SHL-minnet: Mål- och poängrekordet

6 oktober 2020 13:00
#SHLMinnet

Det har gått några år sedan det hände, drygt 37 om man ska ringa in det någotsånär. Men än så länge står sig Håkan Loobs mäktiga mål- och poängrekord i Elitserien/SHL.


Säsongen 1976/1977 stod Leksands forward Mats Åhlberg för en imponerande bedrift när han gjorde hela 39 mål och 25 assist för totalt 64 poäng i Elitserien. Imponerande siffror än idag, och med tanke på att de gjordes på blott 36 matcher var bedriften enorm. Både målskörden och poängtotalen var rekord som de flesta trodde skulle stå sig länge. De stod sig i exakt sex år.

Tre år efter Åhlbergs rekord flyttade en då 19-årig gotlänning från Karlskrona IK till Värmland, Karlstad och Färjestad BK. Håkan Loobs karriär hade dittills tagit honom från IK Graip via Roma IF till Karlskrona i Division 1. Den första säsongen 1979/1980 landade ynglingen på 19 poäng, varav 15 mål. Och utvecklingen gick åt rätt håll; Året därpå blev det 23 mål och sex assist. 1981/1982 gjorde han 26 mål och 15 assist, vilket räckte till en fjärdeplats i Elitseriens poängliga. Men sedan hände något. Eller snarare: Sedan hände det mesta.

– Jag tror att det var massor olika grejer. En var min egen utveckling. Jag kom till Färjestad 79-90. Normalt sett behöver man kanske ha tid på sig att utveckla sig och mogna, säger Håkan Loob aningen modest när han tänker tillbaka på säsongen 1982/1983.

Jodå, det var massor olika grejer som hände. 76 stycken, om vi ska vara petnoga. Från de 41 poängen exploderade Loob till att göra 42 mål och 34 assist för totalt 76 poäng. Både målskörd och poängtotal är fortfarande svåra, nästan ouppnåliga, noteringar i dagens SHL. Vad var då hemligheten till denna enorma utväxling?

– Jag tror att det har mycket att göra med att jag fick spela med samma kedjekamrater; Thomas Rundqvist, och Tommy Samuelsson på backen. Att man då spelade med hela femmor istället för fyra kedjor och tre backpar som man gör idag. Vi tränade tillsammans och vi spelade tillsammans. Vi gjorde nästan inga förändringar det året utan från första träning till sista träning var det jag, Thomas, Tommy, Janne Ingman och min brorsa Peter, säger han och fortsätter:

– Vi spelade jättemycket i matcherna. Vi fick starta i princip varenda powerplay. Jag har inga bevis på hur många minuter hur jag eller ens vår femma gjorde men jag har svårt att se att vi spelade under 25 minuter per match. Idag ligger man omkring 17-20 minuter om det inte blir overtime. Just det här att spela mycket och med samma killar. Mognaden.. Det var liksom dags att vi skulle få ett jättebra år, alla vi tillsammans. Titta på allas poängskörd, det är fantastiska siffror.

Och faktum är att det inte bara var Loob som fick en enorm utväxling. Samtliga i femman stod för vad som det säsongen blev deras poängmässigt bästa säsonger dittills i karriären. Förutom Håkan Loob stod även Peter Loob för sin poängmässigt bästa säsong i hela sin Elitseriekarriär det året och totalt noterades hela femman för 100 mål och 105 assistpoäng.

Några har varit nära: Både Bud Holloway (2013) och Pär Arlbrandt (2014) landade på 71 poäng. Brynäs Tom Bissett var två mål ifrån Loobs målnotering under säsongen 1999/2000 och han är än idag den ende spelare sedan Loob att göra 40 mål. Samtliga tre spelare hade minst 50 matcher under bältet under sina rekordförsök. Och det där med att spela många, gärna alla, matcher har stor betydelse, menar Loob.

– Jag missade inte en enda sekunds spel. Du får inte missa tre, fyra, fem matcher oavsett om du spelar 36 matcher eller om du spelar 52. Missar du några matcher då är det inte att du är hundra procent när du kommer tillbaka heller. Att gå igenom en hel säsong utan att vara borta gör ju sitt, säger han.

