von Konow: Frölunda ett stolpskott från SM-guld som nykomlingar 1962

5 februari 2013 10:50

Västra Frölunda var ett av de tio lagen som var med i den första upplagan av Elitserien,1975/1976. Frånsett en period på fem säsonger under den andra delen av 1980-talet har Frölunda varit med i Elitserien oavbrutet. Hockeyoraklet Gregor von Konow har kommit fram till Frölunda när han skriver om klubbarna ur ett historiskt perspektiv.


Västra Frölunda började att spela ishockey i mitten på 1940-talet. Det var meningen att laget skulle var med i Klass II i Göteborgsserien 1943/1944, men på grund av den milda vintern spelades inga matcher. Första gången Västra Frölunda var med i en serie som kunde genomföras var 1945/1946. Laget deltog då i en lokal turnering tillsammans med Fellows, Udden, Chalmers, Dixhov och Hisingen. Frölunda kom på tredje plats efter Udden och Fellows.

1950 vann Västra Frölunda Klass B och blev uppflyttade till Klass A i Västsvenska Södra. Året efter vann man även Klass A och hade kvalificerat sig för spel i Division III. I mitten på 1950-talet fick Gamla Ullevi konstfrusen isbana. Det satte fart på ishockeyintresset i Göteborgsområdet.

Gick upp i Allsvenskan

På vintern 1956 slogs Västra Frölunda med GAIS om seriesegern i Div III. GAIS drog till slut det längsta strået, sedan man besegrat Frölunda med 5-1 i en avgörande match i en av slutomgångarna och kunde ta steget upp i Div II. Året därpå gick Gais som första Göteborgslag upp i Allsvensklan. På bara fyra säsonger hade GAIS tagit sig från Klass I upp i Högsta Serien. En prestation som inspirerade Västra Frölunda att satsa. 1956/1957 vann Frölunda sin Div III-serie överlägset. Två år senare gick laget upp i Allsvenskan, men åkte ur direkt.

- Vi var fullt medvetna om att skulle vi klara av att stanna kvar i Allsvenskan måste laget förstärkas med ett antal etablerade spelare utifrån, sade Anders Bernmar, som tillsammans med Bengt "Bittan" Johansoon byggde upp Frölunda till en storklubb. Spelarmatrialet i Göteborg räckte i alla fall inte till för att få ihop ett lag av hyfsad allsvenskklass.

"Sura-Pelle" och Lundvall värvades

Det var på våren 1960 som den stora bomben slog ned i svensk hockey. Det var nämligen då som Anders "Rövarn" Bernmar värvade Ronald "Sura-Pelle" Pettersson och Lars-Erik Lundvall från topplaget Södertälje SK till Västra Frölunda. "Sura-Pelle" och Lundvall var vid denna tidpunkt Sveriges bästa ishockeyspelare tillsammans med Sven Tumba (Djurgårdens IF) och Nisse Nilsson (Forshaga IF). Nästan samtidigt som Lundvall och "Sura-Pelle" kom också Owe Sterner till klubben från Forshaga. En storvuxen, stark. målfarlig och mycket tuff centerforward, som även var en bra passningsspelare. Plus några spelare till.

Trion Owe Sterner, "Sura-Pelle" Pettersson och Lars-Erik Lundvall producerade mål och poäng på löpande band i matcherna och såg till att Frölunda körde över allt motstånd och tog sig upp i Allsvenskan. Av lagets 201 mål på 21 serie- och kvalseriematcher svarade Sterner&Co för nästan hälften. Det kallas effektivitet!

Inför återkomsten i Allsvenskan förstärktes laget med ytterligare två toppspelare, forwarden Ulf Sternerfrån Forshaga IF och backen Gert Blomé från Gävle GIK. Därmed var de sista bitarna på plats i lagbygget.

- Att vi kunde få hit "Sura-Pelle" Pettersson och Lars-Erik Lundvall var helt avgörande för att vi skulle lyckas med vår satsning, sade Anders Bermar och konstaterade:

- När de skrev på ville också många andra bra spelare komma hit.

Nära att ta SM-guld direkt

Västra Frölunda hade nu ett såpass bra lag att man kunde utmana och ge de femfaldiga svenska mästarna Djurgården en fight om guldet. I seriespelet kom Frölunda på andraplats i Södergruppen, nio poäng efter Djurgården. Det var nog inte många som trodde att Frölunda skulle kunna bli ett hot mot Djurgården i SM-slutspelet. Men Frölunda gav verkligen Djurgården hårt motstånd i kampen om SM.

