• Huvudsponsorer

Lördag Lör 3 November Nov
Tisdag Tis 13 November Nov
Torsdag Tor 15 November Nov
Lördag Lör 17 November Nov
Söndag Sön 18 November Nov
Torsdag Tor 22 November Nov
Fredag Fre 23 November Nov
Lördag Lör 24 November Nov

LeMat tog ishockeyn till Sverige

22 december 2011 13:15

Stockholm har hållit ställningen som det framgångsrikaste distriktet i svensk hockey genom åren. Från 1922 fram till 1963 vann lagen från Stockholm 32 av totalt 39 mästerskap. Sex av de sju andra mästerskapen vanns av Södertälje, som många numera räknar som ett lag från Stockholm, konstaterar hockeyoraklet Gregor von Konow som tittar på Stockholms och Sveriges ishockey ur ett historiskt perspektiv.


1957 blev Gävle GIK första landsortsklubb som blev svenska mästare. Gävle slog Djurgården med 3-2 i avgörande match i snöstorm på Johanneshovs utomhusrink.

På 1920-talet spelades det ingen ishockey i Sverige utanför Stockholm. Sporten spreds till landsorten först i slutet av 1930-talet och i början av 1940-talet. Brynäs blev spelåret 1943/1944 första lag utanför Stockholmsregionen (inklusive Södertälje) som var med i Högsta serien. Brynäs åkte ur direkt och återkom först många år senare.

Den första ishockeymatchen i Sverige spelades i Stockholm den 30 januari 1921 mellan IFK Uppsala och tyska storlaget SC Berliner. Svenskarna (laget bestod bara av bandyspelare) vann mycket överraskande med 4-1 på Stadion inför 2 200 åskådare.

Bara tre år senare blev Sverige europamästare på samma arena. Det räckte för svenskarna att vinna över Tjeckoslovakien (4-1) för att vinna turneringen.

Sverige hade året innan faktiskt varit med i den första OS-turneringen i ishockey, som spelades i Antwerpen i April några månader före sommarolympiaden. Sverige blev fyra i turneringen efter Kanada, USA och Tjeckoslovakien.

Amerikanen LeMat tog med sig ishockeyn

Det var amerikanen och biodirektören Raoul LeMat som tillsammans med Anton Johansson, ordförande i Svenska Fotbollsförbundet, och bandyspelaren Torsten Tegner ("TT") tagit initiativ till att starta Sveriges första landslag i ishockey.

LeMat hade spelat ishockey hemma i USA och fått reda på att ishockey skulle vara med som uppvisningssport i de olympiska sommarspelen 1920 i Antwerpen. Han tyckte kort och gott att Sverige borde skicka dit ett lag. När LeMat en dag på försommaren 1919 satt och åt lunch på Dramatenterassen kom Anton Johansson och Torsten Tegner förbi. Herrarna kände varandra sedan tidigare och Tegner och Johansson slog sig ner vid samma bord som LeMat för att inleda ett samtal.

– Jo, det är på det viset att nästa år ska ishockey vara med på programmet i OS i Antwerpen, sa Raoul LeMat.

– Jag tycker att Sverige borde vara med. Sverige har många bra bandyspelare att vi borde ha goda möjligheter att nå en framskjuten placering. Kanada och USA rår vi förstås inte på, men mot de andra nationerna bör vi kunna vinna.

Göta första storlaget

Anton Johansson och Torsten Tegner tyckte att det var en lysande idé och så gick det till när Sverige fick ett landslag i ishockey. Fredagen den 17 november 1922 bildades Svenska Ishockeyförbundet på Svenska Fotbollsförbundets kansli nere vid Skeppsbron i Stockholm. De klubbar som var närvarande eller representerades via ombud vid mötet var AIK, Hammarby IF, Nacka SK, IF Linnea, Mariebergs IK och Stockholms Domareklubb.

Göta vann det första mästerskapet och slog Hammarby med 6-0 i finalen. Göta vann sju av de nio första mästerskapen och var vårt första storlag ishockey. På våren 1939 blev det klart att Stockholm skulle få en konstfrusen isbana. Invigningen skedde på Stadion den 24 november samma år i full snöstorm.

Sedan ispalatset slagit igen portarna och smält ner isen för sista gången fanns det bara naturis att spela på. På grund av den milda vintern 1939 hade man inte kunnat slutföra säsongens seriespel och fått ställa in hela slutspelet. Hammarby ledde serien när den avbröts och borde ha korats till svenska mästare.

Hammarby, Göta, AIK och Södertälje turades om att vinna mästerskapet under 1930- och 1940-talen. Hammarby var framgångsrikast med sju vinster på 12 finaler.

VM 1949 i Stockholm

1949 fick Sverige arrangera ishockey-VM för första gången. Turneringen spelades i Stockholm mellan 12-20 februari. Folk kom i stora skaror till matcherna på Stadion och Östermalms Idrottsplats.

Hade inte tidningen Dagens Nyheter gått in som finansiär av VM-turneringen hade det dock inte blivit någonting av det hela, eftersom det fattiga förbundet hade tomt i sin kassa och RF var inte villiga att skjuta till medel. Utgifterna för VM beräknades att uppgå till över en halv miljon kronor, vilket var väldigt mycket för ett arrangemang då. Men den stora publiktillströmningen till matcherna gjorde att man gjorde en rejäl vinst på turneringen.

