Frölunda skaffat sig ett riktigt vasst lag på papperet och det viskades runt om Göteborg att klubben detta år kunde gå hela vägen. På målvaktssidan återfanns meriterade finländaren Fredrik Norrena och unge Henrik Lundqvist. Rutinerade spelare som Niklas Andersson, Tomi Kallio, Ronnie Sundin och givetvis Magnus Johansson utgjorde grundpelarna i laget som var kryddat med unga talanger som Alexander Steen och Joel Lundqvist. Johansson hade vid den här tiden i sin karriär växt ut till en ledargestalt i laget och för andra säsongen i rad var han utnämnd till en av de assisterande kaptenerna.

– Vi var riktigt svårslagna det året och jag kommer ihåg att vi vann grundserien nio poäng före Färjestad.

Inför slutspelet var Frölunda tippat att gå hela vägen efter sin imponerande uppvisning i SHL. För Johanssons del gick det bra och redan innan slutspelet hade börjat stod det klart att han efter säsongen skulle lämna Frölunda för spel i schweiziska ligan och Langnau. Det verkade inte påverka honom för han fortsatte att imponera i sitt backpar med Ronnie Sundin.

Efter att ha besegrat MODO i kvartsfinal och överraskningslaget Timrå i semifinal väntade i final, tvåan från grundserien, Färjestad.

– Det fanns en viss form av press när vi gick in i slutspelet. Det vara ganska hårda drabbningarna mot MODO och Timrå, men när vi kom till finalen mot Färjestad kändes det som att allt lossnade och vi kunde spela ut och vi vann med 4-0 i matcher. Det var både en form av glädje och en viss lättnad, både klubben och staden törstade efter guld. Det var en perfekt avslutning för mig som skulle lämna klubben och det kunde inte bli bättre.

Ett år i Schweiz innan återkomst i Linköping

I Schweiz väntade en helt ny miljö och hockeykultur för Johansson. Lagen var välfyllda av duktiga spelare från Europas alla hörn och Langnau blev ett bottenlag i serien. Det gav Johansson ett mer defensivt ansvar än vad han var van vid från åren i Frölunda.

– Det var ett mycket lärorikt år för mig och jag utvecklade mitt defensiva spel och blev enligt mitt tycke en mer tvåvägsback under tiden i Schweiz, förklarar han.

Trots ett bra år med 25 poäng på 48 matcher längtade Johansson hem - till hemstaden Linköping. Satsningen och den nya inriktningen som inleddes drygt tio år tidigare hade burit frukt i den framgångstörstande klubben. Laget hade efter en imponerande resa tagit klivet upp i SHL och etablerat sig i Sveriges högsta ishockeyserie. Bredvid den gamla Stångebrohallen stod en helt ny arena - Cloetta Center med plats för 8500 personer.

Säsongen 2004/2005 var dock inte lik någon annan säsong som tidigare spelats i SHL. I NHL hade en lockout gjort att flera av världens bästa spelare sökt sig till SHL för att ha någonstans att spela under det ettåriga uppehållet i Nordamerika.

Till Linköping hade NHL-stjärnor som Mike Knuble, Brendan Morrison, Henrik Tallinder och Kristian Huselius sökt sig till en redan stark trupp med svenska landslagsspelare som Thomas Johansson och Mikael ”Musse” Håkansson. I andra svenska klubbar huserade Zdeno Chara, Peter Forsberg, Olli Jokinen och många andra världsklasspelare. Linköping stod för en imponerande säsong och slutade på andra plats i SHL, men förlorade sedan i kvartsfinal mot Södertälje.

Johansson jublar med Mike Knuble, Kristian Huselius och Henrik Tallinder. Foto: Rickard Nilsson/Bildbyrån

Johanssons säsong individuellt var dock mycket imponerande och hans återkomstsäsong i moderklubben kröntes med att vinna poängligan för backar med sina 34 poäng. Dessutom vann han plus/minus-ligan i serien med sina +30.

– Det var en overklig känsla att komma tillbaka till sin hemstad och till en klubb jag kände så otroligt mycket för. Det var ett spännande år med en nya arena i staden och i varje match mötte man superstjärnor från världens alla hörn. Det hade hänt mycket i och runt föreningen, men den där LHC-andan jag var med om innan jag lämnade fanns kvar. Jag var nöjd med min egen produktion under det året, men mest stort var att vinna plus/minus-statistiken i den konkurrensen som var då.