Inför sista omgången av SM-serien var Västra Frölunda och Djurgården obesegrade och hade lika många poäng när de möttes i en direkt avgörande match på Johanneshovs utomhusrink inför ca 20000 åskådare. Eftersom Djurgården hade mycket bättre målskillnad än Västra Frölunda räckte det med att spela oavgjort för att stockholmarna skulle vinna igen. Djurgården tog initiativet direkt. En bit in på andra perioden ledde Djurgården med 3-0 och såg ut att gå mot en säker seger. Men i det läget vaknade Frölunda. Laget fick fart under skridskorna, tog över och spelade ut Djurgården fullständigt. Frölunda radade upp den ena målchansen efter den andra och målen började trilla in i DIF-kassen. Innan perioden var slut hade Frölunda vänt 0-3 till ledning med 4-3 efter två mål av Uffe Sterner (banans kung) samt ett vardera av Rolf Eklöf och Torsten Basth.

Frölunda fortsatte att ligga på och trycka tillbaka Djurgården i tredje perioden. Men efter ett Frölundaanfall när sju-åtta minuter återstod snodde Tumba åt sig pucken i egen zon och åkte igenom och ur nästan ingen vinkel alls, alldeles framför förlängd mållinje på vänsterkanten, sköt Tumba ett snabbt slagskott som överlistade Berndt Lindvall i VF-kassen. När det sedan var tio sekunder kvar hade Uffe Sterner en jättechans att avgöra, men hans skott träffade ena stolpens insida och studsade ut igen. 4-4, och Djurgården tog hand om guldet igen.

- Vilken match vi gjorde! Jag tror inte att många protesterat om vi vunnit med två eller tre mål, sade Anders Bernmar, som ledde Djurgården till SM-guld i fotboll 1955, gjorde IFK Göteborg till ett storlag i Europa på 1970- och 1980-talet och är en av våra största ledargestalter i både ishockey och fotboll genom åren:

- Vi var bättre än Djurgården den här gången. Hade inte deras målvakt (Tommy Björkman) varit så fenomenal hade vi fått med oss guldet hem till Göteborg.

SM-Guld 1965

Att Västra Frölunda med sin fina anfallshockey och tuffa och kraftfulla spel kommit till toppen för att stanna var det ingen tvekan om. Efter att ha vunnit Södergruppen några år och fått topplaceringar i SM år efter år kom den stora fullträffen 1964/1965, då Frölunda blev svenska mästare. Frölunda inledde SM-slutspelet strålande. Laget vann sina första fyra matcher och gick upp i ledningen i tabellen, tre poäng före tvåan Brynäs. Sedan fortsatte Frölunda bara att vinna match efter match. Efter att ha vunnit två svåra bortamatcher mot Leksand (6-2) och Västerås (7-2) i 12: e och 13: e omgången var guldet klart, eftersom Brynäs var fyra poäng efter i tabellen. Att Frölunda sedan förlorade hemma mot Brynäs (1-5) på Nya Ullevi i sista omgången hade ingen betydelse. Efteråt kunde lagkaptenen och storstjärnan Lars-Erik Lundvall åka fram och ta emot SM-pokalen.

- Vi har visat att vi är det bästa laget i svensk hockey, sade Lars-Erik Lundvall och fortsatte:

- Jag tycker inte att vi har en enda svag punkt i laget. Vår styrka är att vi aldrig ger oss. Vi har under säsongen vänt många underlägen till seger. Men det ligger ett stenhårt arbete bakom guldet. Redan förra sommaren startade förberedelserna för årets säsong. Jag har i alla fall aldrig tränat hårdare inför en säsong än jag gjort inför denna.

14 år på raken i SM

Västra Frölunda fortsatte efter guldet att var ett topplag i Allsvenskan under resten av 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet. 1975 var första gången på 14 säsonger som Frölunda missade ett slutspel. Säsongen 1975/1976 spelades den första upplagan av Elitserien. Frölunda var länge illa ute, men kunde till slut rädda sig kvar i serien. Detta tack vare att man slog Djurgården med 6-1 hemma i Scandinavium i 34: e spelomgången. Frölunda slutade sjua i tabellen, en poäng före nian och nästjumbon Djurgården.

- Utan bröderna Mott, Morris och Darwin, hade det aldrig gått, konstaterade coachen Arne Strömberg.

- De fixade segern åt oss i den viktiga matchen mot Djurgården och hjälpte laget att vinna många poäng under spelåret.

SM-final 1980

1980 var Västra Frölunda i SM-final mot Brynäs (förlorade med 2-1 i femte och avgörande match på Hovet). Hur som helst var det i alla fall uppenbart att Frö lunda var på väg ner. 1984 åkte laget ur Elitserien. Därefter var Frölunda borta från serien i fem säsonger, innan coachen Conny Evensson tog upp laget igen. Sedan 1989/1990 har Frölunda spelat oavbrutet i Elitserien.