• Huvudsponsorer

Tisdag Tis 12 Januari Jan
Torsdag Tor 14 Januari Jan
Lördag Lör 16 Januari Jan
Tisdag Tis 19 Januari Jan
Torsdag Tor 21 Januari Jan
Lördag Lör 23 Januari Jan

Möt Människan: Josef Ingman

19 februari 2020 11:00
Möt Människan

I början av 2017 hade Josef Ingman mer eller mindre bestämt sig för att sluta med hockey. Då hade de senaste åren kantats av en del besvikelser, försovningar, Billys pan pizza, dålig sömn och kommentarer i stil med ”varför kastar du bort din talang?”. Efter krav från flickvännen Amanda och en uppläxning från dåvarande tränaren bestämde sig Ingman för att satsa hundra procent på hockeyn – och två och ett halvt år senare hade han skrivit på för Brynäs. Möt Människan Josef Ingman, som har tagit en minst sagt krokig väg till SHL.


Josef Ingman är uppvuxen i Svedjeholmen/Domsjö i Örnsköldsvik, men trots det var det långt ifrån givet att han skulle syssla med hockey. I stället var det fotboll och innebandy som gällde, men i elvaårsåldern snörade han på sig skridskorna för att träna med Modo. Eller rättare sagt, någon annan snörade på honom skridskorna.

– Jag minns att jag inte kunde knyta skridskorna själv och att jag hade en felvinklad träklubba, haha. Egentligen är det kanske för sent att börja när man är elva år, men polarna höll på och jag ville testa. Mina föräldrar tänkte nog: ”Vi låter väl honom testa på tills han inser att det inte är så kul”, säger Ingman.

"Gått en annorlunda väg"

Trots en felvinklad klubba fastnade Josef Ingman för hockeyn. Han fick en högerfattad klubba efter några träningar och sedan rullade det på.

– Det gick ganska fort för mig. Som jag har förstått det tog det ett eller två år innan jag var ikapp mina jämnåriga, säger 24-åringen.

Han började med hockeyn för att det var kul och det var den inställning han hade långt upp i åren. Han var inte den som syntes i löpspåret på kvällarna, eller den som pressade sig maximalt i gymmet för att kunna lyfta de extra kilona.

– Jag har haft inställningen att spela så länge det är kul. Jag gick kanske inte in hundra procent eftersom jag bara ville ha roligt och körde därför inte de där extrapassen för att vara bäst. Jag har gått en annorlunda väg och det var inte förrän jag var på botten som jag bestämde mig för att nå toppen, säger han.

Flyttade till USA

Vi ska återkomma till när Ingman upplevde att han var på botten, men för att förstå varför han hamnade på botten tar vi det i kronologisk ordning. Ingman spelade i moderklubben Modo fram till han var 20 år och han trodde och hoppades på att nå a-laget, men så blev det inte. I stället flyttade han till Alaska för att spela juniorhockey i USA, men där kom nästa nederlag.

– Planen var att spela college, men det blev inte så. Under hela den här perioden var jag besviken och jag började tappa suget på hockey. Jag fick inte riktigt chansen i Modo och blev lite besviken över det. Jag vill inte hänga ut någon, men av olika anledningar kunde jag inte spela collegehockey och det byggdes upp en besvikelse för det, säger Ingman.

När det inte blev något spel i college flyttade Ingman till Blekinge för att spela i Hockeyettan med Kallinge/Ronneby. Nu är det tre och ett halvt år sedan och med lite distans till det kan Ingman se att han inte var på den plats i livet han hade hoppats på.

– Jag gjorde dumma saker i USA och jag var besviken på att det inte blev college. Jag åkte hem för att spela division 1. Jag mådde inte så bra psykiskt när jag kom till Kallinge. Jag slarvade med sömn och allting egentligen. Enda anledningen till att jag kunde spela var nog för att jag hade någon form av talang, säger han.

Var nära på att sluta med hockey

Vi är nu framme vid årsskiftet 2016-17 och här någonstans var Josef Ingman ”på botten” och han hade mer eller mindre bestämt sig för att hockeykarriären var över

– Då träffade jag min flickvän (Amanda). Hon ställde krav på mig att satsa hundra procent. Jag sa till henne att jag var less och att jag funderade på att sluta. Hon frågade om jag tyckte det var lika kul som tidigare och jag sa ”nej”. Indirekt kan man säga att jag redan hade beslutat mig för att sluta, men jag gav det en sista chans och hade det inte fungerat då hade jag inte spelat i dag, säger Brynäsbacken.