Den match som tilldrog sig det största intresset var den mellan Sverige och Kanada (representerat av klubblaget Sudbury Wolves). Kanada hade dagen innan mött Tjeckoslovakien i en tuff och ful match, som urartade med ett stort slagsmål när slutsignalen gick.

Kanadas Tom Russell hade fått en klubbspets i magen av en tjeckisk spelare under matchen och när matchen var slut tog Russell hämnd och gav sig på några tjeckor och med ett stort bråk som följd. Det blev stora rubriker i tidningarna dagen efter och löpsedlarna talade om "bärskärk i ishockey-VM".

Bättre reklam inför matchen Sverige och Kanada kunde man inte ha fått. Folk som aldrig sett en ishockeymatch tidigare vallfärdade upp till Stadion. När matchen skulle börja var det ca 25-30 000 åskådare inne i Stadionborgen och nästan lika många utanför som ville in. Det var fullständig kalabalik utanför Stadion och när folk inte kom in tryckte de på mot vändkorsen.

De tryckte på för fullt och till slut stormade man grindarna och folk bara vällde in på Stadion. Matchen blev uppskjuten i 50 minuter på grund av den stora publiktillströmningen. Själva matchen blev sedan ganska lugn. Bara nio utvisningar utdömdes, åtta kanadensiska och en svensk. Slutresultatet blev 2-2, vilket var en mycket stor framgång för svenskarna.

Tjeckoslovakien blev världsmästare, Kanada kom tvåa, USA trea och Sverige fyra. Sovjet hade ännu inte gjort VM-debut. Kanada svarade för turneringens verkliga målkalas när man slog Danmark med osannolika 47-0 i gruppspelet.

– Från sportslig synpunkt blev det ett idealiskt VM, summerade förbundsbasen Helge Berglund.

– Spänningen hölls uppe av det svenska laget fram till sista speldagen, då vi fick stryk av tjeckerna med 3-0. Vladimir Zabrodsky dirigerade sina mannar på ett mästerligt sätt till VM-titeln och gjorde en strålande insats. Vi hade tidigare slagit tjeckerna med 4-2 på Östermalms Idrottsplats. Vår stora match i VM gjorde vi mot Kanada, där vi spelade oavgjort (2-2). Vi förlorade mot USA (3-6), men lyckades besegra Schweiz (3-1).

Intresset exploderar

Efteråt exploderade ishockeyintresset i Stockholm och hela landet. Nya klubbar och föreningar bildades i en snabb takt och det spelades hockey överallt. Det fanns inte en plätt i en park i stan som inte spolades upp till isbana (jämför med hur situationen ser ut idag!).

Det såg likadant ut runt om i Stocholm. När det var allmänhetens åkning på Stadion och Östermalms Idrottsplats var det så mycket folk på isen att det knappt gick att åka skridskor. De stora barnkullarna efter kriget gjorde att unga grabbar strömmade till klubbarna och de mottogs av ledarna med öppna armar.

Vi fick konstfrysta isbanor i område efter område och det byggdes ishallar. Från att vi inte hade haft en enda i landet när VM 1949 och 1954 spelades hade vi fått totalt 20 stycken i slutet av 1960-talet. Johanneshov fick tak på sin isbana 1962, inför VM 1963.

Förbundsbasen Helge Berglund gick i bräschen för hallbyggandet. Han var oöverträffad när det gällde att se till att det byggdes ishallar runt om i Sverige, även om tillvägagångssättet inte alltid var särskilt demokratiskt.

Visst var Helge Berglund, ordförande i förbundet 1948-1973, borgarråd i Stockholm, sekreterare i Stockholms Stads finansutskott i många år, ordförande i Stockholms Arbetarekommun och ordförande i Stockholms Lokaltrafik (SL), en tuff och hårdförd socialdemokratisk politiker av den gamla stammen, men för svensk hockey var han guld värd.

– Naturligtvis hade Helge hjälp av många goda medarbetare här och där, konstaterade Rudolf "R:et" Eklöw, vice ordförande i förbundet 1948-1970 och sportchef på Dagens Nyheter i många år.

– Men det gäller att se till att beslut och överenskommelser verkställs också. På den punkten var Helge oöverträffad. Han lämnade ingenting åt slumpen. Den som har träffat vår förbundsordföranden några gånger har säkert lagt märke till att han då och då tar upp en anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar ur innerfickan på kavajen. Där skriver han upp allt som skall verkställas. Med jämna mellanrum rensar han upp i de fullklottrade sidorna.

– Om någon glömt sin uppgift, eller sitt löfte, kan han räkna med att få ett telefonsamtal från Helge endera dagen. Ofta i rena svinottan, innan folk hunnit gnugga sömnen ur ögonen. Våra fem VM-turneringar (1949, 1954, 1963, 1969, 1970) hade inte blivit sådana sportsliga och ekonomiska framgångar utan Helges helhjärtade och personliga engagemang.