Jan Sandström: ”Häftigt att ha fått spela så många matcher i världens vackraste förening”

9 december 2020 13:00

Vad ryms mellan ett fullsatt derby på Globen 1997 och en play in-match mellan Luleå och Brynäs våren 2018? Frågar du Jan Allan Sandström är svaret en karriär. Från startskottet 1997 till slutpunkten 2018 hann han med 1 057 SHL- och slutspelsmatcher. Fler än någon annan.


Allt började i Öjebyn, ett område i norrbottniska Piteå känt för sin älv, sin palt – och sin ishockey. Mikael Renberg, Tomas Holmström och Mattias Öhlund är tre av stadens stora söner, och den senare började sin resa på precis samma plats som Jan Sandström.

– Jo, Mattias Öhlund är två år äldre än mig och kommer också från Öjebyn så honom kunde jag följa på nära håll. Vi hade en del gemensamma kompisar och man stötte på varandra då och då, berättar Jan Sandström när shl.se når honom för att prata minnen och rekord.

Ska man tro Jan Sandström själv var det inga krusiduller knutet till ishockeyn under uppväxten. Han spelade för att det var kul och för att kompisarna också spelade. Oftare spontant på utomhusisar än på uppstyrda lagträningar. Och någon tanke på en ishockeykarriär existerade överhuvudtaget inte.

– Jag har alltid levt mycket för stunden och har aldrig reflekterat så mycket över karriären med målsättningar om att nå hit eller dit. Idag ska ju varenda unge till NHL, men så var det inte när jag växte upp.

Från moderklubben Öjebyn till Piteå

En mindre ödmjuk person hade nog ändå kunnat sväva iväg om hen befunnit sig i Jan Sandströms skridskor. Han var nämligen något av en talang. Tidigt fick han chansen i Piteås A-lag som på den tiden huserade i division ett, landets näst högsta serie.

– Jo, efter att jag flyttade in till Piteå från Öjebyn gjorde jag en halv säsong med juniorerna innan jag blev uppflyttad till A-laget, minns Jan Sandström.

– Det var en hög nivå men som jag minns det gick omställningen smärtfritt. Det var nog ändå lite större skillnad mellan Elitserien och division ett då än vad det är mellan SHL och Hockeyallsvenskan idag.

”Fruktansvärt mäktigt”

Även om det säkert fanns de som hoppades få se Piteå HC i Elitserien var det i ärlighetens namn inte speciellt realistiskt. Lag som Kiruna, Björklöven och Skellefteå prenumererade på topplaceringar i den norra division ett-serien på den tiden och när möjligheten till spel i dåvarande Elitserien dök upp tog Sandström chansen.

– Jag var 19 år och flyttade hemifrån för första gången. Det var ju en skaplig omställning att flytta ner till Stockholm och spela för AIK, men jag kände åtminstone Fredrik Krekula som flyttade ner dit från Kiruna samtidigt som mig. Vi bodde i Skarpnäck båda två och umgicks en hel del, berättar Jan Sandström.

– Men grabbarna i laget tog hand om mig på ett jäkligt fint sätt så det gick väldigt bra rent socialt.

Debuten i Elitserien råkade alltså ske i ett fullsatt derby på Globen. AIK mot Djurgården.

– Det var fruktansvärt mäktigt, tillstår Sandström. Inte i närheten av något man hade varit med om tidigare. Nej, det var jävligt fränt.

Den första säsongen gick lite upp och ner för Sandström och mestadels ner för AIK. Det slutade med att laget räddade sig kvar via kvalserien.

– Det var en skräckupplevelse! konstaterar Sandström. Det var en oerhörd lättnad att vi höll oss kvar där. Sen gick det bättre för mig efter det.

Premiärmålade på NHL-legendaren

Faktum är att även säsongen därefter inleddes med ett Stockholmsderby – och den gången kom också Sandströms första Elitseriemål.

– Ja, jag nätade på Tommy Söderström, skrockar han. Det är ett minne jag kommer bära med mig för resten av livet.

Det blev drygt tre säsonger i AIK innan Jan Sandström runt julen 2000 lämnade Stockholm och Elitserien för Skellefteå och division ett norra.

– När möjligheten att åka till Skellefteå dök upp kändes det rätt. De satsade hårt under de där åren vilket Piteå inte gjorde, så även om det fanns en rivalitet mellan lagen var det en bra möjlighet för mig. Jag fick mycket istid och hade en bra tid där, konstaterar han, och lägger till:

– Eftersom Skellefteå och Luleå spelade i olika serier då fanns ingen stark rivalitet dem emellan.

Äntligen hemma

Alla som följt SHL de senaste 20 åren förstår varför Jan Sandström är noga med att poängtera just det. Få spelare är nämligen så förknippade med en SHL-klubb som Jan Sandström är med Luleå. Och det var också dit han flyttade efter att ha gjort en fin vårsäsong i det som numera är rivalen Skellefteå AIK.

– Säsongen hade väl bara precis hunnit ta slut och jag började fundera på vad jag skulle hitta på när agenten ringde. Han frågade om jag ville spela i Luleå och ungefär tre och en halv sekund senare var allt klart, garvar Jan Sandström.

– Jag minns att jag tyckte att det var oerhört kul att få komma till Luleå och spela, fortsätter han. Jag blev väldigt väl omhändertagen av kärnfigurerna i laget, Petter Nilsson, Thomas ”Bulan” Berglund, Roger Åkerström, Anders Burström och så vidare.

Det allra första av, skulle det visa sig, rekordmånga framträdanden i Luleåtröjan kom hemma mot Modo den 18 september 2001. Jan Sandström bildade backpar med Osmo Soutukorva.