När Åhlbergs målrekord passerades minns han inte, men rekordpoängen, den 67:e, var i alla fall en målgivande passning – till storebror Peter – "när fem-sex" omgångar återstod av serien.

I dagens hockey är orden "kemi" och "struktur" saker som gärna används för att beskriva hur ett lag spelar eller varför det går bra för en kedja eller ett par spelar. "De har bra kemi." Men det räcker kanske inte? För kemi på isen är en sak. Kemi i livet är en annan, och var precis det rekordmannen Loob hade med rekordfemman.

– Vi växte upp där, när vi var 22-23 år gamla. Vi hade ju hängt ihop… Jag kom 1979, och Tomas och Tommy hade kommit tidigare. Vi hade lägenheter nära varandra, vi umgicks egentligen i tid och otid. Det gjorde ju att vi kände varandra in och ut både på och utanför isen. Vi hade spelstilar som hjälpte varandra enormt mycket, säger han och fortsätter:

– Tittar man på brorsan och Tommy Samuelsson… Brorsan var ju otroligt offensiv och hade ett mäktigt skott. Tommy var en jätte-allround back som täckte upp i egen zon och var jätteduktig på skridskorna. Han täckte skott och var en bra passningsspelare. De två kompletterade och hjälpte varandra jättemycket, förklarar han.

– I kedjan var Tomas den som kunde ta pucken i egen zon och leverera den ut på kanterna. Vi hade en oerhört hårt arbetande Janne Ingman som var jättebra framför mål. En grovjobbare som tog stryk. Jag själv fick en lite fri roll, jag åkte nästan hur jag ville utan att någon sa till mig att jag skulle “stå där och chippa ut pucken där”. Jag fladdrade omkring, skrattar han.

Loob berättar att han när han tänker tillbaka på sin spelstil så tycker han själv att han påminde om en bandyspelare

– Jag hade fart hela tiden. Vi lärde oss varandra så när Tommy hade pucken visste jag att han inte skulle spela den till mig. Han spelade på Tomas så kunde jag åka. Jag låg öppen nästan innan Tomas skulle få pucken och när han fick den så visste han att jag kom med fart ute på kanten. Då gick det undan.

– Det skapade inte bara ett självförtoende bland oss utan det skapade ett jättesjälvförtroende bland coacherna att spela oss och det gav en acceptans från de andra. Du har en andrakedja och en tredjekedja som också måste spelas. Men de accepterade att stora delar av produktionen kom ifrån oss. Det blev en slags hierarki, alla gillade det kanske inte men det blir på något sätt väldigt naturligt, menar Loob.

"Kanske aldrig kommer att slås"

Idag, nästan 40 år senare, lyser de 42 målen och 76 poängen som en slags hägring för alla poängsprutor runtom i ligan. Många har försökt. Få har kommit nära. Ingen har lyckats. Och kanske har hockeyns utveckling bidragit till att rekordet inte har slagits:

– Om man jämför med dagens SHL är det ibland lite svårt att säga vem som är den riktiga förstakedjan. Något lag har väl det men annars är det mycket mer jämnt idag. Det gör att i varje situation är det inte alltid de där fem som ska in.

Men den stora frågan är: Kan någon göra slå rekordet, och vad skulle krävas?

– Jag tror att det är de faktorerna som kommer att komma tillbaka. Vem spelar du med? Hur mycket istid får du? Skador? Allt det vi har pratat om går igen, säger Loob.

– Det gör att det är svårt att hitta den här förstakedjan. Du ser Robert Rosén, Rickard Gynge och Emil Pettersson i Växjö, till exempel. Det är en sån kedja som om de får det att funka kan ha någon som gör en massa poäng. Oscar Möller och Jocke Lindström i Skellefteå hade det där, men de spelar ju inte ihop längre. De delar på det för att det ska bli bredare på forrwardssidan. Innebär det att deras så kallade målproduktion går ner? De hade kanske potential att göra - vad vet jag? - 20, 30 kanske 40 mål. Hur många är det som gör 30 mål ens? Hittar du någon sanning i det här så är det kanske en anledning till varför rekordet kanske aldrig kommer att slås, avslutar Håkan Loob skrockande.