"Det var en av höjdpunkterna i min karriär"

Under den här tiden hade Johansson blivit mer etablerad i landslaget och var dessutom assisterande kapten. VM i Österrike året innan var, med tanke på lockout-säsongen, nästan som ett OS med världsstjärnor i alla lag och Sverige förlorade bronsmatchen mot Ryssland. Året därpå skulle dock Sverige och Johansson få sin revansch. Johansson ,som imponerat i backpar med Ronnie Sundin under tiden i Frölunda, spelade fortfarande med honom i landslaget.

– Jag kommer ihåg att jag var med i alla turneringar inför VM i Riga och jag spelade med Ronnie som har betytt mycket för mig under min karriär. Jag kommer ihåg att vi redan hade ett helt okej lag. När sedan Detroit åkte ut i Stanley-cup slutspelet och Johan Franzén Niklas Kronwall, Henrik Zetterberg med flera förstärkte laget, såg det riktigt bra ut.

I kvartsfinalen slogs ett stjärnfyllt USA ut innan Sverige utmanövrerade Sidney Crosbys Kanada i semifinal. När sedan Tjeckien besegrades i finalen stod det klart att Johansson hade vunnit sitt enda VM-guld.

– Jag följde landslaget mycket när jag var ung och minns att jag blev väldigt glad när det blev guld i VM 1987. Att sedan få vara med och vinna ett VM-guld för folket och alla som följer laget var absolut en av höjdpunkterna i min karriär.

Den nästkommande säsongen gick Linköping hela vägen till SM-final och efter att ha besegrat favoriten Färjestad i semifinalen såg det bra ut för Johanssons mannar inför finalen mot MODO. Dock räckte inte Linköping hela vägen fram och det var MODO som fick fira inför guldtörstande linköpingssupportrar i Cloetta Center.

– Det är klart att det var tufft då, men samtidigt kände jag en stolthet över att det i Linköping, som en av två städer, spelades hockey i på vårkanten. Det andades hockey i hela staden och den upplevelsen var fantastisk på alla sätt.

Johansson under SM-final sex mellan Linköping och MODO Hockey 2007. Foto: Andreas Hillergren/Bildbyrån

Debuterade i NHL som 34-åring

Johansson hade vid det här laget hunnit bli 34 år gammal, men hans imponerande poängfacit och trygga spel i egen zon lockade intressenter från den andra sidan av Atlanten. Chicago Blackhawks var den klubben som arbetade flitigast med att få hans signatur och han bestämde sig för att åka över och försöka att ta en plats på deras träningscamp.

– Jag hörde efter VM-guldet i Riga att klubbar i NHL visat intresse för mig. Det dröjde sedan till sista dagen på transferfönstret innan kontraktet med Chicago blev klart och det var inget drömkontrakt, utan ett tvåvägskontrakt vilket innebar att om jag inte platsade tvingades jag spela i AHL. Det var osäkert, men jag kände att jag inte hade någonting att förlora.

34-åringen kämpade på bra och lyckades slå sig in i laget efter träningscampen. Chicago var inne i en generationsväxling vid den här tiden och det blev inte riktigt så bra som Johansson hoppats på. Han tradades istället till varmare delar av USA - nämligen Florida.

– Det var positivt för mig att bli tradad. Jag fick en helt annan roll där och i slutet av säsongen fick jag spela mycket och hade riktigt roligt, säger Johansson och fortsätter:

– Det kunde mycket väl ha blivit något eller några år till i Florida. De hade dock ett överflöd av backar vid den här tiden och försökte bli av med några men misslyckades. Jag hade haft anbud från Ryssland under en längre period och när det inte hände något med Florida valde jag att flytta dit, berättar han.

Eftersom att Linköping ägde hans rättigheter i Europa lånades Johansson ut från östgötaklubben till ryska KHL-laget Atlant Mytishchi. Johansson stod för en riktigt vass säsong i Ryssland och gjorde på 53 matcher 34 poäng och presterade återigen riktigt bra i plus/minus-statistiken.

– Jag fick en bra start på äventyret i Ryssland och tack vare det så var tillvaron ganska enkel för mig. Det var en häftig tid med ett annat språk och allt annat runt omkring.

Tillbaka i hemstaden för att ta guld

Efter att på nytt ha varit borta från hemstaden och testat på andra äventyr som en ishockeykarriär har att bjuda på var Magnus Johansson efter två år och till säsongen 2009/2010 tillbaka i Linköping. Denna gång för att stanna och med ett mål i siktet - att vinna guld med sin moderklubb.

Johansson var i fantastisk form efter sina år utomlands och stänkte in 49 poäng på 52 spelade matcher. Ett fantastiskt facit som parkerade Linköpings lagkapten på en niondeplats i SHL:s poängliga den säsongen. Laget gick också bra, hamnade på en tredjeplats i SHL och gick till semifinal i SM-slutspele. Där åkte laget ut mot ett starkt Djurgården.