– Jag minns den matchen mycket väl, säger Jan Sandström. Vi förlorade och Magnus Wernblom gjorde väl ett par mål på oss.

”Åkt runt och irriterat oss på varandra”

En annan ung norrbottning som återfanns i den lineupen var Per Ledin, och även om råttet inte var mågat på den tiden var relationen mellan Sandström och Ledin sedan länge… ansträngd.

– Ja, jäklar, utbrister Jan Sandström. Vi har stött på varandra genom alla pojkår. Han spelade i Bergnäset och jag i Öjebyn. Vi hade åkt runt och irriterat oss på varandra hela karriären innan vi hamnade i samma lag, haha.

– Men det är en underbar kille och när vi stöter på varandra här i Luleå brukar vi hinna surra lite hockey. Jag har förstått att han håller på mycket med sociala medier och det kan han väl ha att roa sig med.

Det skulle dröja ganska många år innan Jan Sandström fick uppleva någon riktigt stor framgång med sitt Luleå. På hans nio första säsonger i klubben blev det sorti i kvartsfinal sju gånger och missat slutspel två gånger.

– Vi fick kämpa väldigt hårt för att ens gå till slutspel under de där åren, så när vi väl tog oss dit fick vi lite soppatorsk. Vi hade inte en växel till att lägga i när det väl gällde, minns Jan Sandström.

”De bästa åren spelmässigt och resultatmässigt”

Säsongen 2010/11 rekryterade Luleå Jonas Rönnqvist som tränare från Almtuna och tillsatte Roger Åkerström och Thomas ”Bulan” Berglund som assisterande tränare och Daniel Henriksson som målvaktstränare. Det blev början på ett paradigmskifte.

– Alla fyra hade varit duktiga spelare som då visade sig vara duktiga ledare också, vilket annars inte är självklart, menar Jan Sandström. De hade en bestämd idé om spelsystemet där vi skulle sätta hård press över hela banan. Med tanke på hur ishockeyn i SHL utvecklades därifrån kan man väl konstatera att de var rätt ute.

– De fyra åren var väl egentligen de fyra bästa både spelmässigt och resultatmässigt, fortsätter Jan Sandström. Det blev en final men mitt starkaste minne är från slutspelet säsongen innan finalen.

– Vi mötte Djurgården i kvartsfinal och hade gått upp till 3–0 i matcher men tappat till 3–3. Vi spelade sjunde avgörande hemma och låg under med ett mål med en och en halv minut kvar av tredje. Vi hade plockat målvakten och en av deras killar fick tag i pucken och skulle lyfta ut den. På blålinjen stod Janne Niinimaa och plockade ner den och höll kvar den i zonen. Vi spelade runt ett tag och till slut gick pucken fram till Simon Hjalmarsson som kvitterade. Sen avgjorde Robin Jonsson med sitt första mål för säsongen i sudden och vi gick vidare. Fy fan! Det kommer jag aldrig glömma.

Mot slutet av karriären blev det många rekord för Sandström. Det slogs både klubbrekord och SHL-rekord, men riktigt odödlig blev han den 23 september 2016 när han gjorde sin 888:e grundseriematch och därmed gick förbi den tidigare rekordinnehavaren David Petrasek.

– När man är mitt uppe i det kör man bara på och försöker att inte fokusera jättemycket på det där runtomkring. Det är klart det är kul att stå där inför matchen och bli uppmärksammad men samtidigt har man ju ett jobb att göra.

”Så oerhört mäktigt”

Rekorden till trots, frågan är om inte det faktum att Jan Sandström fick avsluta karriären med systersonen Nils Lundkvist bräcker det mesta. Säsongen 2018 var skadefylld för veteranen och som en ödets ironi var det systersonen Lundkvist som plockades upp för att fylla de sandströmska skridskorna. När morbror väl var tillbaka efter skada fick de till och med göra ett par matcher i samma backpar.

– Det är så oerhört mäktigt, bland det coolaste jag varit med om, säger Jan Sandström.

– Nisse är en fantastisk person och han är värd att gå så långt det bara går. Det var häftigt att se hur han kom in och bara tog för sig och gasade på. Det är en ynnest att få följa hans karriär på nära håll.

”Ett av mina starkaste minnen från karriären”

Vi har kommit längre och längre ifrån den där matchen på Globen 1997. För Jan Sandström närmade sig slutet obönhörligt och i takt med rekordparaden kom också skadeparaden. Kroppen sa ifrån. Nån måtta på rekordslagningen fick det tydligen lov att vara.

– Det hade varit lite snack om det innan, att den där matchen mot Brynäs skulle kunna bli min sista. Samtidigt när man väl spelar är man bara fullt fokuserad på att vinna matchen och gå vidare. Men mot slutet av matchen, när man förstod att vi skulle förlora, brast det lite.

– Fansen stod och sjöng sista minuten och den kärleken de visade då är ett av mina starkaste minnen från karriären. Det blev lite kramkalas nere på isen efteråt också och det är minnen jag kommer bära med mig för alltid.

– Så här i efterhand är jag jättestolt över min karriär och tycker att det är jäkligt häftigt att ha fått spela så många matcher i världens vackraste förening.

Idag jobbar Jan Sandström som kriminalvårdare på häktet i Luleå, ett jobb där han också får uppleva en del av den lagsammanhållning han fick under alla år med ishockeyn. Och visst följer han SHL fortfarande.

– Det är väl bara att önska min gamla rumskamrat Karl Fabricius lycka till med att slå mitt rekord. Spelar han en säsong till kan han nog ta det, avslutar Jan Sandström utan att visa minsta tecken på missunnsamhet.