– Jag bestämde mig för att satsa allt på hockeyn, och började processen. Nu två år senare är jag i SHL, konstaterar han.

"Sov kanske fyra timmar per natt"

Gång på gång lyfter han fram sin flickvän som en stor anledning till att han lyckades få fart på hockeykarriären. För det var inget han kunde göra över en dag, med tanke på hur hans rutiner såg ut då. I Sportbladets SHL Inside beskrev Ingman sig själv som ”dyngstrulig” och så här kunde en dag se ut under den här perioden.

– Jag åt ingen frukost. Om jag inte försov mig hade jag vaknat fem minuter innan bilen kom. Väl i hallen drack jag kaffe hela tiden, fram till träning. Efter träningen åkte jag hem och åt en Billys (pan pizza) eller en Dafgårds färdigmat. Jag lagade aldrig mat själv. Jag låg inne på mitt rum, som jag förmodligen städade två gånger per år. Jag var vaken till fyra på natten. Jag kollade serier eller spelade tv-spel. Jag sov kanske fyra timmar per natt. Upp, och sedan samma sak igen , säger han.

Och nu?

– Motsatsen. Rakt av.

Lagar du egen mat?

– Jag lagar frukost, lunch och middag varje dag. Jag äter aldrig lunch ute, förutom om vi har match. Då äter jag med grabbarna, säger han.

Vad har varit jobbigast med den här livsomställningen?

– Det var en kamp varje dag. Om kroppen är van att sova lite, inte bry sig om någonting och sedan plötsligt måsta göra en massa saker. Att vara tvungen att sova, gå och lägga sig i tid, träna bättre och laga mat. Det är en otrolig kamp. Samtidigt som jag har gjort det sjukt bra är det egentligen vardag för vilken annan människa som helst. Jag tycker det ett är krav som varje människa ska ha. Ska man må bra måste man ta hand om sin kropp och sin omgivning, säger Ingman.

Kan du uppleva att du har försakat nära och kära under de här åren?

– Absolut. Min flickvän sa rakt ut att om inte du satsar hundra procent kan du glömma oss två. Jag vet att mina lagkamrater inte tyckte om mig för att jag var så slarvig, jag försov mig, kom ut sent till bilen och brydde mig inte. Den bilden fick man av mig och det är självklart att jag inte var omtyckt, säger Ingman.

Tränaren sa några väl valda ord

Tog du hjälp av någon mental coach?

– Jag var inte på tillräckligt hög nivå för att veta att det fanns mentala coacher att ta hjälp av. Jag fick kämpa med det här själv. På något mirakulöst sätt fattade jag bara vad jag behövde göra. Jag var less på att höra hur många dåliga saker jag gjorde. Jag vet inte hur många gånger jag fick höra av vänner, familj och tränare: ”Hur dum i huvudet är du? Varför kastar du bort din talang?”

Var det något av dessa samtal som påverkade dig mer än de andra?

– Ett, med Per Ljusteräng som jag hade i Kallinge. Han sa till mig rätt hårda saker, hur jag var och hur jag betedde mig. Det stämde på pricken, men jag blundade för det hur länge som helst. Tro mig, jag ville slå honom på käften. Men det stämde till punkt och pricka, vilket gjorde att jag vaknade. Det var ett samtal som hjälpte mig enormt. Det kommer jag ihåg. Det var lite där vändningen kom, säger Ingman.

Tror att du kan hamna där igen?

– Nej. Jag har kontrollbehov. Jag kan säga till hundra procent att jag inte kommer att hamna där igen. Det är en av mina största rädslor. Jag vet hur jag var då och en sådan person vill jag inte bli igen, säger Brynäsbacken.

"Ingenting är omöjligt"

Ungefär 2,5 år har gått sedan dess och under den här tiden har Ingman gått från Kallinge, via allsvenska Karlskrona till SHL – och han hoppas att hans resa kan inspirera andra att inte ge upp.

– Det är en klyscha, men ingenting är omöjligt om man verkligen vill. Är man villig att lägga ner jobbet varje dag är ingenting omöjligt, och det är verkligen så jag känner, säger Josef Ingman.

Och det har han också bevisat.