– Jag hade utvecklats mycket under mina år utomlands och hade en bra känsla det året att vi kanske skulle kunna ta det där guldet. Det saknades tyvärr lite grann för att vi skulle gå hela vägen, färklarar han.

En fokuserad Johansson gjorde succé i återkomsten till SHL och Linköping säsongen 2009/2010. Foto: Nils Jakobsson/Bildbyrån

Den lugna backens säsong gick inte obemärkt förbi och han prisades för sina insatser under säsong och utsågs till SHL:s bästa spelare samt bästa back. Dessutom blev han som 37-åring uttagen till Tre Kronors OS-trupp samma år.

– Jag spelade nog min bästa hockey i karriären under den här tiden i livet. Jag, som har ett mycket brett sportintresse, tyckte det var inspirerande att få åka med en OS-trupp och representera Sverige med en massa andra idrottare. Att det dessutom var i Kanada och hockeyn var det största eventet under det OS:et gjorde att det var en oförglömlig resa, berättar Johansson.

OS i Vancouver blev hans enda Olympiska spel och VM samma år var hans sista framträdande i ett stort mästerskap för Tre kronor. Han fortsatte i landslaget ytterligare två år och var under den tiden lagkapten.

I Linköping spelade Johansson ytterligare fem säsonger efter OS. Säsongen 2010/2011 belönades han som SHL:s mest värdefulle spelare. Fyra av gångerna gick laget till slutspel och vid samtliga tillfällen ställdes laget mot Skellefteå, svensk ishockeys gigant på senare år.

– Det är klart att det är tufft, men de har dominerat den svenska hockeyn och vi har haft otur som stött på dem varje gång. Något år utmanade vi dem i alla fall och ledde med 1-0 i matcher, och var nära att ta den andra matchen också. Mina sista år kom vi i alla fall topp fyra i SHL och det är jag stolt över, sammanfattar han.

Hur känns det att det aldrig blev det där SM-guldet med ditt Linköping?

Jag har brunnit för att vinna ett SM-guld med Linköping, men samtidigt är jag trygg i att jag har gjort vad jag kunnat och kämpat stenhårt för att försöka vinna det där guldet. Jag både tror och hoppas att LHC kommer att ta ett SM-guld inom en snar framtid.

Johansson har under hela sin karriär varit en fanbärare för svensk ishockey och varit uppskattad även hos motståndarfansen för sin hängivenhet och sitt eleganta spel. Med sina 447 poäng är Johansson den försvarsspelare som gjort flest poäng i SHL genom alla tider och med ett SM-guld, (flera individuella priser), ett VM-guld och ytterligare fem VM-medaljer är Johansson en välmeriterad herre. Hans 25 säsonger långa karriär har för många varit en ynnest att följa och han är något av en kultfigur i Göteborg och givetvis i Linköping.

– Självklart har jag mycket känslor även för Frölunda och Göteborg som stad. Jag bodde sex år i Göteborg som är som min andra hemstad, berättar han.

Beslutet att lägga av var inte svårt för Johansson utan något som växt fram under en längre tid.

– Kroppen är inte lika fräsch längre och jag har inte kunnat träna lika hårt och bra som jag vill, då sjunker också kvaliteten. Då kändes det som att det var ett naturligt val att sluta.

Får ny roll i Linköping

Nu väntar nya uppdrag för Johansson och för alla otröstliga linköpingsfans är det nog glädjande att han valt att fortsätta i klubben. hans nya roll blir som assisterande general manager till en annan linköpingsprofil, Fredrik Emwall.

– Jag kommer att ha en roll där jag stöttar Fredrik i sportarbetet. Även på marknadssidan kommer jag att få lite uppgifter som kommer att växa fram under tiden. Det känns inspirerande, jag har varit mycket involverad i klubben vid sidan av även när jag spelat, så det känns inte som ett jättelångt steg, förklarar Johansson.

I nuläget hänger det tre heliga tröjor i taket på Saab Arena. Vi kan nog konstatera att det inom en snar framtid hänger ännu en.

– Det finns människor som pratar om att de tycker att den ska hängas upp. Det är inget som jag går runt och funderar på utan det är upp till klubben om de vill göra det. Då tar vi det därifrån, avslutar Johansson.

SHL.se vill passa på att gratulera Magnus Johansson till en fantastisk karriär och utbringa ett stort tack för alla oförglömliga ögonblick han bidragit med till alla hockeyälskare runt om i landet.